onsdag 29 februari 2012

Utvärdering av behandling

Idag har jag utvärderingssamtal på Stresskliniken med min gruppledare. Inför detta besök har vi fått en hel lunta med papper att fylla i.

Usch, vad jobbigt det blev. Det är jobbigt i sej att fylla i enkäter - men det jobbigaste är ju att jag, trots att jag lärt mej en massa under höstens gruppträffar, inte känner att jag har fått tillbaka energin. Formuleringen av frågorna på utvärderingsblanketterna utstrålar att man förutsätter att detta skett, tex frågan "Hur återställd känner du dig efter din tidigare period av utmattning?". Jag blir ledsen.

Jag mår ju ungefär som innan jag började min gruppbehandling på Stresskliniken, snarare åt det sämre hållet eftersom jag hade en period i somras då jag hade mindre symtom. Nu är jag aldrig symtomfri mer än korta, korta stunder.

Jag har lärt mej jättemycket på gruppbehandlingen. Fått upp ögonen för min energinivå och lärt mej nya strategier som jag använder i min vardag. Jag stannar upp och "känner hur det känns" då jag tar pauser i aktiviteter. Jag kan till och med lägga ner helt, om jag känner att jag tog mej vatten över huvudet. Jag tänker "är det värt det?" innan jag ger mej i kast med saker som jag vet kräver mycket energi. Jag har också förstått att oro är en affekt som handlar om problemlösning och att den oro jag känner oftast är befogad och nödvändig för att kunna lösa den situation jag är i.

Genom det jag lärt mej pressar jag mej mindre nu än tidigare då jag var en expert på att bita ihop och gneta på.

Jag har saker jag behöver jobba vidare på. Att identifiera situationer jag känner ilska i, och utifrån detta lära mej använda den ilskan för att sätta relevanta gränser för mej själv och andra (affekten ilska handlar om gränssättning).

Det finns också en fråga om hur jag tänker att mitt liv ser ut om ett år. Mycket svår fråga, men jag svarade att jag hoppas att man funnit anledningen till att jag inte svarat på behandlingen som förväntat, och att jag känner att det har vänt och att min energi är på väg tillbaka.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

En ärlig ursäkt…

Alltså, det är dags nu. Jag måste krypa till korset och be er alla om ursäkt. Jag har varit till en sådan belastning på grund av min oerhör...