Rakt på sak

Idag har vi varit på kalas, en tjej från den andra avdelningen ville så gärna att sonen skulle komma. Så mysigt för dom har verkligen så roligt ihop! Vi hade aldrig träffat hennes föräldrar, men uppskattade verkligen initiativet!

Och så satt jag där, med ett helt gäng föräldrar som jag på min höjd sagt hej till. Fy, så jobbigt det var! I alla fall till en början då alla semesterpratade om att det var så skönt med semester och hur slut man var och allt som man skulle göra under sommaren - då höll jag faktiskt på att smälla av ett tag, och ville bara försvinna. Någon ställde till och med den jobbiga frågan, vad jag jobbar med, men då jag berättade att jag är sjukskriven blev det tyst och inga följdfrågor ställdes.

Men lite senare var det faktiskt en förälder som tog upp tråden och frågade "Tycker du det är ok att prata om din sjukskrivning eller känns det för jobbigt?" Detta uppskattade jag verkligen - inte bara att hon frågade, utan att hon gav mej valet att inte vilja prata vidare. Även att jag bestämt mej för att inte skämmas för att jag mår som jag mår så känns det inte ok alla gånger att veckla ut sej om det som känns jobbigt. Men idag var det okej, och vi pratade vi länge och väl och samtalet fördjupade sej och rörde sej om annat än bara ytligheter.