Jag drömmer inte så mycket om saker jag vill göra längre fram, då jag blir "frisk". Min kamp och mitt liv är här och nu, stund för stund, dag för dag. Det är en tillgång men kan kanske lika gärna vara ett sätt att slippa tänka på det där, där framme, som bara blir jobbigt att tänka på? Att leva här och nu är enklare, då bara går tiden, och jag är bara.
Är det fel att leva så, att tänka litet i stället för stort? Kort i stället för långt. Begränsat i stället för vidöppet? Gör jag mej själv illa då? Gör jag mej själv sämre än jag är då? Krymper jag mej? Lever jag mej in i en självuppfyllande profetia?
Sanningen är ju att det är min överlevnadsstrategi. Att tänka smått och kort alltså. Att tänka på mej själv i full aktivitet med ett heltidsjobb som arbetsterapeut på den nivå jag var då jag blev sjukskriven och med fler än ett barn känns som en utopi just nu. Ett så högt mål känns orealistiskt och faktiskt lite kvävande, det skulle faktiskt skulle få mej att må sämre att tänka så, och jag skulle bli mer stressad och missnöjd över situationen som den är nu.
Missförstå mej rätt. Jag gillar INTE mitt liv som det är just nu och skulle inget hellre vilja än att ha höga drömmar och mål. J a g v i l l h a f ö r ä n d r i n g ! Men jag behöver den lilla förändringen - dom små målen - först! Jag vill leva ett bra liv där jag orkar med mej själv och min familj! Då det gäller jobb kommer det i andra hand och jag är glad om jag någon gång kommer kunna jobba överhuvudtaget, på deltid.
Idag har jag en trött dag - orkade ens med att krångla med tv3play då Project Runway strulade. Hittade ett annat program istället - En Andra Chans - som handlar om människor som fått sitt liv förändrat genom en olycka och ryggmärgsskada. Man får följa deras väg tillbaka - eller rättare sagt deras liv framåt mot det nya! Sevärt program som väcker många tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar