tisdag 26 februari 2013

Ängeln...

...fick jag veta att personalen kallade mej bakom ryggen på ett boende jag arbetade på.

Det handlade om att jag som tillfällig vikarie klivit in - sett patienternas behov och lyssnat till personalens frustration - och tagit obekväma beslut som förändrade liv! Tre patienter - som på grund av otillräckliga hjälpmedel blivit sängliggande - såg jag till att de kom upp och ut i gemenskap. Den ene började äta och slutade vara fysiskt aggressiv mot personalen, en annan njöt av solen på balkongen flera timmar och den tredje slutade skrika och hade mindre behov av stark smärtstillande medicin. Alla tre ökade sin aktivitetsnivå drastiskt från ena dagen till den andra.

Det såg ut som att det skedde mirakel - men i mina ögon handlade allt om att hitta rätt åtgärder för att minska begränsningar och öka aktivitetsförmågan. Arbetsterapeuten jag vikarierade för ansåg att gångförmågan skulle bibehållas in i det längsta, men det var för högt satta mål för dessa patienter, ett mål som i slutändan tvingade dem till en ofrivilligt alldeles för låg aktivitetsnivå och sängläge.


Då jag tänker på det här idag så gråter jag. Både för att det var fantastiskt att få vara med att förändra dessa människors liv till det bättre men framför allt för att jag tydligt kan se paralleller till min egen situation just nu. På grund av sjukvårdens vilja att till varje pris öka min aktivitetsförmåga och deras alldeles för högt satta förväntningar så tvingas jag periodvis till en ofrivilligt låg aktivitetsnivå.

Läkarbesöket igår speglade detta väldigt väl. Min läkare, tillsynes totalt ointresserad, växlar mellan att förhöra mej och hålla föreläsning för mej. Hon lyssnar på mej men i det hon svarar känns det inte som hon hört vad jag sagt överhuvudtaget - inte nu och inte tidigare. Det handlar om att jag måste ta mej över tröskeln och komma igång med arbetsträningen, menar hon, men kan inte berätta hur. Transportproblemen tycker hon att vi ska ordna själva eftersom det handlar om så lite tid. Det känns som hon försöker pressa mej, skrämma mej och mästra mej som för att sparka mej i baken så att h o n kan få mej upp ur soffan och över tröskeln. "Ta dej i kragen och se till att prestera nu för f-n" känns det som hon ville säga. Men jag sa "jag försöker allt jag kan - men det får orimliga konsekvenser - jag vet inte hur jag ska göra!?!"

Jag känner mej så värdelös och dålig då jag går därifrån - frustrationen och vanmakten bubblar inom mej. Sjukintyget var inga problem - "för det är ju inte rimligt att jag kommer ut i jobb inom två månader" - men allt det andra känns bara hopplöst.

Idag mår kroppen sämre igen - och jag tvingas återigen ta ett ofrivilligt kliv tillbaka.

torsdag 7 februari 2013

Vad är arbetsterapi?

Ni som har följt den här bloggen ett tag har säkert förstått att jag brinner för mitt jobb som arbetsterapeut. Eller, ja, nu har jag ju varit sjukskriven i ett par år och tror innerst inne inte på att jag någonsin kommer klara att jobba som arbetsterapeut igen. Men ändå - kalla det yrkesstolthet eller vad du vill - arbetsterapeuter har ett superviktigt yrke som många fler borde få ta del av!

Igår hittade jag en film som några arbetsterapeutstudenter gjort som beskriver arbetsterapi SÅ klockrent att jag bara känner mej nödd och tvungen att dela det med er!


Du är som jag!

Jag undrar ofta om du funderar på om det jag lever med kan drabba dig? Om det finns i din föreställningsvärld att du kan bli skadad eller s...