tisdag 26 februari 2013

Ängeln...

...fick jag veta att personalen kallade mej bakom ryggen på ett boende jag arbetade på.

Det handlade om att jag som tillfällig vikarie klivit in - sett patienternas behov och lyssnat till personalens frustration - och tagit obekväma beslut som förändrade liv! Tre patienter - som på grund av otillräckliga hjälpmedel blivit sängliggande - såg jag till att de kom upp och ut i gemenskap. Den ene började äta och slutade vara fysiskt aggressiv mot personalen, en annan njöt av solen på balkongen flera timmar och den tredje slutade skrika och hade mindre behov av stark smärtstillande medicin. Alla tre ökade sin aktivitetsnivå drastiskt från ena dagen till den andra.

Det såg ut som att det skedde mirakel - men i mina ögon handlade allt om att hitta rätt åtgärder för att minska begränsningar och öka aktivitetsförmågan. Arbetsterapeuten jag vikarierade för ansåg att gångförmågan skulle bibehållas in i det längsta, men det var för högt satta mål för dessa patienter, ett mål som i slutändan tvingade dem till en ofrivilligt alldeles för låg aktivitetsnivå och sängläge.


Då jag tänker på det här idag så gråter jag. Både för att det var fantastiskt att få vara med att förändra dessa människors liv till det bättre men framför allt för att jag tydligt kan se paralleller till min egen situation just nu. På grund av sjukvårdens vilja att till varje pris öka min aktivitetsförmåga och deras alldeles för högt satta förväntningar så tvingas jag periodvis till en ofrivilligt låg aktivitetsnivå.

Läkarbesöket igår speglade detta väldigt väl. Min läkare, tillsynes totalt ointresserad, växlar mellan att förhöra mej och hålla föreläsning för mej. Hon lyssnar på mej men i det hon svarar känns det inte som hon hört vad jag sagt överhuvudtaget - inte nu och inte tidigare. Det handlar om att jag måste ta mej över tröskeln och komma igång med arbetsträningen, menar hon, men kan inte berätta hur. Transportproblemen tycker hon att vi ska ordna själva eftersom det handlar om så lite tid. Det känns som hon försöker pressa mej, skrämma mej och mästra mej som för att sparka mej i baken så att h o n kan få mej upp ur soffan och över tröskeln. "Ta dej i kragen och se till att prestera nu för f-n" känns det som hon ville säga. Men jag sa "jag försöker allt jag kan - men det får orimliga konsekvenser - jag vet inte hur jag ska göra!?!"

Jag känner mej så värdelös och dålig då jag går därifrån - frustrationen och vanmakten bubblar inom mej. Sjukintyget var inga problem - "för det är ju inte rimligt att jag kommer ut i jobb inom två månader" - men allt det andra känns bara hopplöst.

Idag mår kroppen sämre igen - och jag tvingas återigen ta ett ofrivilligt kliv tillbaka.

11 kommentarer:

  1. Oj, det är så hårresande att läsa att en läkare kan vara så... verklighetsfrånvänd? Din läkares bemötande låter så oprofessionellt, empatilöst och ärligt talat inkompetent. Av vad du beskriver verkar hon inte kunna särskilt mycket om utmattning. Kan du ta hjälp av kuratorn på något sätt?

    Din analys är för övrigt klockren och jag känner igen den i bemötandet jag fick av min läkare på telefon idag. Den dagen jag har orken (om jag någonsin får det) att vara politiskt aktiv igen så är det här med bemötande av utmattade personer och kunskap om utmattning en av de sakerna jag vill kämpa för att förbättra och synliggöra.

    SvaraRadera
  2. Svar
    1. Tack! Det är så skönt att få nån helt "utomståendes" reflektioner på min läkares bemötande - det är lätt att tro att det ska vara så här! Men ja, kurator kommer hjälpa mej på det ena eller andra sättet, och arbetsterapeut också.
      Kram

      Radera
    2. Jag reagerar på många saker i din läkares bemötande, en av sakerna är att din (och min) läkare faktiskt inte verkar förstå hur mycket utmattade patienter själva lider av att inte kunna jobba, vara den förälder man vill vara och ha ett vanligt liv med roliga inslag då och då. Det är inte kul att vara utmattad, vi vill inte ha det så här. Tron att hot och mästrande ska göra oss friska tyder på ett seriöst attitydproblem hos läkare.

      Radera
    3. Just precis det!!!att viljan idéerna och lusten kan visst finnas trots kraftig utmattning men förmågan att genomföra är noll på grund av soppa-torsk. Och någon blås-lampa behöver vi inte - den har vi inbyggd. Att behandlingen av depression (aktivera) och ångest (utmana) inte är samma som för utmattning (begränsa) måste komma fram till de som verkligen har makten över de sjukskrivna.

      Radera
    4. Ja, verkligen. Jag känner en enorm ilska mot psykiatrin som tyvärr har bidragit med att förvärra min utmattning genom att inte bry sig om skillnaden mellan utmattning och depression. Den psykiater jag har haft kontakt med menade på fullaste allvar att det inte är någon idé att skilja på utmattning och depression eftersom behandlingen ändå är densamma. Det var ingen oerfaren psykiater, hon är överläkare och bör rimligtvis ha lite mer kompetens. Att låta mig tro att mina stressreaktioner var ångest har tyvärr bidragit till att jag INTE har lyssnat på kroppen och det får jag betala dyrt för nu. Jag tror att du och jag skulle vara ett grymt team för att utbilda vården och arbetsgivare om vi fick tillbaks orden. :)

      Radera
    5. Skrämmande att läsa att det kan bli så fel! Jag önskar så att jag hade orken att leta och sammanställa vad forskningen säger om utmattning, behandling, arbetsåtergång osv...jag blir galen av sånt här! Och JA vi skulle bli ett farligt bra team! Vilket område jobbar du inom?

      Radera
    6. Just nu jobbar jag med metodutveckling och metodstöd inom IT men egentligen är jag samhällsvetare med fokus på makt, genus, normkritik och inkludering. Jag har haft en massa tankar om hur vi kan komplettera varandra och bli sjukt bra men just nu har jag glömt dem pga av mycket snor i huvudet, jag återkommer :)

      Radera
    7. Spännande! Släng iväg ett mail till mej då snoret är borta! ;-)

      Radera
  3. Men fyy vilken doktor och människa!!:-( kan du inte få byta? Är det på vc eller företagshälsovården?
    Helt fruktansvärt sådär ska du inte behöva bli bemött. Stå på dig!!!!
    KRAM Linda

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med, vill inte bli bemött så här. Har tyvärr bytt läkare en gång tidigare under denna sjukskrivning, duett VC, och tom bytt vårdcentral. Svårighetenär väl att hitta en läkare som ät bra o har möjligheten att ta emot! Till en början hoppas jag på att övriga teamet kan få henne lite mer öppen för vad jag har att säga.

      Radera

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...