torsdag 14 mars 2013

Om att skala till bara skruttet finns kvar!

För att knyta an till förra inläggets rubrik så är det för mej personligen INTE speciellt mycket livskvalité om varje sekund, minut och timme på dygnet ENBART går åt till överlevnad. Det spelar ingen roll om orsaken är jag själv (att jag valt att blunda för mina problem, biter i hop och kör på eller jag "unnat" mej att ta av mitt ickeexisterande energiförråd) eller om jag har en press från min omgivning att ligga på en för hög aktivitetsnivå i förhållande till min energinivå.

Jag vill  L E V A  och i livet finns nyanser och variationer - både mörka och ljusa - inte bara ett grått töcken av utmattning.

Vad händer då, när allt plötsligt bara handlar om överlevnad? Jo, jag märker att jag börjar skala...och skala...och skala av - och tillslut finns bara skuttet kvar - allt för att lyckas med att hålla näsan över vattenytan. Viktiga saker för det långsiktiga måendet prioriteras bort för det som måste göras nu - kortsiktigt. De dagliga promenaderna går bort så fort det blir annat bokat samma dag, hämtning på förskola likaså. Då överbelastningen är som värst vill jag bara stänga in mej i ett mörkt rum och klarar inte ens av närheten av mina närmaste. Till detta måste jag också tillägga att det jag har uppbokat handlar i princip uteslutande om rehabilitering eller sjukvård - nöjen står långt ner på listan.

Här verkar vården, arbetsgivaren och FL stå som ett frågetecken - vilka signaler ska tas med i beräkningen då rehabiliteringsåtgärder, arbetsträning eller ökning av arbetstid ska utvärderas? Jag upplever att fokus ligger på hur det fungerar då man är i själva aktiviteten, inte hur själva aktiviteten påverkar övriga livet. Jag menar att om man väljer att se till hur hela vardagen påverkas - arbete, fritid, vila och sömn - så får man en mer realistisk utvärdering än om bara den specifika aktiviteten granskas.

I bloggarna jag följer ser jag att jag inte är ensam om att ständigt beräkna energiåtgång för att kunna hålla balansen - och att skalandet är något som ibland görs oreflekterat automatiskt men än oftare är något som skapar osäkerhet och sorg.

"Det känns som om jag är tillbaka på ruta ett igen. Jag är så kopiöst trött. I natt sov jag dåligt dessutom, av någon märklig anledning, och det hjälper inte till. Kroppen känns svag och utmattad. Hjärnan tänker långsamt. Jag tappar styrfart och det känns som om jag guppar omkring planlöst på havet. Var jag inte redo att gå upp i tid? Jag piggnade till i mitten av veckan men sen dess har det varit uppförsbacke igen. Det går trögare och trögare. Plötsligt handlar mitt liv om vila igen. När kan jag vila? Hur mycket tid behöver jag för återhämtning/i förbyggande syfte för att orka med det som kommer härnäst? Någonting säger mig att jag borde kommunicera detta med rektor på måndag. Fortsätter det så här måste jag gå ner i tid igen. Och träningen jag kom i gång med så smått? Den har gått bort. I nuläget finns det inte en chans att ens orka dit."
                                                                                                                       Från bloggen Livea och livet

"Uppmaningarna att aktivera mig och göra roliga saker sägs förstås i all välmening men konsekvenserna kan vara förödande. Jag måste planera och vara väldigt medveten om vad jag gör med den lilla ork jag har och som småbarnsförälder finns det ett antal måsten som jag inte kan välja bort. Ju fler måsten som läggs på mig desto mindre energi till roliga saker. För de roliga sakerna kostar också. Jag kan inte både jobba och ta en fika med en kompis, för hur mycket jag än tycker om att träffa en vän så tar det ändå av min ork."
                                                                                                                      Från bloggen PostDBT

"Nu rullar det för fort igen, jag måste kliva av! Att börja jobba 75% direkt efter julledigheten var inte rätt beslut... Magkänslan sa detta till mig, men jag tyckte den var feg - man måste ju pröva för att veta var gränserna går. Dessutom BORDE jag klara detta nu efter 1,5 år... iallafall enligt FKs rekommendationer för sjukskrivningar och läkarn på företagshälsovården. Egentligen tror jag ingen vill att jag ska göra något jag inte klarar av, men iallafall. I onsdags satt jag på Företagshälsovården och grinade "Nu får du hjälpa mig ur det här för jag klarar inte detta". Just då kändes det som ett jätte bakslag - att jag inte kunde hålla ut ens två veckor. Jag visste ju att det skulle vara jobbigt, frågan är bara HUR jobbigt får det vara? Men det är klart, när jag kommer hem från jobbet å bara gråter och sen sover mer än 10 timmar för att orka nästa arbetsdag, ja, då kan även jag förstå att det inte är riktigt okej."
                                                                                                                          Från bloggen Livet i balans

Det här skalandet verkar dessutom vara en del i utmattningsprocessen. Att prioritera bort vissa aktiviteter till förmån för jobb-aktiviteter - att välja bort och samtidigt varva upp för att klara av är vägen en utmattad har tagit och blivit sjuk av (se denna filmen som förklarar fenomenet utmattningsspiralen). Med detta i åtanke borde det vara en klar varningssignal för vård och FK då en utmattad tvingas göra samma process för att klara av sin rehabilitering. Kanske vore det till och med rimligt att använda "tratten" eller "spiralen" som en hjälp att sätta mål och göra en rimlighetsbedömning. Att de mest basala behoven - som man släppt senast i processen - är de som behöver "återtas" först - innan arbetslivsinriktad rehabilitering ens är aktuell?

Det är också här - i det eviga kalkylerandet för att uppnå balans och minimera risken för bakslag - som vardagssorgen kommer in. Gång på gång tvingas man att välja bort saker som är viktiga för en - saker i föräldraskap, äktenskap, vänskap, hushåll, intressen - för att men ens ska orka det man är "ålagd" att göra. Någonstans måste fokus vara fel! För om det inte finns plats för hela mej i rehabiliteringen - alla mina basala behov - hur ska då min hälsa bli hållbar i längden?

6 kommentarer:

  1. Nu har jag läst det här inlägget flera gånger och är lite häpen över hur tagen jag är. Det är ingenting nytt att en utmattning leder till att jag skalar bort roligheter men när du placerade de tre citaten efter varandra så blev det någon slags sammanhang i det som jag inte riktigt har sett i så många nyanser förut. Jag har inte tidigare sett så tydligt att exakt det beteende som försatte mig i utmattningen nu kommer tillbaks pga av orealistiska mål och avsaknad av helhetsbedömning i rehabilitering. Oj. Nu har jag något att tänka på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inlägget jag skrev igår startade så många processer hos mej själv att jag var tvungen att börja skriva på det här så fort jag publicerat. Det blev en aha-upplevelse för mej själv - ju längre jag skrev desto mer trillade polletten så att säga. Men jag tror att nyckeln till en realistisk målsättning och utvärdering ligger i att se till helheten! Något att fundera vidare på!

      Radera
  2. Väldigt bra skrivet och tänkvärt.

    /Camilla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, det fick mej själv att tänka till ordentligt oxå - och jag ska inte släppa de tankarna - för det är så viktigt!

      Radera
  3. Mycket bra inlägg med hög igenkänning. Alltid bra att få ord på det man känner och veta att man inte är ensam!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förlåt sent svar! Ja, igenkänning är viktigt - och just detta med skalandet är det oroväckande många av oss som får kämpa med utan att de friska runtomkring oss förstår. <3

      Radera

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...