måndag 30 september 2013

Behandling av långvarig smärta 3

Hjärnkoll på värk och smärta av Martin Ingvar (hjärnforskare och professor i integrativ medicin) och Gunilla Eldh (medicinjournalist). Natur och kultur, 2012.

Syftet med boken är att bredda och fördjupa förståelsen för smärtsjukdomarna hos både den drabbade, anhöriga och sjukvårdspersonal.

Behandling:
"Det är inte farligt att träna för att det gör ont i början. Det gäller bara att komma över tröskeln. 

Regelbunden motion är ett effektivt och ekonomiskt sätt att minska risken att drabbas av en rad livshotande sjukdomar. Det kan också lindra symtomen hos den som drabbats av sjukdom, till exempel ledgångsreumatism. 

Den som motionerar regelbundet mår bättre psykiskt och smärtmässigt än den som inte motionerar. Fysisk träning minskar risken att drabbas av depression och det kan också hjälpa den som redan drabbats. I ett antal studier har fysisk träning gett lika goda resultat som behandling och läkemedel. Den som motionerar ofta har en större kapacitet att klara mental stress genom att få mindre påslag av stresshormoner (kortisol) och mindre ökning av hjärtfrekvens. Alla dessa sjukdomar och besvär har koppling till smärta. 

När du styrketränar och motionerar aktiveras de kroppsegna smärthämmande systemen, men de bakomliggande orsakerna är inte helt kartlagda."

"En behandlingsstrategi med rötter i österländsk filosofi som däremot har starkt vetenskapligt stöd är ACT (Acceptance and Commitment Therapy) och är en vidareutveckling av KBT (Kognitiv BeteendeTerapi). Den här typen av behandling gick nyligen upp i toppen på Socialstyrelsens lista över rekommenderade behandlingar vid långvarig smärta i muskler och leder. Gemensamt för dessa teorier är att de verkar genom medvetandet och inte i första hand via kroppen.

Många människor som plågas av kronisk smärta tappar bort sig själva och låter värken styra livet. De slutar att göra allt det där som de egentligen tycker är roligt att göra; träffa vänner, gå ut och dansa, ha sex, gå på restaurang, bio, teater, simma, cykla, åka skidor och resa. Ju mer som skalas bort, desto närmare kommer de till punkten där smärtan regerar. Om du undviker allt som du tycker är roligt för att slippa ha ont, då blir ditt liv fattigt. När värken tar kommandot och hindrar dig från att leva ut, då är det dags att sätta ner foten.

Syftet med ACT är att hjälpa dig att återta makten över ditt liv. Det är en terapiform där acceptans och medveten närvaro är centrala. Utgångspunkten är att det är du som är expert på dig själv, men terapeuten kan hjälpa dig att bli medveten om andra möjligheter. Du får hjälp att inse att det finns en tillvaro bortom smärtan, att sätta dig själv i första hand - och värken i sista!

Att acceptera att man har ont frigör energi till att göra det man vill, istället för att lägga all kraft på att försöka undvika smärtan. Lite förenklat kan man säga att valet står mellan att leva för det man brinner för - eller leva i skuggan av det man är rädd för. Därför får man träna sig att gå in i smärtan, undersöka den och lära sig acceptera det onda som en del i livet."

söndag 29 september 2013

Behandling av långvarig smärta 2

Långvarig smärta - behandling och rehabilitering - av Stefan Magnusson (läkare och medicinsk skribent ) och Clas Mannheimer (professor vid Sahlgrenska Akademin och överläkare på Multidisciplinärt smärtcentrum). Studentlitteratur, 2008.

Boken är en sammanställning av den långvariga smärtans olika orsaker och effektiva behandlingsstrategier och baseras framför allt på SBU:s "Metoder för behandling av långvarig smärta". Målet är att nå både för personer som drabbats av långvarig smärta, deras arbetsgivare och handläggare på Försäkringskassan.

Behandling:
Måste arbeta med flera parallellt riktade åtgärder mot smärtan. Fem pelare: ökad kunskap, fysisk aktivitet, sociala aktiviteter, läkemedel, sjukgymnastik.

Fysisk aktivitet:
"Fysisk aktivitet har visat sig kunna öka både prestationsförmågan och muskelstyrkan hos patienter med långvariga smärttillstånd. Av detta skäl är det nödvändigt att hitta vägar till tillräcklig fysisk aktivitet.

Fysisk aktivitet har positiva effekter på associerade symtom som ångest, oro, depression, social isolering, nedsatt livskvalitet och sömnsvårigheter. Förutom detta tycks fysisk aktivitet också kunna påverka själva smärtan i positiv riktning.

Eftersom det krävs individualiserande träningsprogram som behöver ändras och följas upp med jämna mellanrum, bör rehabiliteringen alltid initieras av sjukgymnast. Dynamisk aktivitet som konditionsträning har studerats mer ingående än statisk träning (styrketräning), vanligtvis avseende effekter på smärta. Förutom de mer specifika träningen av olika muskler bör alla få rådet att vara allmänt mer fysiskt aktiva. Personer med långvarig smärta får troligen bäst effekt av dynamisk träning som startar från låg belastning och låg intensitet. Om man startar för intensivt finns det risk för att smärtan ökar och att träningen därför avbryts. Exakt med vilken intensitet och hur länge man ska träna vid varje tillfälle måste individualiseras.

Metoder som är av särskilt intresse utöver fysisk aktivitet är basal kroppskännedomsträning i grupp eller individuellt. Syftet med övningarna är att finna det mest effektiva och harmoniska sättet att röra kroppen och ge frihet och styrka i muskler och leder. Man använder sig också av olika avspänningstekniker."

lördag 28 september 2013

Behandling av långvarig smärta 1

Kroppens vrede. En bok om smärta av Britt (sjukgymnast/terapeut) och Björn Bragée (läkare). Albert Bonniers Förlag, 1999.

En bok skriven ur vetenskap och författarnas egna beprövade erfarenhet med syfte att nå personer med egen erfarenhet av smärta.

Behandling av långvarig smärta:
Organiskt inlärning. "Det är de vanliga, dagliga rörelserna det handlar om: att vända sig i sängen, resa sig från stolen, ta ner något från en hylla, dra en tröja över huvudet, där måste du få det att fungera." Vända att prestera till att vara. Lära om rörelserna på nytt - rörelseekonomi. Hitta lusten i rörelsen och inse att det är poänglöst att kämpa. Lyssna på kroppen. Feldenkrais.

"Vill du förstå vad organisk träning är måste du först göra upp med myten om att kroppen måste tränas till det ena och det andra och att träning är något speciellt som skiljer sej från det vanliga livet.

Åh, så tag i då! Lite till! Kämpa på! Så låter det på tusentals gym och sjukgymnastlokaler där träningsmyten frodas och förstärks med ivriga heja-rop. Den vill få oss att tro att nyckeln till framgång på det kroppsliga planet ligger i att anstränga musklerna så mycket som möjligt och att större muskelstyrka förbättrar hälsan och ökar välbefinnandet. Trots att det sedan länge är känt, att om du tränar situps, så gör den ökade muskelstyrkan du får därigenom dig bättre på - situps och inget annat. Det är inte säkert att motmusklerna i ryggen kan kompensera för den ändrade balans som förändringen i bukmuskeln innebär, du kan få problem i ländryggen av dina situps.

Träningsutrustningen för sekvensträning, som finns i många sjukgymnastsalar, är uppbyggd för att komma tillrätta med det här problemet. Kroppens alla större muskelgrupper måste ha ungefär samma styrka för att rörelsebalansen ska bli den rätta. Men inte ens en sådan träning gör att du slösar mindre med muskelkraften och inte spänner dig. Den förmågan sitter inte i musklerna, den måste hämtas in via nervsystemet.

Styrketräningen är ändå inte helt meningslös, den ökar förbränning och ämnesomsättning i muskler med måttlig smärta och frigör endorfiner. Får du inte allt för mycket smärtor efteråt, kan du må mycket bra av styrketräning. Är musklerna fulla av smärtpunkter och cirkulationen ordentligt nedsatt kan styrketräning göra mer skada än nytta. De sura produkter som bildas när muskler dras samman gör att de spänns ännu mer.

Trots alla dåliga erfarenheter lever träningsmyten hos människor med långt gångna smärttillstånd. "Mina magmuskler är alldeles förslappade av att jag inte kan träna längre", säger den förtvivlade patienten och nyper sig i en fettvalk. Men magmuskler förslappas inte så lätt, bortsett från nyförlösta kvinnor är det få personer som har behov av ökad styrka i bukmusklerna. 

"Det känns som jag inte orkar hålla upp huvudet", säger en annan patient, "det måste bero på att jag aldrig klarar av att träna nackmusklerna." Både inom och utom sjukvården har hon fått höra att den bristande muskelstyrkan i nacken är orsaken till hennes problem, trots att det är uppenbart att musklerna där arbetar maximalt och att det är bristen på återhämtning som skapar upplevelsen att musklerna inte klarar mer. 

"Men hade hon haft större muskelkraft hade hon haft större reserver", invänder en sjukgymnast. Det är bara det, att eftersom problemet snarare beror på patientens bristande kontroll skulle hon inom mycket kort tid åter ligga på ett maximalt utnyttjande av sin muskelkapacitet. 

Träningsmyten är ett uttryck för tidsandan, det gäller att kämpa och slå sig fram, det som inte kan mätas i svett och kraft räknas inte. Inte undra på att smärtpatienter tror att de mår dåligt för att de inte orkar med. Men bortsett från endorfinkickarna, som du kan få på många andra sätt, ger träningen inte mycket utöver ökad smärta. Dra istället slutsatser av dina egna erfarenheter, då gör du dej kvickt av med de fixa idéer som träningsmyten har skapat hos dig: att du måste kämpa för att det ska bli bättre, att det måste göra ont när du gör rörelseövningar, att ju mer du tar i desto bättre är det, att du måste tvinga dig till att träna regelbundet, att det ska kännas för att räknas, att du ska ha mål som du måste nå upp till."

fredag 27 september 2013

Tre böcker - tre synsätt?

Jag hittade tre böcker om långvarig smärta på biblioteket som jag lånade hem. Mest egentligen för att se om de skrev något om smärta i kombination med utmattning (med tanke på det jag skrivit om i det här inlägget) - men också vad de skriver om behandling av långvarig smärta. Jag upplever att det inte i min behandling har funnits en tydlig gemensam röd tråd (varken då det gäller utmattning och smärta) utan att vilken behandling jag får beror på vilken behandlare jag möter. Detta har gjort/och gör mej frustrerad - hur ska jag som patient då veta vilken behandling som är framgångsrik enligt beprövad erfarenhet och vad har vetenskapligt stöd? Motsägelser vårdgivare emellan gör mej osäker. 

Jag är inte den jag tidigare varit - jag har inte förmågan att varken koncentrera mej länge nog för att lusläsa böcker eller att sedan på något bra sätt sammanfatta dem. Utan nu har jag bläddrat - och jag kommer därför bara kunna ge er fragment av det jag läst (genom långa citat). Därför kan jag också ha missat viktiga bitar i boken - gör mej gärna uppmärksam på detta i så fall.

Det var intressant att bläddra i böckerna - för de ger tre helt olika känsla och adresserar problemen på olika sätt. Lite som min erfarenhet under rehabiliteringen - att det beror på vem man möter/läser.

Utifrån min läsning kommer tre inlägg - ett per bok - som presenterar författarna, syfte med boken och citat från boken om behandling av långvarig smärta. Ytterligare inlägg rörande innehåll och mina egna reflektioner över innehållet kommer senare. 

tisdag 17 september 2013

Öppet brev till dej som tror sej kunna påverka

När jag läste Post DBT:s inlägg om mötet med Smärtrehab så gick jag i taket. Blev så oerhört upprörd och ledsen för hennes skull - och arg på hur vården fungerar idag. Dessvärre är hon inte ensam om upplevelsen att inte passa in i mallen - mitt möte med både stress- och smärtrehab mynnade ut i samma konstaterande.

Vet inte var jag ska vända mej med min frustration - så därför skriver jag ett öppet brev till dej - du som har makt att påverka vården idag - och hoppas på att du verkligen tar det här till dej på djupet och gör något åt det!


Varför kan jag inte få vara hel?

Jag har många gånger fått känna mej udda och konstig under mina 2,5 år som sjukskriven - som att jag är den enda patienten som har min typ av besvär och att jag på grund av detta aldrig passar in någonstans. Att min utmattning och smärta som jag inte kan skilja åt är något ovanligt och sällsynt och att det inte finns några säkra vägar att hjälpa mej. Dock har jag förstått att så är inte fallet - och under mina kontakter på Stressklinik och Smärtrehab har det framkommit att smärta och utmattning är en inte helt ovanlig kombination (oavsett om utmattningen gett upphov till smärta eller vice versa). Långvarig värk och stressrelaterade problem hör dessutom till de vanligaste orsakerna för sjukskrivning idag.

Varför kan då ingen ta hand om kombinationen?

Under min tid på Stresskliniken försökte jag få hjälp med min smärtproblematik men fick till svar att det inte låg inom deras ansvarsområde - de hänvisade mej till min vårdcentral men poängterade att det skulle göras efter behandlingen för stressen var klar (ett drygt halvår senare) - för det var aldrig bra med parallella processer. När jag avslutat behandlingen vis Stresskliniken och var tillbaka på vårdcentralen skrevs efter påtryckningar från mej en remiss för utredning på Smärtrehab. Under den 6 månader långa väntetiden fick jag ingen hjälp från min vårdcentral (utöver det jag själv krävde och drog igång). Väl på Smärtrehab fick jag ungefär samma svar som Post DBT - att jag fick en diagnos på mina fysiska problem men mina svåra utmattningsbesvär förhindrade mej att delta i gruppens program - och jag stod utan specialistvård för mina smärtbesvär. Dessa skulle i stället vårdcentralen ta hand om och jag var tillbaka på ruta ett.

Hur kan det vara så att den specialiserade vården idag är så "nischad" att patienter som har mer än ett isolerat problem inte passar in i verksamheten och därmed står utan specialiserad vård?

För det första ska sägas att det inte är särskilt enkelt att ens komma förbi den allmänna vården vårdcentral eller företagshälsovård står för - fram till den specialiserade vården. Ofta får du både vara påläst och påstridig - utan att du för den skull blir lyssnad på. Om läkaren väjer att lyssna är det inte alls säkert att det vc-läkaren tror att den specialiserade verksamheten kan erbjuda är det de erbjuder. Har du fler än en typ av besvär är risken stor att du kommer att bollas fram och tillbaka mellan olika enheter.

Det verkar dessutom svårt att få vård som är anpassad efter de individuella behoven även även om rätt diagnos finns för att få tillträde till den specifika verksamheten. Fokus ligger på gruppverksamhet i en förutbestämd programform med hög aktivitetsnivå och ett välfyllt schema. Bara utredningen kan vara tillräckligt för att tippa någon med svår smärtproblematik, utmattning eller mental trötthet över kanten. 

På Stresskliniken skulle alla patienter oavsett sjukskrivnings- eller funktionsnivå vara i någon form av arbete för att överhuvudtaget få delta. Detta innebar att jag pressades till en allt för hög aktivitetsnivå i förhållande till mitt mående och jag mådde sämre då jag slutade än då jag började - alla (inklusive specialistläkare) stod som frågetecken till varför. Även Smärtrehab hade sin verksamhet i grupper och program som inte var möjligt att individanpassa - och jag ansågs för dålig för att överhuvudtaget klara av att delta. Därför bollades jag tillbaka till vårdcentralen där det "skräddarsyddes" åtgärder för mej eftersom jag också där var för "dålig" för att delta i den rehabgrupp och det program som fanns. Trots denna så kallade individanpassning lyssnade läkaren inte på mej som patient och vad trodde att jag skulle förmå att orka med. Den nivå jag ansåg att jag skulle klara av menade läkaren inte vara tillräckligt hög för att kunna bedriva en "vettig rehabilitering". Inga andra alternativ erbjöds annat än att jag fick pressa mej för att delta i den utsträckning läkaren ansåg vara tillräcklig. Detta fick återigen fick till följd att mitt mående försämrades både utmattnings- och smärtmässigt av den rehabilitering som erbjöds mej. 

I maj gjorde jag en team-utredning köpt av Försäkringskassan. Psykologen gjorde bedömningen att jag nu och under minst ett år framåt inte har någon arbetsförmåga utan att jag behöver få all den avlastning (av stress, oro, krav kring framtiden) som är möjlig för att min hjärna ska få möjlighet att återhämta sej. Hon menar att jag inte har kunnat tillgodogöra mej behandlingarna jag fått och att jag inte kunnat påbörja min rehabilitering ens för att jag haft för stor press på mej. och att pressen att komma tillbaka i arbete hittills varit för stor för mej. Det är sorgligt tycker jag att det som borde varit basen och grunden för min rehabilitering kommer först då jag "misslyckats" i två och ett halvt år.

Är svårigheten att hitta specialiserad rehabilitering för personer med svåra besvär baksidan av att man satsat hårt på förebyggande verksamhet? 

Att man vill fånga upp personer med smärt- eller utmattningsproblematik i ett tidigt skede och att minska antalet sjukskrivningar på grund av smärta och stress på sikt? Ja, att arbeta förebyggande är jätteviktigt - jag önskar inte min värsta fiende att hamna där jag är idag - men det får aldrig utesluta de som redan drabbats hårt att klara av att delta i den rehabilitering och specialistvård som finns att erbjuda.

Tillslut - är det inte rimligt att jag ska behandlas som en helhet - med hela mej inräknat? Hela jag i hela mitt sammanhang? Borde inte det ge bäst förutsättningar för tillfrisknande?

När man är sjuk på något sätt - eller har olika besvär - påverkar det hela vardagen, mina vanor, roller, aktiviteter och relationer - något som jag upplever inte tas hänsyn till fullt ut i rehabiliteringen. Ofta begränsas fokus till ett besvär och det i förhållande till arbete - och man missar helheten - nyckeln till tillfrisknande och bättring. 

onsdag 11 september 2013

Lyft upp ur självföraktet!

Så mycket självförakt, tvivel och dålig självkänsla som kommit i spåren av denna sjukskrivning - samtidigt som jag känner mej själsligt starkare och mer mån om mej själv än tidigare.

Det har varit en sådan befrielse för mej att läsa om mental trötthet - att höra någon annan beskriva det som jag så många gånger har så svårt att nå fram med att jag upplever. Känslan har varit att vården tror att jag fabulerar - att jag är lat och borde ta mej samman. Har de ändå visat att de trott på det jag säger så har de ändå stått som frågetecken vad de ska göra med mej, och det har känts som jag är deras första patient med denna typ av problematik.

Som det här med att om jag inte tillräcklig "vila" så samlas bara allt jag gjort för mycket "på hög" och tillslut blir det bara en nedåtgående spiral och en stor krasch.

Eller detta med att jag faktiskt kan fungera jättebra i stunden, men kraschar då jag går därifrån eller då jag kommer till att göra det jag vill och längtar efter. Många gånger känner jag att det i själva verket inte är fel på min hjärna eller motor - den är intakt - utan det är själva drivmedlet, bränslet som saknas. 

Och sen också den eviga kampen om att få förståelse för att "bara" vardagen är mej övermäktig - att det inte får plats något extra för jag klarar inte ens av det jag har. Då jag talat om detta i vårdsammanhang känns det åtta gånger av tio som att jag talar för döva öron, som att jag inte når in och når fram. 

Jag har många gånger känt att vården tror att jag tappat livsgnistan, att jag gett upp och att jag inte vill tillräckligt Det är som att man sätter synonym mellan min oförmåga att mäkta med och ovilja men är det något jag överlever på så är det min vilja! Det blir det en oerhörd konflikt att behöva bromsa för att någon annan lägger aktivitetsnivån för högt då jag egentligen vill genomföra allt det där och pressar mej själv varje dag mer än jag orkar - för att jag vill mera. 

Tänk om min läkare kunde lyssnat till mej - min erfarenhet av mina symtom, min utmattning och min egen kropp och inte att förglömma - min yrkeskunskap. Om de förstått att mitt behov av en lägre aktivitetsnivå inte handlat om ovilja och lathet. Var vore jag då idag? Hade jag mått bättre då - om jag tillåtits vara där jag är - på rätt aktivitetsnivå?
"Det finns ingen väl fungerande behandling av mental trötthet i dag, men uttröttbarheten kan bli mindre uttalad om aktivitetsnivån minskas och det ges plats för mental vila med jämna mellanrum. Smarta energibesparande strategier spelar också stor roll. Att göra en sak i taget, ta mer tid på sig, inte planera in för många aktiviteter och att vara noggrann med att prioritera och tillåta sig att hoppa över mindre viktiga saker, kan göra att det fungerar bättre. Det kan vara svårt att säga nej och därmed riskera att uppfattas som tråkig och ointresserad, och det tar tid att hitta rätt nivå och att acceptera att livet har förändrats. Men det är möjligt, och då kan vardagen fungera bättre, även om det inte blir som innan insjuknandet eller skadan. Det fungerar inte att träna upp sin mentala uthållighet med att göra mer och under längre tid. När omfattningen av den mentala aktivitetsnivån överskrider det som är långsiktigt hållbart för individen, ökar den mentala tröttheten och mentala aktiviteter fungerar i stället allt sämre."

Någon kanske tycker att jag låter bitter - men det ligger inte för mej. Men jag är besviken på att jag inte blivit tillräckligt lyssnad på och jag har hela tiden blivit pressad att jobba på en aktivitetsnivå som enligt det jag läser nu är helt orimlig. Det gör ont att förstå det jag redan i hjärtat vetat - jag har helt enkelt blivit felbehandlad. Jag vill också tillägga att ingen tagit hänsyn till att jag utöver att jag lider av mental trötthet även har en stark fysisk trötthet på grund av hypermobilitetssyndromet vilket ger mej en ständigt överansträngd kropp. Det borde väl vara rimligt att ta hänsyn till båda sakerna anser jag!

Jag hoppas att min nya kunskap om mental trötthet gör att jag kommer stå på mej på ett helt annat sätt nu och värna om mej själv! 

måndag 9 september 2013

Försämrad mental återhämtningsförmåga

Jag har tänkt mycket på mental trötthet och dess konsekvenser den jag hittade den här sidan som jag tidigare länkat till. Mycket är väldigt bra och enkelt beskrivet och igenkännandet är stort. Något som jag speciellt fastnat för är att vid mental trötthet har man även en dålig mental återhämtning och detta gör att uthålligheten kan begränsas på det ena eller andra sättet. Jag har själv beskrivit det som att min bägare blir full - och helt plötsligt får det bara inte plats mer och jag blir dödstrött.

"Vid mental trötthet finns även en sämre förmåga till mental återhämtning. När inte återhämtningen fungerar väl, ökar den mentala tröttheten över tid. Det kan gälla över dagen, men även under längre tid."..."Att kunna göra något i stunden är inte detsamma som att uthålligt klara av det under en hel dag eller dag efter dag och vecka efter vecka. Hänsyn måste tas till vad var och en mentalt orkar över tid och även hur lång tid som behövs för återhämtning."

Detta är en så befriande förklaring! Ibland har jag trott att jag är komplett galen då jag försökt förklara hur tröttheten varierar och att det beror på vad jag gjort tidigare hur bra det går att genomföra en aktivitet. Speciellt då läkare och andra sitter med en frågande blick och vägrar se till helheten. Att vara utmattad är sannerligen inte ett konstant tillstånd på något sätt utan det varierar väldigt. Det är säkert en av orsakerna till att det är svårt för både mej själv och andra att begripa sej på mitt mående och min ork.

"Det är viktigt att ta hänsyn till den längre tiden för återhämtning som behövs. Att planera in extra tid för vila och att inte planera in för många aktiviteter efter varandra, blir därför viktigt. Det kan också vara bra att vila före en aktivitet."

Även det här känns klockrent för mej - det ständiga avvägandet och energikalkyleringen tillhör min vardag nu, men inte heller att detta är viktigt och rätt har jag fått gehör för i min rehabilitering. Av min läkare på vårdcentralen fick jag bara höra att den planering jag gjort (som jag trodde att min energi räckte till utan att det skulle stjälpa mej totalt) låg på en alldeles för låg energinivå för att bedriva någon vettig rehabilitering - och jag puschades att lägga mej på en mycket högre nivå än jag klarade på lång sikt. Detta fick till följd att jag inte fick den återhämtning jag behövde och mådde sämre av rehabiliteringen istället. 

"När det handlar om arbetsförmåga, måste hänsyn även tas till att återhämtningen inte fungerar normalt."

Jag tror att hänsynen till den försämrade mentala återhämtningsförmågan inte bara ska gälla arbetsförmågan utan den totala livssituationen. Alla delar i vardagen är beroende av varandra och ingen del kan isoleras från den andra. Att se till helheten blir väldigt viktigt om man ser på utmattning som mental trötthet och sämre förmåga till mental återhämtning - och ett helhetsperspektiv på patienten saknas tyvärr oftast i vården. Helhetssynen ska inte bara gälla utmattningen i förhållande till vardagen utan också andra besvär som finns, tex smärta, och relationen till de personer som finns nära den utmattade. 

Om den dagen kommer att jag återfår min arbetsförmåga skulle jag verkligen vilja jobba med att öka kunskapen och förståelsen för utmattade i vårt samhälle idag. 

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...