lördag 9 november 2013

Det här med coping...!?

Ett inlägg (av en läkare) om coping i en blogg om Hypermobilitetssyndrom fick mej att fundera. Vad innebär egentligen coping mer än bara "det man gör för att hantera en besvärlig situation"? Alla pratar om det, och jag har vid ett flertal tillfällen bedömts ha goda copingstrategier - men ingen har berättat för mej vad det i praktiken innebär.

Efter en tuff vecka med jobbig smärta och besvärliga utmattningssymtom som som gjort mej mindre aktiv, får jag lätt dåligt samvete och känner mej dålig och lat. Vid det här laget vet jag dock att jag bäst "häver" ett bakslag genom att backa, minska min aktivitetsnivå och sänka mina krav - att "tänka bort och bita ihop" fungerar varken på smärtan eller utmattningssymtomen.

Jag har så svårt att förstå hur endel strategier och "behandlingar" som jag läst om fungerar i praktiken. Framför allt det som handlar om copingstrategier vid långvarig smärta. Jag tar några exempel:

"Coping är begreppet för den strategi patienten använder för att handskas med sitt besvär.I stort sett kan man uppdela coping strategier i två grupper, aktiva/konfronterande strategier och passiva/undvikande strategier. Att använda passiva/undvikande copingstrategier är en klar riskfaktor för att utveckla ett långvarigt problem och det är viktigt att ta itu med detta. Den som undviker (passiv): blir skrämd av att det gör ont och oroar sig för framtiden, är rädd att smärta alltid betyder att skadan förvärras, vilar mycket och väntar på att smärtan skall gå bort av sig själv. Den som konfronterar (aktiv): vet att smärtan kommer att minska och är inte orolig för framtiden, fortsätter sitt liv så normalt som möjligt, handskas med smärtan genom att vara positiv, fortsätter att vara aktiv och att arbeta."
"Om du undviker allt som du tycker är roligt för att slippa ha ont, då blir ditt liv fattigt. När värken tar kommandot och hindrar dig från att leva ut, då är det dags att sätta ner foten. Syftet med ACT är att hjälpa dig att återta makten över ditt liv. Du får hjälp att inse att det finns en tillvaro bortom smärtan, att sätta dig själv i första hand - och värken i sista!"
"Acceptans av långvarig smärta är att vara medveten om sin smärta, ge upp ineffektiva försök att kontrollera smärtan samt att ha förmågan att kunna leva ett tillfredsställande liv trots smärtan (McCracken 1998). Att acceptera smärta leder till minskad smärta, minskad oro, minskat undvikande och färre funktionshinder, färre depressiva symtom samt förbättrad arbetsförmåga. Att acceptera ett tillstånd av långvarig smärta leder därför till en förbättring av det psykiska välbefinnandet samt minskar konsumtionen av så väl läkemedel som av vård (Brattberg 2006)."

För mej låter det här väldigt förenklat och ibland farligt nära en fin omskrivning av "bit ihop, lyssna inte på kroppen och kör på som vanligt". Den senare strategin vet jag tyvärr allt om genom egen erfarenhet, och tyvärr vet jag att det är delvis på grund av detta som jag mår som jag gör idag.

Utifrån att ovanstående citat handlar om coping vid smärta började jag började fundera över om copingstrategier för smärta och utmattning krockar med varandra eller om de går att förena. Då sökte jag istället information om coping vid utmattningssyndrom och hittade en uppsats där det fanns en enkel men samtidigt väldigt omfattande beskrivning av tre sorters copingstrategier - som inte bara gällde utmattningssyndrom:

Problemfokuserad coping innebär konkreta strategier som syftar till att förändra yttre omständigheter; det som utlöser stressen. Ett exempel kan vara en kvinna som mår dåligt över den otrevliga stämningen på sin arbetsplats och väljer att söka ett nytt jobb. Hon har då gjort en aktiv handling för att förändra sin situation och faktorn som utlöser stressen elimineras. Problemfokuserad coping handlar på så vis om att planera och fatta beslut, men också om att samla information och lösa konflikter (Lazarus & Folkman, 1984). 
Den andra varianten av coping, den känslofokuserade, sker när individen inte har möjlighet att förändra sin yttre situation. Strategin blir då att förhålla sig till och hantera de känslor som situationen skapar. Sett till föregående exempel kanske kvinnan inte har möjlighet att byta jobb. Hon försöker därför att acceptera situationen eller eventuellt ändra sitt förhållningssätt till den (Lazarus & Folkman, 1984). Tornstam (2005) menar att man i känslofokuserad coping använder sig av målförskjutningar, vilket innebär att man tänker bort vissa mål eller delar av dem, alternativt anpassar sina mål efter sin förmåga. Brattberg poängterar att känslofokuserad coping är vanligt när man lever med en långtidssjukdom eller kronisk åkomma (Brattberg, 2008). 
Brattberg (2008) nämner även en tredje variant av coping, nämligen undvikande- strategier. Detta är en form av passiv coping där individen tar avstånd mentalt och känslomässigt från det som utlöser stressen. Man önskar att problemen ska försvinna, men gör samtidigt inget aktivt för att förändra sin situation. Undvikandestrategier är den form av coping som skapar mest stress och skada hos individen. Det är vanligt att individen tar till alkohol och droger för att lindra smärtan (Brattberg, 2008).

När jag läste denna text om copingstrategier var det som ett lock lyftes av mina ögon, och helt plötsligt var det här med coping inte alls svårt att förstå. Jag har inte några som helst problem med att se att jag använder mej av både problemfokusrerad och känslofokuserad coping. Det är också lätt att se att "bit ihop, lyssna inte på kroppen och kör på som vanligt" är en vanlig undvikande-strategi hos personer med risk för eller utvecklat utmattningssyndrom.

Denna uppdelning av copingstrategier skapar många tankar hos mej. Både kring den rehabilitering jag erbjudits och deltagit i, bemötande från läkare och annan vårdpersonal och hur ett tydligare språk och arbete med coping-strategier kanske skulle kunna förbättra rehabiliteringen för personer med utmattning och smärta.

Vad får du för tankar?

2 kommentarer:

  1. Väldigt intressant! Jag har efter mina möten med Smärtrehab tänkt i liknande banor som i första stycket och frågat mig själv om det är så att strategier för att hantera smärta inte går ihop med srtategier för att hantera utmattning. Mitt intryck från Smärtrehab var nämligen just det, att det handlade om att lära sig göra saker trots att det gör ont och jag upplevde också att det kom farligt nära att bita ihop och köra över kroppens signaler. För länge sedan skrev du om att betrakta symtomen som sina vänner och att symtomen talar om när det är dags att pausa. Kör man då på trots symtom så är det just det man inte gör och jag ser inte hur jag någonsin ska bli bättre från utmattningssyndromet om smärtrehabiliteringen består av att gå emot signalerna på att det är dags att bromsa.

    Jag inser när jag läser att jag ockskå ägnar mig åt både problem- fokuserad och känslofokuserad coping.När jag blir tvingad över gränsen för vad jag orkar (t ex vid vårdbesök) händer det tyvärr också att jag tar till passiv coping. Det är intressant för det inträffar när jag börjar uppleva mig maktlös för att det inte spelar någon roll hur mycket jag förklarar - mina gränser körs ju över ändå!

    Tack! Det här gav mig ett bättre språk inför mötet med den nya läkaren på Smärtrehab på onsdag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker att det är intressant att vi har liknande upplevelser av detta oxå. Det är ju inte bara så att olika personer tar till olika copingstrategier utan det är ju oxå så att olika rehabföreträdare väljer vilka strategier de vill lära ut och på så sätt ger legitimitet. Jag tycker att det är skrämmande att olika yrkeskategorier i samma team kan jobba emot varandra då det gäller copingstrategier.

      Skulle det nu vara så att det finns ett motsatsförhållande mellan coping då det gäller smärta kontra utmattning så är ju frågan vad som ska prioriteras först i rehabiliteringen. Men jag kan efter att ha läst de sista styckena inte förstå vad som skulle kunna vara det motsatsförhållndet, det känns ju som att det viktigaste är att medvetandegöra patienten om vilka strategier man spontant använder och vara med och stötta på vägen om man använder "fel" strategier och behöver tänka om.

      Jag ska ta upp det här med copingstrategier med min kurator nästa gång vi ses, hur hon ser teoretiskt på det hela.

      Håller tummarna för att det går bra för dej på onsdag!

      Kram

      Radera

En ärlig ursäkt…

Alltså, det är dags nu. Jag måste krypa till korset och be er alla om ursäkt. Jag har varit till en sådan belastning på grund av min oerhör...