onsdag 27 november 2013

Personcentrerad vård?!

PostDBT skrev för en vecka sen ett inlägg om personcentrerad vård. Jag hade gått i samma tankebanor och påbörjat ett inlägg som just handlade om hur lite av vården idag som utgår från individen. Ni som läser båda bloggarna får stå ut med lite upprepning - men det tror jag ni (och definitivt ämnet) tål.

Jag börjar med att lägga grunden genom att citera stora delar av det som Vårdhandboken skriver i ämnet. "Syftet med Vårdhandboken är att säkerställa god och säker vård på lika villkor. Vårdhandboken bygger på Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) och Socialtjänstlagen (SOL) och bidrar till att de nationella målen för hälso- och sjukvården ska uppnås."

Personcentrerad vård innebär en övergång från en modell där patienten är det passiva målet för en medicinsk intervention (och där fokus för många vårdprofessioner ligger på patientens behov i stället för på resurser), till en modell där en överenskommelse görs med patienten (ofta tillsammans med anhöriga) som är aktiv i planering och genomförande av den egna vården (såväl inom sluten- som öppenvård, akut och palliativ vård) samt rehabiliteringen. Vård innebär därför ett partnerskap mellan patienter/anhörigvårdare och professionella vårdare och utgångspunkten är patientens sjukberättelse, och med den som utgångspunkt görs en gemensam vårdplan med mål och strategier för genomförande och kort- och långsiktig uppföljning.

Att som människa med vård- och omsorgsbehov få vara i centrum och så långt det är möjligt inkluderas i alla vårdbeslut och processer är viktigt och har visats leda till bättre egenvård och bättre samarbete mellan vårdare. Personcentrerad vård är idag ett internationellt erkänt begrepp som kan och bör tillämpas brett och inom många discipliner som har med människors vård och omsorg att göra [1,6-8].

I enlighet med personcentrerad vård ses "patienten" som en person med egen förmåga till informerade val och där autonomi och medbestämmande betonas och respekteras. Människan har god förmåga att göra lämpliga val och anpassningar av livsmönstret om hon har kunskap och redskap för att klara detta. Personcentrerad vård innebär för patienten större möjligheter till inflytande över behandlingen och ökade möjligheter till ansvarstagande för egenvården och för samhället samtidigt minskade kostnader relaterat till färre besök hos vårdgivare [9]. Person-/patientcentrerad vård har visats leda till bättre samarbete mellan vårdare och patient samt effektivare egenvård och ökad följsamhet till läkemedelsordinationer [1,6,10,11]. Personer som undviker att söka vård eller uteblir från planerad vård och behandling har visats ha mer negativa erfarenheter av vården och erfarenheter av att inriktningen på vården har varit mer organisationscentrerad än personcentrerad. Att inte få tillräcklig information, inte bli uppmärksammad och lyssnad på samt att inte bli sedd som en person med individuella behov och unika bekymmer har visats leda till osäkerhet i interaktionen med vårdare och missnöje med vården  [12,13].

Personcentrerad vård handlar alltså om att se till helheten och att vårdpersonalen tillsammans med patienten ska lägga det pussel som behövs för en bra vård. Utgångspunkten ska vara patientens sjukberättelse och fokus ska framförallt ligga på patientens resurser. För vården ska finnas en överenskommelse och en plan, med mål och vägar för att nå målet. Planen ska innesluta såväl behandling som utvärdering. Allt ska göras med en tro på att människan har förmåga att göra det som är bäst för henne själv om hon får hjälp med rätt kunskap och redskap.

För mej känns detta helt rätt - dock mer som en utopi än en verklighet som det ser ut just nu. Visst har jag mött enstaka fantastiska yrkesmänniskor som bemött mej på detta sätt och som försökt arbeta personcentrerat - men tyvärr upplever jag inte att vården i stort alls når upp till denna standard. Då jag läser runt bland de bloggar jag följer ser jag samma tendens.

Det får mej att undra - är det bara vi missnöjda som bloggar? Vi som inte fått tillräcklig information, som inte blivit varken uppmärksammade eller lyssnade på? Är det vi som varje gång vi går från läkaren känner att hen inte såg oss eller lyssnade till de behov vi hade? Är vi helt enkelt bara missnöjesbloggare som eldar upp varandra? Eller är vi bara toppen på isberget - är vi ett mycket större fenomen och problem på spåren - är det något som är väldigt, väldigt fel i vården i stort idag?

Jag tror faktiskt att det är så - något fel alltså - och i nästa inlägg tänker jag försöka mej på att göra en jämförelse mellan de upplevelser av vården som jag hittat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om varför jag inte använder begreppet kroniskt trötthetssyndrom

Det var varit mycket i media om ME/CFS den senaste tiden, vilket är glädjande. För ju mer uppmärksamhet sjukdomen ges och ju mer relevant f...