torsdag 28 november 2013

Erfarenheter av icke personcentrerad vård

I det här inlägget har jag tagit mej friheten att låna era ord - både från kommentarer till min egen blogg men oxå andra bloggares och kommentarer som de har fått. Min mening är inte att "hänga ut" någon enskild (alla texter finns ju dessutom i det offentliga rummet), utan jag är intresserad av att visa samband och en oroande "trend" då det gäller det som jag tog upp i mitt förra inlägg om personcentrerad vård. Jag önskar att det här inlägget skulle bli både en ögonöppnare och en tröst.

Jag börjar med min egen erfarenhet av vården i mycket korta drag:

Under en period har jag samlat på vad andra sagt om samma ämne - ett urval kommer här nedan. Om du klickar på citatet kommer du direkt till stället där jag hämtat texten.

PostDBT:
"Det är så ironiskt att av två olika läkare först få höra “du har problem med att dosera aktiviteter, du behöver lära dig att inte vara mer aktiv än du orkar” och sedan behöva vara den som bromsar för att dem lägger mig på en alldeles för hög aktivitetsnivå. Ingenting kan göras innan jag har träffat alla fem personer i teamet och eftersom jag inte orkar deras tempo som kommer det nog att ta ca fem veckor. Då har halkan garanterat kommit och hunnit ställa till med stor skada som kanske inte går att häva på hela vintern. Hon lät nästan upprörd när hon sa att “det blir ju så när du inte vill komma hit mer än en gång i veckan”. Det var inte det jag sa, jag sa att jag inte orkade komma dit två dagar i rad och inte orkade mer än ett möte åt gången. Tydligen har de sin ordning som man ska träffa alla teammedlemmar i och den går inte att rucka på."
Camilla:
"Min sambo hade förresten ett läkarbesök igår där han ombads att inte känna efter så mycket. Det var läkarens ordination. I stället för att ta tag i orsaken till magkatarren, som min sambo ville genom att gå i terapi, tyckte hon att han skulle ta en omepracolkur på 10 dagar och om det inte hjälper får han skaffa sig starkare tabletter. Hon tycker också att han (som har PTSD) inte ska ta upp plats i vården från såna som faktiskt behöver den."

Kakimaxi:
"Jag fick efter mycket mackel tid på smärt och rehabklinik. De informerades tydligt om att jag inte kan sitta mer än korta stunder, att jag pga PTSD och utmattningssyndrom, förutom en svår smärta som gör att jag knappt kan röra mig. Min förvåning när jag fick kallelsen. Jag skulle i tre timmar från kl 09 sitta med tre personer och gå igenom min sjukhistorik. Det kan ta mig fyra fem timmar innan jag ens kan stå upp och väl upp några timmar innan min hjärna tänker på något annat än hur jag ska röra mig för att det inte ska göra så ont efter natten. En timme med en person kanske jag hade klarat, men när jag ringer och förklarar får jag bara till svar “Så här gör vi här, Vi har våra rutiner”, jag sa att jag skulle försöka, men två dagar innan med dunderångest ringde jag återbud för den lilla energi jag har orkar jag inte lägga på att rapa upp varför jag har ont, vilket jag gjort till leda. Ändå kom sms med påminnelse att jag skulle debiteras om jag inte kom."

Livet i balans:
"Dagens pott av energi avsattes till läkarbedömning. En second opinion hos specialistläkare på psykiatrin för att se om de kan hitta några andra behandlingsmöjligheter, något som inte redan testats, en ny utredningsväg eller vad som helst som skulle kunna lösa knuten och öka min arbetsförmåga, var tanken. Efter en timma och tre kvart kommer jag ut därifrån, först bara resignerad, sedan, ju mer jag tänker på det, frustrerad och faktiskt riktigt förbannad över vårt sjukvårdssystem! Jag träffade en ung, snygg, artig, rumänsk kvinna som inte kan ett skit om utmattningsproblematik, eftersom det är en ovanlig sjukdom i Rumänien. Att hon heller inte hittade remissen som skickats från företagshälsovården i datasystemet gjorde ju inte saken precis bättre - hon visste ju inte ens varför jag kom dit och vilken fråga min behandlande läkare hade!! Så när vi ägnat mer än 1½ timma åt att jag försökt redogöra för bakgrunden till varför jag kommit dit och hon föreslagit att vi kanske kan ses igen om ca en månad när jag kommit igång lite mer med arbete... och hon föreslagit att hon ska ta upp mitt ärende på behandlingskonferens för att höra hur man brukar göra med sådana här ärenden... då var det lätt att hålla sig för skratt (eller inte, det kanske vore det enda vettiga)!! Det känns som att jag känner igen det här alldeles för väl; patienter med komplexa och svåra problem där man inte tar sig tid att tänka först, för att det ska bli rätt hela vägen och de får möta många personer inom sjukvården utan vettiga helhetslösningar. Sedan tröstas personalen med att man ska jobba "Good enough" och har ändå gjort det som låg inom ens uppdrag!! Men patienten som ändå inte fått rätt hjälp trots att det kostat många sjukvårdsbesök, vad tröstar man dem med??"

Tillbaka till livet:
"Under sommaren 2013 pendlade mitt mående både upp och ner. Det som började bli klarare för mig och kanske även för sjukvården var att det verkligen var en utmattning jag led av. Läkaren ville att jag skulle börja motionera, jag ville vara duktig och gjorde som hon sa och kanske mer därtill och efter två-tre veckor brakade jag ner i avgrunden igen. Kroppen tog precis tvärslut och mitt psyke åkte då på en allt värre smäll. Det var inte första gången under min sjukskrivning som det blivit så här efter påbörjad regelbunden motion. Motionens syfte skulle ju vara att få mig att må bättre, inte sämre. "
"Skulle ha träffat min terapeut idag men var tvungen att avboka det. Jag orkade inte. Är fortsatt fruktansvärt orkeslös, var tvungen att sova på eftermiddagen idag också. Jag sover bra på nätterna så det är inte så att jag får för lite nattsömn längre. Jag är bara orkeslös. Senaste två månaderna har jag gjort två förändringar. Dels har jag börjat ta mer ansvar för sonen här hemma genom att vara den som lämnar honom till dagis på mornarna de dagar han inte börjar på eftermiddagen. Sen har jag även börjat motionera igen men försiktigt. Första veckorna gick jag cirka 20 minuter två gånger i veckan, senaste två veckorna är jag uppe i cirka 30 minuter tre gånger i veckan. Jag promenerar, först i väldigt normal takt men senaste veckan har jag ökat tempot en aning. Jag har ju fått bakslag tidigare under min sjukskrivning i samband med fysisk träning och har varit så rädd att jag skulle få det även denna gång. Jag tycker ju själv att jag har tagit det försiktigt men jag vet inte. Var ligger ribban?"

Niniz:
"Varför skulle de inte kunna samarbeta med mig allihopa och få en hel bild av vem jag är och hur jag mår? Nu sitter man hon psykolog, hon får allt det psykiska, sjukgymnasten får all smärta och träning, läkaren får allmäntillståndet och jag känner mig mest splittrad för jag upplever att INGEN av dem har helheten! Ibland har jag undrat om de ens har förstått problematiken/helheten över huvudtaget!
Ett exempel: Psykologen tycker jag ska fortsätta träna för det är bra för mig och för mitt mående, samtidigt som hon känner till min smärtproblematik. Sjukgymnasten tyckte de två första gångerna att jag skulle fortsätta träna som vanligt, men efter tredje besöket "förbjöd" han mig all träning på gymmet, korta promenader är ett undantag. Jag har alltså kämpat med min träning 3-4 gånger i veckan för att min psykolog tycker det, även fast jag fått jätte ont ( o andra sidan så har jag ont hela tiden ) men som jag nu förstår handlar om att varva ner från stressen/kvar/prestation som även träning kan ge. Jag har varit jätte arg på sjukgymnasten för att han "tog" min träning och nu när jag träffade psykologen i gen tyckte hon det var konstigt för att jag behöver röra på mig för mitt mående.
Har nu insett att jag har ont oavsett om jag tränar eller inte, men jag har mindre ont när jag inte tränar och har möjlighet att återhämta mig lättare."

För att väga upp alla dessa erfarenheter avslutar jag med två viktiga citat från Vårdhandboken:

"Nöjda och tillfredsställda patienter är en god indikator på patientcentrerad vård. Hinder eller faktorer som inverkar negativt på patienttillfredsställelse är till exempel att som patient uppleva att vårdaren inte har samma mål för vård och behandling, att känna sig tvingad till anpassning och underordning, att känna sig mindre värd, att uppleva att inte bli sedd och att känna sig otrygg samt sakna förtroende för vårdaren [15]. Dessa hinder är viktiga att försöka överbrygga i alla möten och behandlingssituationer som förekommer i hälso- och sjukvården."

"Viktiga företrädare för forskning inom personcentrerad vård poängterar att vi står inför stora utmaningar i vår strävan att implementera personcentrering i det kliniska vårdarbetet. Det är viktigt eftersom vi i mycket liten utsträckning arbetar personcentrerat trots att de flesta som arbetar i vården nog skulle hävda att de gör det."

För att återkoppla till mina funderingar i föregående inlägg så kan jag härmed konstatera att: Nej, det är inte du och jag som haft otur i vår kontakt med vården - det är vården som ännu inte lyckats med det som man redan tror att man gör - nämligen att arbeta med patienten i centrum.

onsdag 27 november 2013

Personcentrerad vård?!

PostDBT skrev för en vecka sen ett inlägg om personcentrerad vård. Jag hade gått i samma tankebanor och påbörjat ett inlägg som just handlade om hur lite av vården idag som utgår från individen. Ni som läser båda bloggarna får stå ut med lite upprepning - men det tror jag ni (och definitivt ämnet) tål.

Jag börjar med att lägga grunden genom att citera stora delar av det som Vårdhandboken skriver i ämnet. "Syftet med Vårdhandboken är att säkerställa god och säker vård på lika villkor. Vårdhandboken bygger på Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) och Socialtjänstlagen (SOL) och bidrar till att de nationella målen för hälso- och sjukvården ska uppnås."

Personcentrerad vård innebär en övergång från en modell där patienten är det passiva målet för en medicinsk intervention (och där fokus för många vårdprofessioner ligger på patientens behov i stället för på resurser), till en modell där en överenskommelse görs med patienten (ofta tillsammans med anhöriga) som är aktiv i planering och genomförande av den egna vården (såväl inom sluten- som öppenvård, akut och palliativ vård) samt rehabiliteringen. Vård innebär därför ett partnerskap mellan patienter/anhörigvårdare och professionella vårdare och utgångspunkten är patientens sjukberättelse, och med den som utgångspunkt görs en gemensam vårdplan med mål och strategier för genomförande och kort- och långsiktig uppföljning.

Att som människa med vård- och omsorgsbehov få vara i centrum och så långt det är möjligt inkluderas i alla vårdbeslut och processer är viktigt och har visats leda till bättre egenvård och bättre samarbete mellan vårdare. Personcentrerad vård är idag ett internationellt erkänt begrepp som kan och bör tillämpas brett och inom många discipliner som har med människors vård och omsorg att göra [1,6-8].

I enlighet med personcentrerad vård ses "patienten" som en person med egen förmåga till informerade val och där autonomi och medbestämmande betonas och respekteras. Människan har god förmåga att göra lämpliga val och anpassningar av livsmönstret om hon har kunskap och redskap för att klara detta. Personcentrerad vård innebär för patienten större möjligheter till inflytande över behandlingen och ökade möjligheter till ansvarstagande för egenvården och för samhället samtidigt minskade kostnader relaterat till färre besök hos vårdgivare [9]. Person-/patientcentrerad vård har visats leda till bättre samarbete mellan vårdare och patient samt effektivare egenvård och ökad följsamhet till läkemedelsordinationer [1,6,10,11]. Personer som undviker att söka vård eller uteblir från planerad vård och behandling har visats ha mer negativa erfarenheter av vården och erfarenheter av att inriktningen på vården har varit mer organisationscentrerad än personcentrerad. Att inte få tillräcklig information, inte bli uppmärksammad och lyssnad på samt att inte bli sedd som en person med individuella behov och unika bekymmer har visats leda till osäkerhet i interaktionen med vårdare och missnöje med vården  [12,13].

Personcentrerad vård handlar alltså om att se till helheten och att vårdpersonalen tillsammans med patienten ska lägga det pussel som behövs för en bra vård. Utgångspunkten ska vara patientens sjukberättelse och fokus ska framförallt ligga på patientens resurser. För vården ska finnas en överenskommelse och en plan, med mål och vägar för att nå målet. Planen ska innesluta såväl behandling som utvärdering. Allt ska göras med en tro på att människan har förmåga att göra det som är bäst för henne själv om hon får hjälp med rätt kunskap och redskap.

För mej känns detta helt rätt - dock mer som en utopi än en verklighet som det ser ut just nu. Visst har jag mött enstaka fantastiska yrkesmänniskor som bemött mej på detta sätt och som försökt arbeta personcentrerat - men tyvärr upplever jag inte att vården i stort alls når upp till denna standard. Då jag läser runt bland de bloggar jag följer ser jag samma tendens.

Det får mej att undra - är det bara vi missnöjda som bloggar? Vi som inte fått tillräcklig information, som inte blivit varken uppmärksammade eller lyssnade på? Är det vi som varje gång vi går från läkaren känner att hen inte såg oss eller lyssnade till de behov vi hade? Är vi helt enkelt bara missnöjesbloggare som eldar upp varandra? Eller är vi bara toppen på isberget - är vi ett mycket större fenomen och problem på spåren - är det något som är väldigt, väldigt fel i vården i stort idag?

Jag tror faktiskt att det är så - något fel alltså - och i nästa inlägg tänker jag försöka mej på att göra en jämförelse mellan de upplevelser av vården som jag hittat.

lördag 9 november 2013

Det här med coping...!?

Ett inlägg (av en läkare) om coping i en blogg om Hypermobilitetssyndrom fick mej att fundera. Vad innebär egentligen coping mer än bara "det man gör för att hantera en besvärlig situation"? Alla pratar om det, och jag har vid ett flertal tillfällen bedömts ha goda copingstrategier - men ingen har berättat för mej vad det i praktiken innebär.

Efter en tuff vecka med jobbig smärta och besvärliga utmattningssymtom som som gjort mej mindre aktiv, får jag lätt dåligt samvete och känner mej dålig och lat. Vid det här laget vet jag dock att jag bäst "häver" ett bakslag genom att backa, minska min aktivitetsnivå och sänka mina krav - att "tänka bort och bita ihop" fungerar varken på smärtan eller utmattningssymtomen.

Jag har så svårt att förstå hur endel strategier och "behandlingar" som jag läst om fungerar i praktiken. Framför allt det som handlar om copingstrategier vid långvarig smärta. Jag tar några exempel:

"Coping är begreppet för den strategi patienten använder för att handskas med sitt besvär.I stort sett kan man uppdela coping strategier i två grupper, aktiva/konfronterande strategier och passiva/undvikande strategier. Att använda passiva/undvikande copingstrategier är en klar riskfaktor för att utveckla ett långvarigt problem och det är viktigt att ta itu med detta. Den som undviker (passiv): blir skrämd av att det gör ont och oroar sig för framtiden, är rädd att smärta alltid betyder att skadan förvärras, vilar mycket och väntar på att smärtan skall gå bort av sig själv. Den som konfronterar (aktiv): vet att smärtan kommer att minska och är inte orolig för framtiden, fortsätter sitt liv så normalt som möjligt, handskas med smärtan genom att vara positiv, fortsätter att vara aktiv och att arbeta."
"Om du undviker allt som du tycker är roligt för att slippa ha ont, då blir ditt liv fattigt. När värken tar kommandot och hindrar dig från att leva ut, då är det dags att sätta ner foten. Syftet med ACT är att hjälpa dig att återta makten över ditt liv. Du får hjälp att inse att det finns en tillvaro bortom smärtan, att sätta dig själv i första hand - och värken i sista!"
"Acceptans av långvarig smärta är att vara medveten om sin smärta, ge upp ineffektiva försök att kontrollera smärtan samt att ha förmågan att kunna leva ett tillfredsställande liv trots smärtan (McCracken 1998). Att acceptera smärta leder till minskad smärta, minskad oro, minskat undvikande och färre funktionshinder, färre depressiva symtom samt förbättrad arbetsförmåga. Att acceptera ett tillstånd av långvarig smärta leder därför till en förbättring av det psykiska välbefinnandet samt minskar konsumtionen av så väl läkemedel som av vård (Brattberg 2006)."

För mej låter det här väldigt förenklat och ibland farligt nära en fin omskrivning av "bit ihop, lyssna inte på kroppen och kör på som vanligt". Den senare strategin vet jag tyvärr allt om genom egen erfarenhet, och tyvärr vet jag att det är delvis på grund av detta som jag mår som jag gör idag.

Utifrån att ovanstående citat handlar om coping vid smärta började jag började fundera över om copingstrategier för smärta och utmattning krockar med varandra eller om de går att förena. Då sökte jag istället information om coping vid utmattningssyndrom och hittade en uppsats där det fanns en enkel men samtidigt väldigt omfattande beskrivning av tre sorters copingstrategier - som inte bara gällde utmattningssyndrom:

Problemfokuserad coping innebär konkreta strategier som syftar till att förändra yttre omständigheter; det som utlöser stressen. Ett exempel kan vara en kvinna som mår dåligt över den otrevliga stämningen på sin arbetsplats och väljer att söka ett nytt jobb. Hon har då gjort en aktiv handling för att förändra sin situation och faktorn som utlöser stressen elimineras. Problemfokuserad coping handlar på så vis om att planera och fatta beslut, men också om att samla information och lösa konflikter (Lazarus & Folkman, 1984). 
Den andra varianten av coping, den känslofokuserade, sker när individen inte har möjlighet att förändra sin yttre situation. Strategin blir då att förhålla sig till och hantera de känslor som situationen skapar. Sett till föregående exempel kanske kvinnan inte har möjlighet att byta jobb. Hon försöker därför att acceptera situationen eller eventuellt ändra sitt förhållningssätt till den (Lazarus & Folkman, 1984). Tornstam (2005) menar att man i känslofokuserad coping använder sig av målförskjutningar, vilket innebär att man tänker bort vissa mål eller delar av dem, alternativt anpassar sina mål efter sin förmåga. Brattberg poängterar att känslofokuserad coping är vanligt när man lever med en långtidssjukdom eller kronisk åkomma (Brattberg, 2008). 
Brattberg (2008) nämner även en tredje variant av coping, nämligen undvikande- strategier. Detta är en form av passiv coping där individen tar avstånd mentalt och känslomässigt från det som utlöser stressen. Man önskar att problemen ska försvinna, men gör samtidigt inget aktivt för att förändra sin situation. Undvikandestrategier är den form av coping som skapar mest stress och skada hos individen. Det är vanligt att individen tar till alkohol och droger för att lindra smärtan (Brattberg, 2008).

När jag läste denna text om copingstrategier var det som ett lock lyftes av mina ögon, och helt plötsligt var det här med coping inte alls svårt att förstå. Jag har inte några som helst problem med att se att jag använder mej av både problemfokusrerad och känslofokuserad coping. Det är också lätt att se att "bit ihop, lyssna inte på kroppen och kör på som vanligt" är en vanlig undvikande-strategi hos personer med risk för eller utvecklat utmattningssyndrom.

Denna uppdelning av copingstrategier skapar många tankar hos mej. Både kring den rehabilitering jag erbjudits och deltagit i, bemötande från läkare och annan vårdpersonal och hur ett tydligare språk och arbete med coping-strategier kanske skulle kunna förbättra rehabiliteringen för personer med utmattning och smärta.

Vad får du för tankar?

måndag 4 november 2013

Att leva med utmattning och mental trötthet

Vi (Patientperspektiv och Livets bilder) känner båda att det saknas konkret information om vilken påverkan utmattning och mental trötthet kan ge i vardagen. Därför har vi gjort ett gemensamt försök att dela med oss av hur vi upplever att detta påverkar oss. För att förankra vår erfarenhet i "vetenskapen" har vi utgått från innehållet i  KEDS, MFS och kriterierna för Utmattningssymtom. Allt är sedan samlat med våra erfarenheter under rubriker från KEDS.

1. Koncentrationsförmåga
Försämrad koncentrationsförmåga kan ta sig i uttryck på flera olika sätt. Det kan handla om att du ofta tappar tråden och glömmer vad du håller på med eller att du är väldigt lättstörd. Du kanske upplever att du aldrig når den kvalitet på koncentration som du tidigare har haft eller att du har svårt att sortera bland tankarna i huvudet.
  • Ett konkret exempel är att hemma i lugn och ro klarar du av att göra en lista på alla dina mediciner men när du under ett läkarbesök ombeds fylla i en sådan lista samtidigt som läkaren pratar med dig glömmer du hälften av medicinerna, för du klarar inte av att koncentrera dig på två saker samtidigt.
  • Följa en lång rad - eller jämföra flera dokument på datorskärm
  • Läsa på datorskärm jämfört med i bok.
  • Läsa något som du är bekant med jämfört med att läsa något som du inte har en föreställning om vad det ska handla om.
  • Hålla tråden då du berättar något
  • Föra ett samtal - jämför chatt, telefonsamtal, man mot man i ett tyst rum, man mot man i ett rum med fler stimuli (tv/radio igång, andra som pratar, saker som skramlar) och ett samtal mellan flera personer.
  • Titta på TV (kan fungera olika beroende tid på dygnet, med eller utan pauser, olika sorters program).

2. Minne
Minnesproblemen kan uttrycka sig som att du börjar glömma saker du tidigare kom ihåg. Hör nära ihop med den bristande koncentrationsförmågan.
  • Det kan t ex vara så att du efter en ansträngande aktivitet plötsligt har glömt lösenordet till ditt mailkonto.
  • När du talar med en sjuksköterska i telefon för att boka en läkartid inte minns ditt eget personnummer.
  • Att hålla något i huvudet och föra över information från en kallelse och in i almanackan.
  • Att laga mat från ett recept och komma ihåg instruktionen man nyss läst.
  • Att komma ihåg något som ska göras utan att ha skrivit upp eller få en påminnelse
  • Glömma bort vad någon eller en sak heter.

3. Kroppslig uttröttbarhet
Du kan inte röra dig i samma tempo som vanligt och fysisk aktivitet gör dej även mentalt utmattad - dina utmattningssymtom försämras.
  • Den kroppsliga uttröttbarheten kan göra att du snabbt får häftiga fysiska reaktioner på överbelastning som gör att du börjar gå på lånad energi och hamnar i en ond cirkel. Om du småspringer till bussen kan du bli så trött att du får svårt att hantera alla intryck när du väl sitter på bussen, t ex ljuset, ljuden från alla medpassagerare, bussens rörelser.
  • Hur mycket fysisk aktivitet du orkar med kan påverkas av hur mycket intryck du får samtidigt. Jämför att promenera i en tyst och stilla miljö med en miljö med mycket rörelse och ljud.
  • Jämför promenad i lugnt tempo och snabbt tempo - vad händer med din kropp? Vid en kraftig utmattning kan även en långsam promenad ge problem.
  • Det kan bli svårt att genomföra sex trots att lusten finns. 

4. Uthållighet
Vardagssysslor gör dig mer mentalt trött än tidigare exempelvis umgås med folk, åka kollektivt, handla, laga mat, tvätta, betala räkningar, hämta och lämna på förskola/skola. 
  • Du orkar bara städa korta stunder.
  • Det är stor skillnad på att laga mat som tar 20 minuter jämfört med mat som tar 40 minuter. Tar maten för lång tid att laga kanske du är så trött att du inte klarar av att sitta upp vid bordet och äta.
  • Administrativt hushållsarbete som att betala räkningar kan fungera i korta stunder men du kan inte göra det för lång tid i taget.

5. Återhämtning
Det tar lång tid för dig att återhämta dig vilket t ex kan innebära att din ork minskar under dagen, även om du tar flera pauser. Efter en intensiv dag kan det ta mycket mer än en natt för dig att återhämta dig så att du orkar en viss aktivitet en dag betyder inte att du orkar två dagar i rad. 
  • Du kanske orkar hämta barn på förskolan och laga middag på måndagen men är inte återhämtad nog för att göra det igen förrän på torsdagen.
  • Den långa återhämtningstiden gör att du lätt påbörjar en aktivitet innan du egentligen är återhämtad nog och du hamnar snabbt i en ond cirkel under dagen där du är fullständigt dränerad till kvällen.
  • Om du inte får en tillräckligt god återhämtning under natten kan underskottet från dagen innan göra att du börjar nästa dag på minus.

6. Sömn
Sömnproblemen kan handla om att du har svårt att somna, vaknar ofta, har svårt att somna om eller vaknar för tidigt. Du kan känna dig trött men inte sömnig. Ett konkret problem är att ju tröttare du blir under dagen desto svårare får du att komma till ro och desto sämre sover du. Konsekvensen är att när du verkligen behöver den kvalitativa återhämtning som god sömn bidrar till så har du svårt att sova gott och du kanske hamnar i en ond cirkel.

7. Överkänslighet för sinnesintryck
Kan innebära ljus- och ljudkänslighet men även känslighet för beröring, lukt- eller synintryck generellt. Sinnesintryck kan upplevas som störande eller obehagliga och det kan krävas att du drar dig tillbaka eller avskärmar dig (öronproppar, keps, titta nedåt) för att dina sinnen ska få vila.
  • Olika typer av belysning påverkar dig olika mycket. Kanske går det bra med dimmad punktbelysning som går nerifrån och upp, t ex en up light, medan lysrör och spottar som lyser från taket rakt mot golvet ger dig kraftig huvudvärk, eller starkt ökad trötthet. Typiskt kan belysningen i mataffärer vara så besvärlig att det kostar mycket ork att handla.
  • Starkt ljus som t.ex. solljus, reflexer från snö eller vatten eller glasrutor, starka lampor inomhus.
  • Starka ljud t.ex. musik, ljud från TV eller radion, eller plötsliga oväntade ljud eller svagare ljud som surrande.
  • Miljöer där människor rör sig mycket i olika riktningar kan generera häftiga synintryck, t ex tågstationer och mataffärer.
  • När du sitter i väntrummet inför ett läkarbesök blir du trött av musiken som spelas för att få dig att slappna av. 
  • Lukter som du tidigare tyckte var lite otrevliga blir så besvärliga att du blir illamående.

8. Upplevelsen av krav
Vardagliga situationer som du tidigare hanterat utan särskilda problem kan kännas krävande och orsaka obehag eller få dig att bli lättare stressad än vanligt. Även krav som du vet intellektuellt inte är svåra eller inte ens tvingande krav kan få dig att reagera häftigt. Du kanske frivilligt tar på dig en uppgift som känns meningsfull och rolig, men trots att du vet att du faktiskt orkar uppgiften så får du ökade symtom som huvudvärk, koncentrationssvårigheter och irritabilitet.
  • Att laga mat, handla eller hämta/lämna barn
  • Fylla i enkäter i en utredning
  • Kontakt med läkare, försäkringskassa
  • Sköta ekonomi eller pappersarbete kopplat till sjukskrivning
  • Sociala krav i form av släktsammankomster vid högtider.

9. Irritation och ilska.
Du kan vara ovanligt lättretad eller lättirriterad för saker som du tidigare tyckte var bagateller. Det kan också vara så att du känner en fullt adekvat ilska när du blir nonchalant bemött av andra människor.
  • Du kan få minskat tålamod med dina egna eller andras barn och fräsa till trots att du vet att barnet inte alls säger emot för att vara avsiktligt besvärlig.
  • Du höjer lätt rösten till människor omkring dig trots att du egentligen inte vill.
  • Du kan känna dig väldigt arg på dig själv för att du mår som du gör eller ha dåligt samvete för att du lätt visar irritation mot andra.
  • Ilska kan också vara ett omedvetet sätt för att mobilisera kraft att orka med en tuff situation - eftersom ilska ger adrenalin.

Liten avslagsskola - del 1

I februari har det gått ett år sedan jag fick de första signalerna om att Försäkringskassan hade tankar på att inte godkänna min sjukskrivn...