fredag 24 januari 2014

En jämlik vård utan gemensam grund?

När jag läser bloggar, pratar med vänner och släkt och tänker tillbaka på min tid jag arbetat i vården är det väldigt tydligt att det är mycket olika hur vården är uppbyggd och hur vad jag som patient erbjuds och/eller har rätt till.

Den nuvarande regeringen (nej, jag tänker inte göra detta till någon partipolitisk fråga eftersom jag tror att detta inte enbart beror på politik) har en definition på hemsidan av det man menar är en jämlik vård. Klicka på citatet för att komma till orginalkällan:

"Jämlik vård innebär att bemötande, vård och behandling ska erbjudas på lika villkor till alla oavsett bland annat personliga egenskaper, bostadsort, ålder, kön, funktionshinder, utbildning, social ställning, etnisk eller religiös tillhörighet eller sexuell läggning. Målet för hälso- och sjukvården, enligt Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen."

När jag läser den här definitionen och målet för Hälso- och sjukvårdslagen virvlar det så många tankar och känslor genom kroppen och jag knappt vet var jag ska börja skriva.

Första gången jag kan komma ihåg att jag reflekterade över avgörande olikheter i vården var då jag påbörjade min utbildning till arbetsterapeut och hade min första praktik på ett sjukhem. På "min" avdelning hade de två rullstolar som var till för hela korridoren. Jag var i chock då jag innan min utbildning hade arbetat med gravt rörelsehindrade ungdomar där alla hade en mycket specifikt individanpassad rullstol och många fler individuellt förskrivna och anpassade hjälpmedel. Förmodligen var det så att vissa av patienterna på sjukhemmet inte alltid behövde rullstol utan bitvis gick med rollator - men jag minns att det var fler patienter som behövde rullstol än vad som fanns att tillgå. Dessa patienter fick vänta "på sin tur" eller ligga kvar i sängen. Jag var färsk - ny och oerfaren - men kände instinktivt att det var orättvist och fel. Varför fick inte alla, oavsett ålder de hjälpmedel de behövde?

Något annat jag reagerat över har också med mitt jobb som arbetsterapeut att göra. Jag har flyttat en del och och vikarierat mycket eftersom det varit ont om arbeten - och det som har slagit mig är hur olika regler och förutsättningar det är mellan olika landsting. Som arbetsterapeut kan jag principerna för mitt eget arbete men för varje nytt landsting jag arbetat i har jag behövt lära mig helt nya reglementen. Det handlar till exempel om vilka hjälpmedel som finns i sortiment, alltså de hjälpmedel som jag som förskrivare kan välja mellan då jag behöver något till en patient. Vill jag förskriva något som är utanför sortiment måste det ansökas om och motiveras extra, en specifik behovsprövning behöver göras. Men det kan även handla om principer för förskrivning - alltså vilka hjälpmedel som får förskrivas till vilka diagnoser. Exempelvis kan tryckavlastande madrasser i vissa landsting förskrivas till patienter med smärta medan i andra landsting har de begränsat förskrivandet till patienter med risk för trycksår eller patienter med svår smärta i livets slutskede. Om ett hjälpmedel kostar något - det vill säga om patienten får köpa det helt och hållet själv, betala en viss egenavgift eller ha det till låns så länge det behövs - är inte heller lika i de olika landstingen. Jag har också sett att patienter med samma diagnos i samma landsting få en ojämlik rehabilitering på grund av ålder (i tex vilka resurser som funnits) och även på grund av till exempel missbruksproblem.

Som arbetsterapeut har jag varit tvungen att acceptera dessa stora olikheter mellan landstingen och det som inte "bara" berört min egen arbetsplats. Jag har oftast inte kunnat påverka direkt utan min enda möjligheten har varit att belysa problemet - att lyfta det högre - samt sträva efter att själv agera så jämlikt det varit möjligt under de förutsättningar som funnits. Detta har inneburit mycket frustration och jag har ofta kämpat med näbbar och klor för att mina patienter ska få det som jag har ansett att de behövt och har haft rätt till. 

Som patient har jag upptäckt att vilken vård jag får till stor del handlar om vilken läkare (eller sjukgymnast, arbetsterapeut mfl) jag möter och hens kunskap och inställning till den typen av besvär jag har. Det finns många diagnoser där vården inte har tydligt uppsatta riktlinjer för vem som ansvarar för och hur utredning och behandling ska gå till, exempelvis utmattning, smärta, kombinationen av de båda och hypermobilitetssyndrom. Jag har också märkt att jag kan påverka min vård genom att vara vara påstridig, ha koll och vara påläst, men jag kan aldrig vara säker i förväg om det är till min fördel eller inte - det beror också på vem jag möter. Ett tydligt exempel är Vårdgarantin som jag märkt fungerar först då jag som patient ringer och påpekar att tiden går, att jag väntar och undrar över om den gäller mig - den blir då till ett påtryckningsmedel inte en rättighet. 

Att som patient ha koll på vilket utbud som finns i vårdvalet och välja min vårdcentral med omsorg har visat sig vara avgörande för vilken behandling jag kan få. För att kunna välja rätt VC måste jag helst redan då jag väljer den veta om vilken vård jag kommer att behöva framöver. Min (privata) vårdcentral kan exempelvis inte remittera mig till samma saker som en landstingsansluten vårdcentral kan (exempelvis terapibad). Jag har inte heller möjlighet att ha med mig hela det behandlande teamet i tex avstämingsmöten med FK på VC eftersom sjukgymnast och kurator är konsulter. I så fall behöver VC betala extra för dessa möten vilket de inte är intresserade av, och således sorterar de bort en viktig del av teamet i utvärdering och planering av min behandling. Min valfrihet och möjlighet att påverka var jag vill få min vård blir då till en automatisk ojämlikhetsfälla.

Jag undrar hur politikerna tar reda på hur patient, personal och anhöriga upplever vården och hur jämlik den är? Ja, hur utvärderar man överhuvudtaget något som inte handlar om millimeterrättvisa och exakta mått? Först och främst måste det väl handla om att förutsättningarna finns för personalen att bedriva en så likartad vård för patienterna som möjligt - oavsett var i Sverige vi befinner oss. Om resurserna inte finns att bedriva specialistvård för vissa specifika patientgrupper i alla landsting måste möjligheten ges för dessa patienter att få vård där den finns - på ett enkelt sätt. För att vården ska bli jämlik måste också organisationerna fungera på ett likartat sätt och reglementet vara detsamma. Gemensamma rutiner måste finnas för hur utredningar och behandling ska gå till - och processerna för de olika diagnoserna måste se likadana ut - annars kommer målen om ett likartat bemötande, vård och behandling aldrig kunna uppnås. 

Ja, kan man egentligen ens utvärdera och jämföra om vården är jämlik - i olika delar av Sverige, för en hetro- eller homosexuell, kristen eller muslim, rik eller fattig - om organisation, struktur och processer i grunden inte är lika?

2 kommentarer:

  1. Det är verkligen intressant att läsa om ditt perspektiv som yrkesverksam i vården. Som svar på din avslutande fråga: Nej, jag tror inte att det som det ser ut idag går att jämföra. Det är en lång väg kvar innan vi kan säga att målet om jämlik sjukvård ens går att utvärdera, jämlik vård handlar ju om allt från bemötande, insatser och behandling, samordning och tillgänglighet. Vi behöver veta mer om hur lång tid det tar att få diagnos för olika sjukdomar och är det olika för olika grupper? Vi behöver veta mer om kvaliteten på den vård som ges. Hur mycket krävs det av patienten för att faktiskt få vård? Bara det faktum att du och jag möts av så pass olika villkor trots samma diagnoser och till stor del likartad problembild gör mig fullständigt förbryllad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det förbryllar mig också, mycket! Hade kunnat skriva ut många fler konkreta exempel, men då hade det hela tenderat att hamna på millimeterrättvisenivå. Men sådant här gör både att det kliar i min organisatoriska och forskande ådra. Jag vill gräva, sortera om och räta ut frågetecken - och bidra till att förutsättningarna ska öka för att vården ska kunna bli mer jämlik. Jag tror att det finns så många kompetenta yrkesmännsikor i vården som inte kommer till sin rätt på grund av ett snävt och felaktigt konstruerat system.

      Radera

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...