fredag 14 februari 2014

Är jag en bluff? del 2

Vi är visst många som känner oss som bluffar då och då. Jag tycker att det är sjukt att det ska behöva vara så. Jag chattade en stund om ämnet tillsammans med PostDBT i förmiddags och jag har fått tillåtelse att publicera delar av den:
PostDBT: Det där med att känna sig som en bluff, jag tänker exakt likadant.
Jag: Det är så sjukt - för jag vet ju att det är i mötet med de som ska hjälpa mej att må bättre som dessa tankar kommer fram...
PostDBT: Ja, men vårdens överslätande attityd har tyvärr just den effekten, inte alls den lugnande effekten som kanske är avsikten. Jag blir inte lugn av att höra någon negligera hälften av mina symtom, jag undrar bara om det är jag som överdriver. Sen när jag läser läkarens underlag och ser hur stora problem i vardagen jag har så blir det liksom en chock, fast jag vet det.
PostDBT: Har du gått över gränsen för vad du orkar i stunder då du har känt dig som en bluff?
Jag: Ja, absolut. Alltså att jag presterar mer än att jag orkar för att jag går på känslan och sen gör mer? För att jag känner mej så värdelös.
PostDBT: Ja, precis så! 
Jag: Det har varit ett tydligt mönster tidigare. Tex i mötet med min läkare. Min kurator menar att det är för att jag fått skuld på mej
PostDBT: Ja, visst är det en reaktion på skuld.
PostDBT: Jag har ibland i rent vredesmod tagit i mer, totalt okonstruktivt förstås men efter tillräckligt många goddag yxskaft-bemötenaden hos psykiatern så hände det att jag tänkte att "jaja, om det nu bara är så att det är jobbigt att vara mamma så gör jag väl det som andra mammor gör" och promenerat för långt, handlat mat i rusningstrafik mm. 
Jag: Det här är så sjukt jobbigt, något som borde lyftas fram mer - men hur?
PostDBT: Ja, det skulle det. Att förminskande bemötande leder till en form av självskadebeteende till slut.
Jag: Ja eller underhåller ett sådant. För att pressa sig över gränserna och bita ihop trots att man borde vila tycker jag är ett självskadebeteende redan, och det har vi hållt på med länge.
PostDBT: Ja, min psykolog betraktar det som ett självskadebettende. När kroppen visar så tydliga gränser och jag ändå går över dem så skadar jag ju mig själv, är hennes uppfattning.

Då jag läser era kommentarer och vår konversation här uppe så ser jag några saker som bildar en röd tråd då det gäller vad förminskande bemötande är för något:
- När vården slätar över istället för att bekräfta
- När jag får otydliga eller tvetydiga besked
- Då min uppfattning om mitt mående skiljer sig ifrån den som ska hjälpa mig tillbaka - men som även har en maktposition
- När mitt mående likställs med hur "alla andra" har det
- Då andra drar slutsatser utifrån yttre attribut
- Då mina symtom inte passar in i "mallen"

Det finns också likheter med vad vi tänker och känner som reaktion på detta:
- Känner mig värdelös
- Är dålig som inte ser tecknen i tid
- Undrar om jag överdriver
- Jag försöker nog inte tillräckligt
- Jag gör nog fel prioriteringar
- Jag fuskar eller låtsas
- Jag tvivlar på mig själv
- Jag tänker att jag hittar på

I gruppen på Stresskliniken pratade vi om sambandet mellan tankar - känslor - kroppsupplevelse och beteende i olika situationer.

Vad gör du när du känner och tänker så här - vad gör känslan av att vara en bluff med dig och ditt beteende? Berätta gärna!

Jag har som sagt ofta hamnat i känslan av att jag inte försökt tillräckligt - och det slutar med att jag struntar i kroppens signaler och gör för mycket - vilket får till följd att jag kraschar och mår sämre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar