torsdag 13 februari 2014

Är jag en bluff?

Jag vet inte om det händer dej - men mej drabbar det då och då.

Någon slags känsla av tveksamhet kring hela "jag-är-sjukskriven-har-ont-och-är-utmattad-grejen". Som att jag hårt granskar mej själv och verkligen undrar om det är så här illa som jag försöker övertyga alla om. Som att jag tvivlar på mej själv och min egen trovärdighet.

Jag har lagt märke till att det ofta händer då jag träffat någon som jag behövt förklara för - och då ofta också behövt försvara min låga aktivitetsnivå inför.

Idag har jag haft en sån dag. Trots att jag under gårdagen hade världens nackspärr och så ont i bäckenet (för att jag lekt 10 minuter ute i snön med sonen) att mannen sa att det såg ut som jag skitit på mej då jag gick . Ändå denna självgranskning och självkritik. Och känslan av att OM jag bara försöker tillräckligt, så går det nog. Sen så tänker jag en massa elaka tankar om mig själv och mina dåliga ursäkter - att jag är en bluff.

Jag tror att det här är konsekvenser av att jag inte bekräftats tillräckligt enhetligt i från vården - att ena dagen få förståelse och den andra bli "förkastad" får sina konsekvenser.

För innerst inne så vet jag ju - att jag vill så mycket mer än jag klarar - och om jag gör en bråkdel av det jag vill så får det konsekvenser i flera dagar, som tvingar mig till inaktivitet för att jag ska komma upp på banan igen. Jag vet ju att jag alltid kämpar så gott jag kan och inte fejkar.

16 kommentarer:

  1. Du tar orden ur munnen på mig...Detta eviga misstroende!!! Min psykolog sa att i detta landet ligger bevisbördan på den sjukskrivne; att bevisa att man är sjuk. I en vanlig rättegång ligger bevisbördan på advokaten, inte på brottslingen. Vi behandlas alltså sämre än brottslingar...
    En vän till mig i samma sits sa till FK när de pressade henne att jobba mer än hon klarade, att då får ni ta ansvar för mina barn för nu orkar jag inte med den här hetsjakten längre, jag tar livet av mig. Hon menade det verkligen. Sen blev det annat ljud i skällan...
    Jag dristade mig härförleden att säga till min handläggare att jag har förtroende för honom som person, men han har sitt regelverk att följa och ibland är det direkt skadligt för mitt tillfrisknande. Det kom på sin spets under det samtalet att våra mål skiljer sig åt, åtminstone i tid, för hans första mål ( såklart) är att få mig i arbete fortast möjligt, medan mitt huvudmål är att bli friskare och SEN jobba om det går. Man kan tycka att två misslyckade arbetsprövningar efter varandra talar nåt språk?!
    Det värsta är att min känsla efter det samtalet var att jag inte försöker tillräckligt, inte gör rätt prioriteringar, inte ser katastroftecknen i tid, d.v.s. du fuskar, låtsas. Och då kommer tvivlet på mig själv, precis som du beskriver. MEN i måndags på "Fråga doktorn" var en stressforskare med i programmet som sa att vid akut stress kopplas kroppens signaler av, det går inte att tänka på ett taskigt knä medan du jagar ett farligt djur( stenåldern). Alltså när jag är skitstressad når inte signalerna fram utan först när det är riktigt illa så lägger kroppen mig på rygg helt enkelt och vägrar.
    Skön bekräftelse! Håller med om varenda ord du skriver om läsning också, jag har gjort nästan exakt samma anpassningar, för jag kan inte leva utan att läsa!
    Än en gång; kämpa på! Du borde doktorera i utmattning!
    kram Sofia

    SvaraRadera
  2. Jag får också den där bluttkänslan då och då. Det brukar dra igång när jag har fått höra: "Men du ser i alla fall pigg ut." Det är som en förbannelse det här med att det inte syns på en hur orkeslös man är och hur ont man har. Om vi blivit blåa i ansiktet, fått utstående ögon eller gröna händer så hade folk sett, och då hade de haft lättare att förstå. Jag tycker det är tragiskt att vi blir så till den grad ifrågasatta att vi ifrågasätter oss själva till och med. Kram!

    SvaraRadera
  3. Jag kan också verkligen känna så ibland. Idag var en sådan dag för mig med. En vän slätade över min trötthet och orkeslöshet med att det var så för alla just nu, alla på mitt jobb var trötta och orkeslösa. Jag hörde i undertonen att det min vän försökte säga var att det inte var någon anledning till att vara hemma från jobbet. Jag kände mig som en bluff, började ifrågasätta mig själv och tänkte att jag bara hittade på. Känns på något sätt inte legitimt att vara hemma från jobbet längre bara för att jag precis tittat över kanten och lämnat den djupa depressionen bakom mig. Att "bara" ha fysiska besvär verkar inte alls vara något hinder. Fortsätt att kämpa på Malin för det vet jag att du gör och DU är verkligen inte någon bluff. En person som hade alla dina symtom men som inte hade din kämparglöd hade aldrig orkat fortsätta kämpa som du gör! All styrka till dig! <3

    SvaraRadera
  4. Oh ja, det händer ofta. Både att jag känner mig som en bluff inför andra, men kanske framför allt inför mig själv.

    SvaraRadera
  5. Alltså! Tack allihop för att ni delar med er! Jag tycker detta är så sjukt - att vi går ifrån möten med vänner, kollegor, vård ovh myndighetskontakter ovh känner oss ifrågasatta och förminskade! Jag tycker att detta är så viktigt att jag svarar er längre och ingående i ett alldeles eget inlägg. Håll utkik efter det!
    Fortsätt kämpa!
    Massor med kramar!
    Ps Sofia, ja detta vi just nu pratar om skulle jag väldigt gräva djupare i så småningom. Ds

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan vi säkert göra...
      Har haft en intressant em och jagat psykiatern som jag träffat en gång i oktober och sen inte hört av, fast han lovade ny tid. Jag som trodde att det nu skulle bli lite lugnare på DEN fronten fick höra att han är sjukskriven på obestämd tid framöver och 4 av 6 läkare på stället har slutat...Jamen jaha. Det låter ju lysande...Skratta eller gråta är frågan.
      Sofia

      Radera
    2. Men alltså - är detta din sjukskrivande läkare? Hur långa sjukskrivningar får du? Min handläggare sa att de föredrar korta sjukskrivningar - för att de anser att vi patienter behöver tät läkarkontakt - så en månad i taget får jag bara - ett evigt spring...

      Radera
    3. Ja, detta är just nu min sjukskrivande läkare. Var där 23/10 och blev ( till min stora lycka) sjukskriven till 31/3 vilket är en stor stressfaktor mindre för mig. I dörren ut vände jag mig om och frågade om han kommer att kalla mig eller hur kontakten framåt ser ut? Du får en tid om några månader, sa han och sen har det varit tyst. Jag ska till min husläkare med min arm som tokvärkt i 2 månader nu och med mina karpaltunnelhandleder på onsdag. Funderar på att kasta mig på knä och tigga och be henne ta över mig som patient annars hotar jag med självmord...OBS! Detta är mest galghumor...
      Sofia

      Radera
    4. Va skönt men en längre sjukskrivning - men jag är förvånad över att FK godkänt den utan en bättre plan än en ev tid efter några månader.

      Jag tycker absolut att du ska be din husläkare att ta över hela dig som patient om du har förtroende för henne. Passa också på att fråga om de arbetar med Vardagsrevidering eller om du kan få träffa arbetsterapeuten och jobba med aktivitetsbalans!
      Kram!

      Radera
  6. Oj, vad stressande med bara en månads sjukskrivning åt gången! Om läkaren vill träffa dig ofta kan han/hon göra det utan pressen att sjukskrivningen tar slut. Det måste ge jättestress.
    På tal om bluff så känner jag det också. Särskilt inför svärmor och mamma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag vet inte riktigt vad hon tänker med att sjukskriva mej så korta pass, jag tror att hon känner att hon behöver ha koll och driva på mej så att jag inte latar mej typ.
      Vad är det som gör att det just är mamma och svärmor som får dej att känna dej som en bluff?
      Kram!

      Radera
  7. Jag känner mig ofta som en bluff och ibland har jag svårt att se värde i mig själv om jag inte jobbar. Har en svår utmattning som just nu visar sig i konstant yrsel, värk, panikångest och fruktansvärd orkeslöshet. De få dagar jag känner mig lite piggare måste jag bevisa att jag inte är en bluff. Jag kan dammsuga i några minuter och sedan gråter jag av utmattning. Då känner jag ett lugn att jag faktiskt mår mycket dåligt och en sorg för att jag inte är frisk. Är så ledsen på detta. Vill ha tillbaka min kropp. Har förträngt min diagnos så länge och nu har jag kraschat igen. Många runt omkring mig ser bara den mask och roll jag bär, egentligen är jag helt slut. Har sedan 9 månader tillbaka försökt orka med en relation, men nu orkar jag snart inte mer. Det tar så mycket av min energi, även om psyket ibland mår bättre vill jag egentligen bara vara med mig själv nu och hitta tillbaka till livet. Känner mig just nu mycket splittrad. Är tillbaka där jag var för länge sedan. Tänker bara på alla andra och inget på mig själv. Är så rädd för andras tankar om mig att jag gör som de vill eller förväntar och sedan mår sämre. Hur ska jag finna kraft att börja leva för mig och inse att jag är riktigt sjuk i mitt utmattningssyndrom och ta det på allvar och inte försöka ljuga för mig själv?

    vh
    M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!

      Det låter som att du lever i en oerhört tuff situation just nu. Men jag hoppas att du förstår att du inte är ensam om dina tankar om värdelöshet, svårigheter att acceptera den låga energinivån och längtan efter att "få tillbaka" din kropp. Det låter ju ändå som att du inser allvaret i hur det är just nu och att det måste till en förändring. Jag kan inte svara på hur du kan vända detta - men jag vet att det är just du som måste göra det, ett steg i taget - långsamt. För mej har de dagliga övningarna och flaskan under rubriken Utmattning varit till stor hjälp att förstå kroppen och med vilja sänka tempot och hitta långsamheten. Stöd utifrån är ett måste för att få hjälp att komma vidare - har du något sådant? Är din partner införstådd med situationen - upplever du att hen förstår, du skriver att du inte vet om du orkar med relationen.

      Skriv gärna igen och berätta hur det går - om du inte vill skriva i kommentarerna så finns en mailadress under personligt-fliken.

      Var rädd om dej!

      Kram!

      Radera
  8. Hej!

    Tack för ditt svar. Ja, jag inser allvaret och vet att förändringen ska ske sakta och på mina villkor. Har i botten en väldigt traumatisk historia som gjort att min självkänsla är körd i botten. För att inte tappa fotfästet behöver jag mycket kontroll vilket gör mig så slut i kropp och själ. När jag var yngre hade jag ätstörningar som en chans att skapa kontroll i allt kaos. Nu sitter kontrollen mer i att var duktig hela tiden och inte göra andra besvikna. Har också mycket svårt att tycka om mig själv både på ut- och insidan. Innan var jag i en relation med en man som inte förstod någonting av min situation, utan valde att lämna mig och barnen när jag behövde honom som mest. Han klarade inte att jag, superwoman, nu var i behov av stöd och vila. Min relation nu är totalt tvärtom. Han är så förstående och ger mig mycket stöd och trygghet. Här ligger inte problemet, utan det är i min dåliga självkänsla och min historia. Jag kan inte inse att jag har stöd och är älskad utan inbillar mig att det är jag som ska vara stark och om jag inte är det blir jag lämnad. Har flera gånger sagt till min man att om han vill kan han lämna mig. Han blir då helt chockad och förklarar för mig att det skulle han aldrig göra. Han har själv en bakgrund med trauma och utbrändhet så han vet. Men det han inte har är min dåliga självkänsla och totala utmattning. Så ibland orkar jag inte ens tro på stödet från honom, för jobbet ligger hos mig.

    Tack för din blogg!

    vh
    M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du delar med dej så öppenhjärtigt!
      Det är svårt då känslor och gamla trauman tar över! Men vad glad jag blir att mannen du nu lever med verkar vara någon att hålla hårt i!
      Det låter som att du rent intellektuellt vet vad du har och vad du behöver men att känslorna och traumana tar över. Jag har jobbat mycket på att försöka lita på mitt intellekt - och faktiskt vara lite misstrogen mot mina känslor - alltså tvärt om mot vad många säger om att "gå på känslan". Ofta har faktiskt bloggen varit till hjälp att försöka reda ut vad som är intellekt att lita på och känslor att vara kritisk mot.

      Nu vet ju inte jag vilka kontakter du har i vården och hur begränsad du är - men kika på listan över ställen där de arbetar med Vardagsrevidering.

      Kram!

      Radera
  9. Ja bluff! Det tillståndet är jag väl alltid i enligt den "kära" myndigheten. Vilket de försökt bevisa ett otal gånger med "sina" metoder. Så enormt så jag undrar verkligen vem det är som bluffar..

    SvaraRadera

Diciplinerad inaktivitet

Jag måste erkänna att jag ibland önskar att jag hade en sjukdom som gick att förbättra med hård fysisk prestation.  Som krävde aktivitet. Ja...