söndag 23 februari 2014

Bägaren rann över

Efter att under några dagar (veckor, månader) klamrat mig fast vid ingenting tappade jag taget i eftermiddags. Av någon outgrundlig anledning erbjöd jag mig att gå till affären och handla. Jag behövde komma ut, andas frisk luft.

Väl ute fick jag den idiotiska idén att pröva att öka takten på väg till affären (kunde väl väntat till hemvägen om jag haft ork över typ), insåg mitt misstag efter bara en liten stund men det var nog redan för sent. Kämpade dessutom med vagn, halka och motvind.

Så fort jag kom in i affären höll jag på att få panik. Jag mådde illa och svettades, vilket säkert berodde på att jag gått fortare och hade alldeles för mycket kläder. Det kändes som att jag inte skulle klara mig genom affären utan att kräkas, samtidigt som jag visste att jag var helt överbelastad så tänkte jag att nu är det min tur att bli sjuk. Jag ville verkligen bara ut därifrån, det kändes som att jag med galen blick sprang genom affären - sväljandes och kväljandes - och rafsade ner det jag skulle ha. Kände att jag skulle behöva sätta mig och andas, men det fanns ingenstans att sitta. Så istället för att försöka lugna ner mig stressade jag upp mig och skyndade mig istället. 

Det kändes bättre då jag kom ut i kylan, men det har ändå tagit mig flera timmar att komma ur de värsta överbelastningssymptomen. Jag fick stänga in mig och ligga och blunda i sängen istället för att läsa för sonen och lägga honom. Nu sitter jag ensam i tystnaden istället för att prata med min man. Och inte heller inatt sover jag bredvid min man.

Å, vad jag önskar att detta överbelastningshelvete ska ta slut. 

4 kommentarer:

  1. Milda makter vad jag instämmer...nånstans måste man väl få vara som man är just nu?? Om det sen är i en grop så är det väl så det är, helt enkelt. Tror inte på den sortens positivism som bara döljer och slätar över, det blir varbildning under och förr eller senare spricker eländet. Sen kan man ju inte dela skiten med vem som helst, man måste gå på rätt så många minor innan man lär sig vem/ var / hur det funkar. Är precis som du inne i en svart period, orkar så lite att jag har läst för mycket i sängen för att fly in i en annan värld en stund och skrivit dagbok på fel sätt med för mycket belastning på armarna så nu har jag tennisarm på bägge armskrällen!!! Skit och mög och eländes elände för att tala klarspråk. Inser att jag är för otränad i armarna för jag inte orkar med normal gympa som jag alltid brukat gå på och vips så åker man på detta...Har googlat övningar, så nu får jag sätta tänderna i det och se fram emot bättre tider sisådär 6-8 veckor framåt i tiden. I natt när jag inte kunde sova kom den här dikten:
    Som att ligga
    på botten av
    en bassäng
    se livet där
    uppe
    lust och vilja
    flyter upp
    till ytan
    som
    bubblor
    kroppen är
    kvar i djupet
    fjättrad
    av
    kraftlöshet
    uppgivenhet
    värk
    Livet är en
    mardröm

    Usch, den låter melodramatisk, men sätter faktiskt ord på mina känslor just nu. Är det tillåtet tror du?? kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inga känslor är väl förbjudna?!!! Ut med dom bara! Jag känner ofta att jag är fångad i en kropp som inte samarbetar. Tyvärr hjälp,er det inte om jag struntar i att lyssna på den, då blir det än värre.

      Har du inte funderat på det förr så rekommenderar jag verkligen dagbok i bloggform. Då studsar liksom inte orden bara ut i tomma intet - utan kanske råkar snudda vid någon annan som känner igen sig. Och vips är man inte lika ensam.

      Kram!

      Radera