tisdag 25 februari 2014

Här är jag

Bloggen är min fristad där jag får vara jag till 100 procent, lägga mitt eget pussel med mina bitar som passar ihop. Här är jag samma person som jag alltid varit. Det är som att det här är enda stället där fortfarande hela jag får plats och räknas. Missförstå mej rätt nu - min familj betyder allt för mej och jag får plats hela jag här hemma också - men då jag mår som jag mår blir det så uppenbart för mig att jag inte fullt ut kan vara den jag vill vara. 

Här får min analyserande sida får plats sida vid sida med min kärlek till ord, kreativitet och passion för fotografering - samtidigt finns det rum för att dela med mej av både privat och yrkesrelaterad kunskap och erfarenhet. Att i allt detta också ha möjlighet att stötta andra i en process framåt är väldigt värdefullt för mej. 

Bloggen hjälper mej att göra värden begriplig mitt i all kaos. Den är ett ställe där jag kan reflektera över saker jag inte förstår eller att få ihop mina känslor och tankar till ett. En plats där andra delar med sig och reflekterar över det jag brottas med - där vi möts och delar livet. Och jag uppskattar det mycket.

Här är det jag som väljer aktivitetsnivå och svårighetsgrad - utan att någon annan kan komma in och värdera eller göra tolkningen att jag på grund av hur jag uttrycker mej är redo för en aktivetetshöjning. Jag arbetstränar här, på min egen nivå och i min egen takt med saker jag tycker om och brinner för. Tränar på att göra saker på mitt sätt, men samtidigt på ett helt annat sätt än tidigare. Om jag presterar är det enbart för att jag själv vill det - och det är bara på mina villkor.

Jag kan berätta om saker jag gör för er utan att bli pressad att göra mera. Jag får känna mej nöjd med det jag åstadkommer med de resurser jag har just nu. Kanske kan jag genom det jag gör här hitta en framkomlig väg att så småningom kunna fortsätta vara yrkesverksam - på ett sätt som fungerar för mej? Jag vet inte nu - och behöver inte veta - för det här är något väldigt bra ändå så som det är nu.

Livet är inte svart för mig, inte grått heller. Det innehåller fortfarande alla världens färger - som dessutom känns klarare och tydligare i de tyngre perioderna. Som jag sa till psykologen: på något sätt uppskattar jag saker ännu mer nu än tidigare - små saker har blivit så mycket viktigare och mer betydelsefulla. Det är de sakerna jag klamrar mej fast vid då det blåser hårt. 

Jag hoppas att allt detta speglar av sej i bloggen och att det kan hjälpa dej att upptäcka färgerna i ditt liv också - som finns där - trots allt du går igenom just nu.

❤❤❤

7 kommentarer:

  1. Det är din blogg, bara din, och du skriver för ditt eget bästa. Vi andra är bara gäster här, och som gäst dömer man inte, värderar inte; man bara läser, känner igen och begrundar. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är en fin tanke - att man är gäst hos någon annan då man läser hens blogg. Det tycker jag också gör att respekten förhoppningsvis ökar. Det är väl den respekten för mitt liv och mina erfarenheter som jag ofta upplever fattas när man är patient.
      Kram!

      Radera
    2. Det där är en väldigt bra tanke! Många verkar glömma av (eller strunta i) att det faktiskt är verkliga personer bakom bloggarna. Vissa kommentarsfält är rätt skrämmande läsning. :-(

      Radera
  2. Vilket fantastiskt verktyg det är, bloggandet! Kan du känna att det är lättare att vara ärlig inför okända läsare (fast nu vet jag ju förstås inte vilka som läser din blogg)? Jag kan tycka att det ibland är enklare att skriva öppet, kanske för att jag inte är så verbal i verkliga livet (dvs jag har svårt att prata för mig).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag kunde aldrig tro att bloggen skulle bli så viktig för mej. Jag bloggar i princip anonymt, har ett fåtal vänner som jag gett adressen men i övrigt är ni andra nya bekantskaper. Utan anonymiteten hade jag inte alls till en början klarat av att skriva någonting tror jag. Nu känner jag mest att jag vill ha den för att kunna skriva öppet men utan att hänga ut någon annan - samtidigt som det är skönt att ha en plats som är min privata men ändå öppen. Ja du förstår nog.

      Radera

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...