torsdag 13 februari 2014

Konsekvenser av olika organisation av vården i olika landsting

Ett mer sansat inlägg än mitt förra men ett förtydligande tillägg till detsamma.

Jag vet att det finns läsare av min blogg som är utmattade och har sin huvudsakliga kontakt och rehabilitering via psykiatrin. När jag skriver som jag gör om psykiatrin handlar det inte om att jag tror att du per automatik får dålig vård av okunnig personal. Mina läsare har berättat om vård av varierande kvalitet för utmattning inom psykiatrin och jag har även läst om detsamma i olika bloggar. 

Min erfarenhet av att arbeta inom vården är att den är olika organiserad beroende på landsting. Detta innebär att personer med utmattning får sin vård och rehabilitering tillgodosedd på olika sätt beroende var de bor. Så är vården organiserad i Sverige idag - inte på något sätt jämlikt.

Psykologen jag träffade på mitt bedömningssamtal var väldigt tydlig med att i mitt landsting är vården organiserad så att utmattningsbesvär är Stressklinikens ansvarsområde och smärta är Smärtrehabs - för att få vård vid Psykiatriska kliniken krävs psykiatriska problem. Utmattning i deras ögon är inte en psykiatrisk diagnos. Att bearbeta konsekvenserna av utmattning och smärta är alltså inte deras ansvar - jag kan bara vara aktuell där om jag har en psykiatrisk diagnos (depression, ångest, psykos etc). Min erfarenhet av vården i stort där jag bor är att det är vattentäta skott mellan olika kliniker och att kommunikationen däremellan är svår att få till. 

Det jag skriver om att de varken kunskap eller erfarenhet att bemöta mina besvär på rätt sätt om mina diagnoser inte finns inom deras ansvarsområde handlar också om den långa erfarenhet jag har av att arbeta inom olika områden vården. När det gäller vilka vidareutbildningar och kurser du beviljas att gå via arbetet styrs detta i stort sett helt av vilken verksamhet du arbetar inom. 

Därför menar jag att i mitt landsting - med den uppdelning och inriktning klinikerna har - så är risken överhängande att personalen jag möter inom psykiatrin inte har varken erfarenhet  eller kunskap av att arbeta med utmattningsrelaterade och smärtrelaterade besvär. Detta eftersom huvuddelen av utmattnings- och smärtpatienter aldrig kommer dit och att vidareutbildningen inom psykiatrin troligen inriktas åt ett annat håll. 

Har jag turen på min sida så får jag träffa en psykolog med erfarenhet av att arbeta på en klinik i ett annat landsting med en annan organisation - men jag vill att den vård jag får ska bygga på något annat än slumpen. 

2 kommentarer:

  1. Ja vad skall jag säga! Med tanke på hur min kurator bemötte mig blir jag inte förvånad av det du beskriver ovan. Inte alls. Jag tycker det är så skrämmande att vården (psykiatrin) inte kan se utmattning som en diagnos, det är skrämmande när vi lever i ett samhälle som går snabbare än vad människan egentligen klarar av, och den ena efter den andra blir sjuk.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det behövs sannerligen tydligare riktlinjer för vem som ska utreda och behandla utmattning så att rätt utbildningsinsatser sätts in!
      Kram

      Radera