söndag 23 februari 2014

Naken ärlighet!?

Jag har många i min lista av bloggar jag läser, vissa läser jag ofta medan andra bara då och då. Många gånger när jag läser börjar jag reflektera över min egen blogg.

Någonstans där i början bestämde jag mig för att bloggen var till för mig själv först och främst. Att jag inte skulle hamna i att jag behövde prestera varken för mig själv eller andra. Så här skriver jag
den 29 November 2011:

Under resans gång har bloggen hunnit bli stor och omfattande och jag har förstått att många både känner igen sig och är tacksamma över att jag valt att hamstra information här öppet i stället för i min eget undanskymda lilla hörn. 

Tillbaka till det jag ofta reflekterar över då jag läser andras bloggar. 

Ett flertal verkar ha jättesvårt att veta hur de ska hantera att skriva om det som är negativt och jobbigt. Många talar om att man inte vill ta på sig någon offerkofta eller gräva ner sig och bli negativ. Andra är inne på samma spår och väljer att enbart lyfta fram det som är positivt. Ofta speglas de som väljer det motsatta som negativa och osunt pessimistiska. Som att de som inte väljer att visa solsken väljer att vältra och gotta sig i eländet.

Det är då jag börjar undra hur min blogg uppfattas och vilka den attraherar? Drar den till sig en variation av människor eller är det en viss typ som läser och stannar kvar? 

Bloggen är för mig ett konstruktivt sätt att reflektera. Det betyder att det är här jag gnuggar mina små grå över det som händer i livets berg- och dalbana. Att jag startade bloggen med detta syfte betyder också per automatik att det är mycket skit som kommer ut, snurrar runt och sedan landar någonstans. Vissa saker gäller mig, andra min familj sedan gäller en del mitt yrke och sjukvården i stort. 

Det är därför den inte är en feelgood-blogg som bjuder på positiva lösningar på dina problem. Den pepp som finns är den som kan komma av igenkänning och kunskap - och av känslan att inte vara ensam. Jag väljer att låta mina läsare att själva ta hand om sina reaktioner och reflektioner över det jag skriver. Om jag ska vara trogen mig själv - och syftet med min blogg - kan jag inte av omsorg om mina läsare låta bli att skriva saker som kan störa eller vara stötande. Som är negativa eller nedslående.

Det jag vill är att du verkligen ska känna är att det här är mitt ärliga försök att beskriva mitt liv - så som jag upplever det ur mitt realist-optimistiska perspektiv på tillvaron. Och du ska veta att jag väldigt mycket uppskattar diskussioner och samtal - om du tycker annorlunda, känner igen dig eller har något att tillägga - antingen via kommentarer eller mail.

Kram!

12 kommentarer:

  1. Tack för det inlägget! Jag är en av dem som betraktas som negativ och osunt pessimistisk av vissa som läser min blogg. Själv känner jag inte igen mig i det. Av människor som jag känner IRL uppfattas jag nog mer som modig som vågar visar min sårbarhet, och jag tror att de som känner mig delar min uppfattning mer eller mindre om att jag är en realistisk optimist. För jag hade inte överlevt alla fruktansvärda år om jag inte varit optimist och hoppats att det skulle bli bättre. Och det hoppas jag fortfarande trots att livet farit fram ganska hårt med mig. Om inte det är optimism så vet inte jag. Jag tycker jag är konstruktiv också. Dels skriver jag på bloggen för att sätta ord på mina tankar och få lite ordning bland tankarna, och dels brukar jag se efter om det finns någonting jag kan göra för att ändra en otrevlig situation och vad det i så fall kan vara. Och jag tycker inte att det är pessimistiskt, men som sagt jag får kommentarer om det på bloggen. Men jag ger mig inte. Jag kommer att skriva fler inlägg och försöka reda ut begreppen.
    Och så till din blogg som jag uppfattar som mycket konstruktiv och också optimistisk, för ingen skulle ju försöka förbättra sin situation om man inte trodde att det skulle kunna blir bättre. Jag uppfattar dig definitivt också som en realistisk optimist. Kände igen både mig själv och mina tankegångar i ditt inlägg.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att berätta om det som är svårt i livet betyder inte per automatik att man är pessimist tycker jag - för att skilja mellan en pessimist och optimist måste man se till hur man hanterar motgångarna. Så tänker jag i alla fall. Man är inte heller optimist bara för att man väljer att endast lyfta fram det som är glatt och enkelt. Just hoppet om en förändring till det bättre som du beskriver tycker jag är ett optimistdrsg likadant att faktiskt kunna se det ljusa i mörkret.

      Skönt att du uppfattar att jag har en vilja att livet ska bli bättre! Tack för att du de,att med dej!
      Kram!

      Radera
  2. Jag uppfattar din blogg som just ärlig, och väldigt givande. Jag uppskattar framför allt (bland mycket annat) dina liknelser och den kunskap du besitter och delar med dig av. Och jag tycker definitivt inte att bloggen är negativ, tvärtom!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Blir så glad att du uppskattar min blogg. Min drivkraft att dela med mig är satt jag under tiden som yrkesverksam förstått vikten av att få känna igen sej i någon annan. Mina patienter berättade ofta om vilken glädje och värde det kunde ligga i detta. Därför vill jag vara naket ärlig även om det ofta kan kännas utlämnade.
      Kram

      Radera
  3. Mitt syfte med min blogg är likvärdigt som ditt. Att spegla mitt liv, mina motgångar och framgångar om vartannat. Jag tycker bättre om livets verklighet med allt vad det innebär, både positiva och negativa händelser. Det är ju så livet är för livet är ingen dans på rosor hela tiden! Jag gillar din blogg därför att du blandar ditt liv med mycket bra reflektioner och fakta om olika saker rörande sjukvården, din hälsa mm. Jag hoppas att du inte känner prestationskrav med din blogg utan att du ska fortsätta att skriva för att du känner ett behov av det och att det är något som du mår bra av. Själv har jag dagar då jag faktiskt inte orkar skriva något, känner inte för det och låter därför bli. Sen är det lätt att känna efter några dagar att nu måste jag skriva något, nu måste jag få till ett inlägg och berätta hur det är. Men jag försöker påminna mig själv att det bara ska vara för att jag själv vill och har något att säga, annars kan och får jag låta bli! Så även du! Kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag har uppfattat det så då jag läser din blogg att våra syften är lika och att igenkännandes på det sättet blir en naturlig och viktig del.

      Tack för att du berättar vad du gillar med min blogg! Det sporrar mej att fortsätta.

      Och nej, prestationskrav känner jag inte - bloggen betyder massor för mej som jag berättar om i dagens inlägg. Dock kan jag känner i jobbiga perioder att jag mal på om bara massa tråkigheter, men då får jag påminna mej om att det är okej för sånt är mitt liv just nu - och det måste vara okej.

      Kram!

      Radera
  4. Hej! Jag har funderat lite på det som du skriver om här, och jag tycker väldigt mycket om ditt inlägg, liksom hela din blogg. Jag tycker att den är ärlig, precis som du skriver att du vill vara.
    Angående positivt och negativt så tror jag att det är en ganska känslig fråga!
    Förut, när jag var yngre, var det oerhört viktigt för mig att säga och skriva som det är, och att ta fram det som inte var bra. Allt annat kändes oärligt och påklistrat. Genom att vara ärlig, kände jag, så kan göra något bra, och det som är dåligt måste få synas.
    När jag gick i terapi så pratade jag mycket om det som var dåligt, och levde mig in i de känslorna. Det kändes mycket befriande och sant, och jag mådde bättre efter sådana djupdykningar.
    Nu, när jag är äldre, så har jag, konstigt nog, ändrat mig lite! Jag orkar inte med för mycket som är negativt, inte ens mina egna negativa känslor och tankar. Det blir lätt för mycket, Kanske beror det på att jag mår sämre nu, är tröttare och skörare och dessutom har haft svåra upplevelser i form av en hel del sjukdom, även fysisk sjukdom.
    Plötsligt så vill jag ha färg och ljus och glada tillrop, så att säga. Inte bara förstås, och jag tycker fortfarande om ärlighet även om det är något dåligt som berättas, men jag har blivit så känslig för det negativa.
    Tycker själv att det är konstigt, och undrar vad det kan bero på; att jag mår sämre, åldern eller att jag nu är mottaglig för att få godhet av andra?
    Det här var bara mina reflektioner kring det intressanta ämne som du tog upp här. Jag tycker inte att det ena är bättre än det andra, bara att man kan vara i olika lägen i livet i olika perioder.
    Önskar att du ska må bättre <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!

      Intressanta reflektioner! Jag tror också att man kan vara i olika behov av olika saker i olika skeden av livet. För mej har det handlat om hur jag själv mår. Efter jag var gravid och hade komplikationer orkade jag inte ens se drama-filmer - orkade inte med alla känslor som det tog fram, hade nog med att överleva. En period innan jag blev sjukskriven så mötte jag många människor med svåra sjukdomar i mitt jobb, många mådde väldigt dåligt psykiskt på grund av detta. Det har alltid varit min styrka i jobbet, att bemöta människor som mår dåligt - men då gick det bara inte - hela mitt inre bara vände sej och jag gjorde allt för att slippa möta dem. Hemskt men ett bevis på att jag inte skulle jobba.

      Kram!

      Radera
  5. Din blogg är den jag följt absolut längst och den har varit till mycket tröst för mig. Så tack (igen) för att du skriver! Och med det sagt så tänker jag om din blogg att du har en bra balans, både det ärliga (eller negativa som du skriver) och det konstruktiva tillsammans med din förmåga att formulera dig och dela med dig av information. För mig är din blogg positiv. Den där kämparstyrkan i det svåra. Det där ärliga, det är det jag gillar i bloggar, för mig är det vad som gör bloggar värda att läsa. Och jag resonerar som dig om min blogg, jag skriver för min skull för att jag behöver få formulera ord för att begripa. Kram Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å, tack! Det värmer! 💙 Så fina ord att jag blir alldeles varm inombords! Tack igen!

      Att behöva formulera ord för att begripa - det var en riktigt bra beskrivning!!!

      Kram

      Radera
  6. Jag tycker bloggen är intressant och välskriven. Det jag förundras över är hur långt och mycket, samt sakligt du orkar skriva trots alla sjukdomar och den börda du har. Men just detta! Forskningsrapporter, tips, råd etc varvat just med eget vardagsliv är det som ger nerv.

    Jag har tex kollat in hos "Isabellorna"Lövengrip med fler, och läst kanske 3-4 inlägg här och där för att se om det är något som faller mig i smaken. Nej. Det känns opersonligt och konstlat hos dem. Här hos dig känner man närheten. Samt att det är skönt med någon som inte peppar och hetsar, att jodå snart är du frisk igen, om du bara låter"bli" att uppta all tid. Ung återigen att det är viljan det skulle vara fel på.

    Därför är det skönt att läsa här, för det är realistiskt. Jag orkar tex inte läsa Taintom Blossom, eller Annika Sjöö, som är så otroligt hurtiga och ger träningsråd kostråd etc i syfte om träningsoptimering. Då jag är i skick så jag avbokar och bokar om viktiga möten hela tiden i total brist på ork.

    Då mitt mål är att försöka orka gå en vanlig liten promenad runt kvarteret på kanske 10 minuter, kanske orka laga någon mer sammansatt middag än fiskpinnar o potatismos i micro, för det är vad min orkanivå är. Osv. Då struntar jag högaktningsfullt i pedometrar, springa i motvind etc. Därför är din blogg bra. Även om jag känner mig ledsen att du ska behöva genomlida denna skit, och jag önskar att vi hade så friskt liv att träningsbloggar vore inspirerande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! För din genomtänkta feedback och dina uppmuntrande ord. Det är fascinerande att mina ord kan vara till stöd och inspiration för andra trots att jag mår som jag mår. Men jag har sett det många gånger som yrkesverksam hur värdefullt det kan vara att träffa andra i liknande livssituationer - att detta kan vara läkande i sej själv.
      Sen är det ju så då inlägget du läser är ett till synes långt, välformulerat och strukturerat inlägg med hänvisning till forskning - men att skriva det kan ha tagit många dagar och ibland veckor, många inlägg blir aldrig publicerade. Oftast är inläggen skrivna i ett annat format än bloggen till att börja med, så strukturerar jag det underhand. Ett fåtal inlägg är skrivna för någon annans skull - men de flesta handlar om mitt eget behov av att formulera mina känslor och tankar över mitt liv och min situation.

      Radera

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...