torsdag 27 februari 2014

Skit på en skyffel

Jag ligger kvar i sängen. Vill inte tappa känslan jag hade då jag vaknade - en känsla av lätthet och vila. Det är så fort jag börjar röra på mig för att sätta mig upp som det brukar förändras. En känsla av tyngd och smärta som kryper på och ökar med dagens belastning. Eller rättare sagt det brukar räcka med tyngdkraftens belastning på muskler och skelett.

Så jag ligger kvar

Jag vet också att mannen i detta nu pratar med det som kommer bli min nya vårdcentral. Han tar samtalet eftersom jag inte orkar. Det är för mycket känslor med ett byte. Vi har under en månads tid försökt att få information om det finns någon läkare på den VCn som är mer kunnig inom smärta, utmattning och HMS men ingen har velat/kunnat hjälpa oss - utan jag har fått förlita mig på Google och magkänsla. Hursomhelst även om det skulle nu bli ett bra byte så känns det ändå som ett oöverstigligt berg att behöva träffa nya personer som jag ska behöva berätta min långa krångliga historia för - som den ska värdera, kanske kritisera eller varför inte omdiagnosticera. 

Jag är så bränd

Jag känner så igen mig i det PostDBT skriver om att ha fått nog av att fläka ut sig och berätta om sitt innersta utan att veta om det kommer att leda någon vart. Själv kände jag dessa känslor för första gången på riktigt efter utredningen på Smärtrehab - och de har faktiskt inte förändrats sedan dess. Så många tomma möten - möten som inte lett till några konkreta åtgärder för att förbättra mitt mående. Alltid den där känslan av att: 'när är det dags för nästa skyffling?'. Känner mig livrädd men också riktigt blasé när det gäller vården. Samtidigt som jag vill kriga för att få rätt känner jag mig märkligt oengagerad och tänker att jag inte kan lägga mer energi på ett engagemang som bara är ensidigt. Det känns som att ingen förstår att alla de dåliga mötena, och även de tomma mötena - även påverkar de möten som är bra. Att all snurr i vården, dåligt bemötande, uppdelandet i diagnoser och alla möten oundvikligen påverkar varandra. Under ett år hos min kurator har nästan hundra procent av tiden ägnats åt hur jag ska hantera vården, något är galet.

Jag känner mig utbränd av själva vården

En bloggare på Dagens Medicin beskriver vårdens problem så här:

Jag är ett av problemen de skyfflar runt - och det känns inte bra att vara jag

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

En ärlig ursäkt…

Alltså, det är dags nu. Jag måste krypa till korset och be er alla om ursäkt. Jag har varit till en sådan belastning på grund av min oerhör...