tisdag 4 mars 2014

Att balansera kräver mer?!

Har funderat mycket på vad som egentligen hände i söndags då jag total-kraschade i stugan och jag har en teori!

Jag är yr - ganska mycket yr emellanåt. Yrseln kom i samband med att jag ökade Gabapentindosen till 200 x 300mg (är nu uppe i 300mg x2) - men samtidigt gick även bettskenan sönder och värken i käken och nacken ökade som ett brev på posten. Att det finns ett samband mellan käke och nacke lärde jag mig på Bettfysiologen och sambandet nackbesvär och yrsel visste jag om redan sedan tidigare. 

Hur som helst. 

I söndags var jag också yr och i samband med det något ojämna underlaget i stugan fick jag rena balansbesvär av den. Jag ramlade faktiskt flera gånger, tog ordentliga snedsteg och vinglade tydligen synbart då jag gick. Jag gjorde inte mer i stugan än vanligt denna gång, däremot gjorde jag ungefär lika mycket - trots yrsel och balansbesvär.

Nu i efterhand tänker jag att det kräver både mer mental koncentration för att kunna hålla fokus då du behöver jobba mot yrseln - och rent fysiskt behöver kroppen jobba mycket hårdare för att både stabilisera och balansera. Det är bara att tänka på hur det är när det gungar på en båt, det krävs inte så mycket gung för att kroppen får börja jobba med att parera och du får koncentrera dig på varje steg. 

Så jag tror helt enkelt inte att kroppen hann med några små trummor - det blev bara ett totalt energiras och krasch på en gång. Större marginaler har jag visst inte. 

Nu återstår att se hur jag ska göra med medicinen. Har förutom yrseln ganska jobbiga magsymtom, så medicinen ligger inte så högt i topp just nu kan jag väl säga. 

4 kommentarer:

  1. Medlidande kommer här...Du har god nytta av din analytiska förmåga!
    Här kommer en fråga rakt ut i luften; kanske har du ventilerat den på din blogg, jag vet inte.
    Har du gått på KBT? Hjälpte det dig? Psykoanalys? Hjälpte det? Vad är din erfarenhet av detta både som patient och som arbetsterapeut? Oj, det blev mer än en fråga... Har du inte lust/ tid / ork att svara så är det givetvis OK.
    kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Jag har under en tioårsperiod gått i samtal i omgångar. Både i psykoanalys - det var där jag började första gången jag var på väg in i en utmattning - och i KBT. KBT både individuellt på eget initiativ och på Stresskliniken i grupp. Jag tror och tycker att alla människor borde gå i samtal - allra helst personer som ligger i riskzonen för utmattning. Under Stresskliniksperioden fick jag med mej en massa bra strategier som jag önskat att jag fått många många år längre tillbaks i livet. Så mitt svar är, ja samtal är bra. Det som dock har varit svårt är att psykoanalys tar tid för man resonerar som att det är det som kommer upp just för tillfället som är viktigt, samtalspartnern är passiv och inriktningen är om man hårddrar det härifrån och bakåt. KBT kan å andra sidan hamna i att man bara ser nu och framåt, plus att det lätt kan bli ett presterande med hrmläxor och dyligt. Samtal i grupp kan vara bra just för att man inser att man inte är ensam med liknande problematik och tankar. Sen att gå i individuella samtal samtidigt som man gör något annat i grupp (om det inte är på samma ställe så det är synat med gruppen) kan nog vara svårt - du vet det där med samsynen. Själv skulle jag tycka att just Vardagsrevideringsformen på samtal, där man tar hänsyn till hela vardagen och strukturerat analyserar den - skulle vara intressant att få genomgå om jag vore i ett bättre skick.
      var detta svar på din fråga? :-) Har du fått erbjudande att gå i samtal?
      Just det, om man inte har förtroende för dn terapeut går det inte, då måste man byta!

      Radera
  2. Biverkningar brukar ju ge sig efter några veckor, hur länge har du nu ätit medicinen??
    Linda

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag vet. Men jag har haft mycket svårt att tolerera medicin även tidigare. Har ätit den i 1,5 månad nu men är fortfarande under långsam upptrappning. Yrseln gav med sej igår så idag har jag gjort ytterligare en höjning. Vi får se vad det tar vägen.

      Radera

Liten avslagsskola - del 1

I februari har det gått ett år sedan jag fick de första signalerna om att Försäkringskassan hade tankar på att inte godkänna min sjukskrivn...