tisdag 11 mars 2014

Begriplighet och hanterbarhet

Vårterminen har hittills varit tuff på många plan. Att återigen omfattas av sjukförsäkringen innebär förutom en välkommen tillökning i kassan större förväntningar och krav, flera nya kontakter och saker som ska utredas och beslutas om. Processen i samband med vårdcentralsbytet tog sin beskärda del energi och så även att återigen påbörja utprovning av medicin. Oundvikligen ökar symtomen rejält då aktivitetsnivån blir för hög.

Överbelastningen innebär att saker - som jag kan göra i de perioder jag mer styr över min egen tid - nu får stora negativa konsekvenser med bakslag och ytterligare överbelastning. 

Mitt handlingsutrymme krymper till ett minimum och jag blir ledsen och bedrövad. Då jag förutom att bli mer begränsad upplever att de som krävt min tid inte förstår vilka konsekvenser det får - är frustration och sorg andra ingredienser i den överbelastande vardagen. 

Mycket av detta - ledsenheten, bedrövelsen, frustrationen och sorgen - är sådant jag bearbetar här i bloggen. Det är faktiskt numera en nödvändighet för min överlevnad - att kunna sätta ord på och få vända och vrida på verkligheten och samtidigt veta att ni läser och bryr er, och att ni tänker med mig. 

Även om det kanske låter så är inte min verklighet helt och hållet svart - inte ens hela dagar är svarta. Utan att ljuga så kan jag säga att det finns ljusglimtar varje dag - och det är sådant som får mig att orka fortsätta kämpa. Jag har också lärt mig att uppskatta det där lilla goda som ändå alltid finns där - när det är där - in the moment. Detta hamnar sällan i bloggen (men desto oftare i kameran) eftersom det är ren och skär glädje som inte behöver processas på samma sätt - dock är inte mindre viktigt att faktiskt lyfta fram.

Det som glimrar starkast i det mörka är min familj men det kan också vara något så enkelt som en god kopp te insvept i en filt i soffan, ljusreflexer i en vacker sten eller reflektionen av vackra färger i en geggig vattenpöl. Jag hoppas att ni också har förstått det redan - men era kommentarer och fina omtankar, kluriga funderingar eller igenkänning av det jag skriver - betyder oerhört mycket för mig. De är ljus i mörkret - likaså är de bloggar jag följer. 

Ensam är verkligen inte starkast - det är vi tillsammans! 

4 kommentarer:

  1. Malin,här är igenkänningen så stark att jag ryser. Jag frågade psykologen som utredde mina kognitiva besvär hösten-12 om det verkligen funkar att kombinera må-bra-aktiviteter/ rehab med arbete. Jodå, inga problem, sa hon. Jag hade ju, eftersom jag frågade, mina tvivel redan då innan jag ens hade arbetsprövat alls. När man har en begränsad energimängd måste man verkligen prioritera vad som är viktigt och det man vill helst, allt ryms inte fast man vill!! Då var min auktoritetstro fortfarande stark, den har fått sina smällar sen dess...Det jag vet nu, är att ALLT i livet måste räknas med i energiberäkningen och ingen mer än jag kan styra. Läskigt...För vad har jag mer än mina erfarenheter??Även jag har haft ett väldigt litet aktivitetsutrymme i vår, men du har så rätt; det finns ljuspunkter hela tiden bara man öppnar ögonen och väljer att se dem. Just nu är ju vädret och vårblommorna fullkomligt underbara och jag har liksom du en fantastisk familj som stöttar massor, det är verkligen nåt att vara tacksam över! Din blogg har också varit till både tröst och nytta för mig, så tack för det! Antar att du läst Postdbt om existentiellt underordnande i vården, det var så på kornet att jag skrev upp det direkt i min stenåldersdagbok hi hi.
    Mycket solsken till dig! Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din uppmuntran! :-)
      Ja, visst handlar det om att allt räknas - och att verkligheten nu består av ett ständigt prioriterande och trixande - och ändå räcker energin oftast inte till. Japp - har läst det PostDBT skriver om existensiellt underordnande - och det är mycket intressant - hela den boken skulle jag verkligen vilja läsa!
      Solsken till dej oxå!

      Radera
  2. Jag läser, tar in bearbetar, gråter, känner igen, får hopp och ja mitt liv blir lite ljusare av att få ta del av ditt.......... Tacksam
    Har skrivit till dig förut bla om rädslan att be om hjälp pga mina negativa erfarenhet av vården MEN nu har jag fått hjälp och trots att det känns både tungt och ovisst så ger alla dina ord mig en tröst i att inte vara ensam. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! tack för att du delar med dej - och för din uppmuntran. Mitt i frustrationen över att vilja jobba och förändra vården men inte kunna så kom din kommentar som en påminnelse att det här räcker just nu för mej - min blogg och mitt liv räcker. Tack!

      Skönt att höra att du nu fått hjälp - vilken typ av hjälp får du? Håller tummarna för att du känner att du denna gång blir respekterad och väl bemött. Det är tungt då de negativa erfarenheterna alltid finns där och lurar i bakgrunden!

      Kram

      Radera

En ärlig ursäkt…

Alltså, det är dags nu. Jag måste krypa till korset och be er alla om ursäkt. Jag har varit till en sådan belastning på grund av min oerhör...