måndag 10 mars 2014

Det som skapar avstånd

Efter jag skrivit mitt inlägg igår var det som känslorna svämmade över alla breddar. Samtidigt insåg jag att lika full av känslor som jag var - lika distanserade och känslolösa känns de flesta möten i min sjukskrivningsprocess. Så svala, slätstrukna och känslomässigt distanserade till min situation att jag närapå blir det själv där och då i mötet med dem. Om inte annat för att skydda mig själv från deras oförstående blickar - för att slippa känslan av att jag är ett ufo - för att inte riskera att de inte möter mig i känslan jag bär på. 

Det är som att de tror att de ska släppa ut ett monster om de vågar gå på djupet och sätta sig in i hur det verkligen är att vara jag just nu. Så för att slippa ufo-blickarna eller "in-genom-ena-örat-ut-genom-andra-örat-känslan" går jag in till läkaren och avrapporterar mitt eget status - som att jag är delaktig i ronden gällande mig själv. Jag blir summan av mina symptom - jag är patienten Malin.

Det blir så äckligt kliniskt.

Om jag spånar fritt ur minnet om PostDBTs inlägg om patientens berättelse som en förutsättning för personcentrerad vård, så handlar min berättelse inte enbart om en bunt symptom - en isolerat smärtande nacke, ett dåligt minne eller en vrickad käke. Min berättelse är jag i mitt sammanhang - mina relationer och aktiviteter, min miljö, mina vanor och roller - i förhållande till mina symptom. Vad som är som förut, vad som har förändrats och vad som kommit till.

Om de jag möter förväntar sig det kliniska, känslolösa, distanserade - men jag berättar om det symptomen gör med mig, hur jag kämpar som en galning varje dag för att få ihop mitt liv - blir det automatiskt en rejäl krock. 

Är det den diskrepansen som skapar deras oförstående och min skam?

6 kommentarer:

  1. Det är väldigt hög igenkänningsfaktor i det du skriver. Tyvärr. Jag är ganska övertygad om att det är just diskrepansen som skapar deras oförstående och skammen hos oss. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mm...det värsta är nog att jag fram tills nu - som 40-åring med massor av personlig och yrkesmässig erfarenhet av vården - nog faktiskt ärligt trott att det jag berättat för dom är det som de vill höra!? För det är ju inte heller så att de alltid är bra på att ställa frågor så att de får det de vill ha!

      Radera
  2. Tycker du har låtit så sorgsen i de senaste inläggen, vill bara skicka en tanke, och en kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för omtanke och kramar! Det värmer!
      Kram!

      Radera
  3. Hög igenkänningsfaktor, det är hemskt att bli reducerad till isolerade symtom. I boken om personcentrering så tas det här faktiskt upp och det finns teoretiska begrepp för att förstå skillnaden. Om jag orkar tänkte jag skriva ett inlägg om det, för det här inlägget synliggör verkligen behovet av en förändring. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt inlägg och person kontra patient på din blogg! Som jag skrev där så är det grymt intressant när mina tankar får en kontext. Lägger ut länken till din blogg här så fler hittar åt att läsa!

      http://postdbt.wordpress.com/2014/03/12/jag-ar-en-person-inte-bara-en-patient/

      Kram!

      Radera