lördag 1 mars 2014

En fungerande strategi - en aktivitetsanalys

Under denna och förra veckan har jag jobbat lite så där i smyg. Jag fick en förfrågan via min chef om att ha kontakt med en annan arbetsterapeut som hade frågor angående ett jobb jag gjort. På något sätt lyckades jag ta mig igenom denna utmaning - på mitt eget sätt - trots generellt tunga veckor utan att känna av stresspåslag. Jag har analyserat hur jag gjorde för att jag tror att det är en viktig del att ta med mig inför eventuell diskussion om arbetsträning framöver.

1. Sätta gränser för mig själv och andra
För det första kändes det viktigt att noga tänka igenom om jag ville tacka ja till detta överhuvudtaget. Jobbet personen hade frågor om hade en stor del i mitt insjuknande i utmattningen, men jag kände ändå att det skulle vara ett roligt uppdrag. Samtidigt hade jag behov av att kunna kontrollera när jag blev kontaktad, så att jag inte skulle riskera att behöva svara på frågor under en sämre dag. Därför satte jag som villkor att jag ville bli kontaktad via e-post, då kunde jag själv styra över i vilken omfattning och när i tid jag svarade.

2. Hitta kravlösheten
Jag gav från början inga löften om hur omfattade kontakten skulle bli, bara att den kunde ske. Efter det började jag att helt förutsättningslöst tänka på vad jag skulle vilja berätta, utan tanke på i vilken form jag skulle göra det.

3. Jobba enkelt enligt skvätt-metoden
Tankarna på det som jag skulle vilja berätta byggdes upp till en idé om saker jag skulle vilja dela med mig av. Först då började jag skissa ner stolpar och stödord på ett papper jag hade liggandes vid soffan där jag tillbringar mycket tid. När idéerna sinade skrev jag - med många pauser - under flera dagar in texten i min skrivar-app på paddan (iA Writer). Jag satt med bra stöd i soffan. 

4. Lämna så lite jobb som möjligt till arbetsplatsen med störst fysisk belastning
När jag tyckte att jag fått med det jag ville säga mailade jag texten från paddan till datorn. Där upprättade jag ett dokument och redigerade texten. Detta moment krävde mest energi trots att det tog minst tid. Konklusion: jag är väldigt känslig för fysisk belastning, detta gäller även om alla ergonomiska normal-kriterier för en datorarbetsplats är uppfyllda.

Om jag jämför den här erfarenheten med att arbetsträna hemma en timme i veckan så skilde de sej åt på många vis:

- förväntad arbetstid en timme i veckan
jag hade ingen handledning och ingen hjälp med planering
- kände mig osäker på vad som förväntades av mig och hur jag skulle lägga upp arbetet
- behövde tid för uppstart och avslutning varje tillfälle
- materialet och uppgiften var totalt stor men gick att dela upp i mindre delar
- uppgiften innehöll nya moment som jag inte tidigare gjort
jag behövde läsa och tolka text med innehåll som jag inte kände till
- jag förväntades formulera text om sådant jag inte kände till eller hade erfarenhet av
- tekniken var okänd för mig och den strulade 
- alla moment skulle genomföras vid dator
- jobbade trots dåliga dagar och kände osäkerhet kring att ta pauser, avsluta eller jobba i kapp
- resultatet blev minimalt och jag kände mig missnöjd
- fick ökad smärta och utmattningssymtom samt stort stresspåslag

Nu
- inga uttalade förväntningar på hur mycket tid jag skulle använda eller när det skulle vara färdigt 
- arbetet var helt självständigt
- jag planerade själv min tid utifrån mina behov
- uppgiften krävde ingen tid för uppstart och avslutning
- uppgiften var avgränsad
- uppgiften byggde helt på mina erfarenhet och kunskap av något jag jobbat med under lång tid 
- jag förväntades inte läsa och förstå något annat än det jag själv skrivit
- jag använde teknik jag behärskade 
- dator användes bara till sista momentet - att redigera texten
- jobbade trots dåliga veckor men tog många pauser
- resultatet blev gott och jag kände mig nöjd och stolt
- ökat smärtpåslag i momenten vid datorn men inget stresspåslag 
- använd effektiv arbetstid ca 1 timme fördelat på två veckor
- jag hade inte kunnat prestera samma resultat om kravet var att det skulle genomföras helt vid datorsrbetsplats

Jag önskar att jag hade haft någon i min rehabiliteringskedja som var villig att göra sådana här konsekvensanalyser då saker inte fungerat, exempelvis arbetsträning. Det är väldigt stor skillnad på detaljnivå och helt avgörande saker att ha med sig för att inte misslyckas ytterligare en gång.

För att ha en chans att lyckas behöver man veta vad det var som gjorde att man misslyckades. 

2 kommentarer:

  1. Så sant, så sant. Utan att ha koll på var det var man föll så kommer man att trilla igen. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja och framför allt ligger inte hela skuldbördan för en icke lyckad arbetsträning på den sjukskrivne - det kan finnas faktorer på arbetsplatsen, i miljön eller i uppgiften som ska genomföras, som gör att en arbetsträning inte går att genomföra med de aktivitetsnedsättningar personen har. Och arbetsgivaren har en skyldighet att anpassa arbetsplatsen efter behoven som finns.
      Kram

      Radera

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...