söndag 9 mars 2014

It's a fucking mountain

Har precis sett en sådan där romantisk komedi - där allt är rörigt tills i slutet men sedan levde de lyckliga i alla sina dagar - typ. 

Och jag grinar floder.

Inte över innehållet i filmen och "de-fick-varandra-tillslut" utan över att jag blir så ledsen över att mitt liv är så fucked-upp och den här värken och utmattningen som förvandlar mej till en krävande häxa - trots att jag älskar min man. Att allt som pratas om är par lever ihop och älskar varandra - eller par som går isär för att kärleken har tagit slut. Ingen pratar om hur par som älskar varandra ska hantera att leva tillsammans när livet förvandlats till ett helvete.

Om rädslan att driva iväg den man älskar på grund av det monster sjukdomen förvandlar en till - så långt ifrån den han sa ja till att leva med. Om förvandlingen från den effektiva självständiga till den som aldrig får något gjort utan hjälp. Om rädslan att han ska lämna - den dubbla rädslan - att inte få leva med den jag älskar och rädslan att bli lämnad ensam med allt han i dagsläget gör för mej. Om rädslan att han ska tro att jag inte älskar honom lika mycket för att jag inte längre orkar visa det lika mycket - att han inte ska kunna urskilja kärleken bland alla "krav" jag ställer. Om att vilja ha sex men inte ha det - inte för att lusten fattas utan för att det få för stora konsekvenser nästa dag.

Jag vet att livet har sina ups and downs. Men det här är inte bara ett gupp på vägen - det är ett jävla berg som han behöver dra mej över. 

Om han släpper så rasar jag - om han inte orkar rasar vi båda. 

2 kommentarer:

  1. Jag delar din smärta. Att ohälsan går ut så mycket över min och min mans relation gör det så exestentiellt besvärligt och det undrar jag varför det är så svårt att prata om i vården. Jag tror att det genom mer stöd går att ta sig tillsammans över berget i stället för att rasa men samtidigt fruktar jag varje dag för att min man själv ska bli utmattad eller lämna mig. Jag har inga bra lösningar men du är inte ensam. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet att jag inte är ensam, och jag tänkte på det du skrivit om dej och din man då jag skrev detta inlägget. Det är som att den världen som beskrivs i media och i livet är så svartvit - att det som vi upplever återigen hamnar utanför normen. Det är liksom inte bara så enkelt som älska=stanna kvar eller inte älska=lämna. Lika lite som att det är "bara-att-sätta-igång-att-sätta-igång-och-göra-det-du-vill-ACT-tänket fungerar på smärtpatienter alla kategorier.

      Är det något område jag känner att jag som arbetsterapeut behöver bättra mig på (och skäms för att jag faktiskt många gånger undvikit) är detta med relationer, och sex. Det är svårt men otroligt viktigt att våga prata om med sina patienter/klienter/personer.

      Kram!

      Radera

En ärlig ursäkt…

Alltså, det är dags nu. Jag måste krypa till korset och be er alla om ursäkt. Jag har varit till en sådan belastning på grund av min oerhör...