fredag 21 mars 2014

Rädsla att misslyckas!?

Har funderat mycket på detta nu när bakslaget med medicinen blev ett faktum.

Min känsla av att jag har misslyckats.

Frågan är bara vad det egentligen är jag har misslyckats med? Inget av detta är ju något jag kunnat påverka. Medicinen fungerade helt enkelt inte vilket gjorde att jag även var tvungen att ta bort tejpen. Oturligt nog gick min bettskena sönder mitt i allt detta.

Jag har insett att det inte ens är "misslyckandet" i sig själv som är det jobbiga.

Det är i själva verket konsekvenserna - av många möten, en trasig bettskena, en medicin som jag inte tålde och en hud som blev känslig för tejpen - som är själva nederlaget. Ett svidande bakslag med ytterligare aktivitetsnedsättningar i en redan begränsad vardag.

Jag har tänkt tanken att min rädsla för att misslyckas hindrar mig i min rehabilitering. Men nu ser jag att det är konsekvenserna av en rehabilitering på fel nivå som gör mig besviken, och faktiskt rädd.

Hur många gånger ska detta behöva hända? Jag blir ju mer och mer nerkörd för varje gång? Ska det bli som förra året - och året innan dess och, ja just det förrförrförra året - att jag får ägna sommaren till att kravla mig upp ur gropen som rehabiliteringen puttat ner mig i? 

Jag avskyr att rehabilitering blir något jag pratar negativt om. Det är ju det mitt yrke och mitt arbete handlar om. Detta har ju varit något väldigt positivt för mig fram tills då jag själv var i behov av det. Nu är det inte riktigt det lyft och den sporre som jag önskar att det vore. Det känns märkligt att jag i min rehabilitering - som inte fungerar - strävar efter att komma tillbaka till mitt arbete som just handlar om rehabilitering.

Många tankar i dag - utan att jag riktigt känner att jag lyckas med att förankra dem fullt ut.

6 kommentarer:

  1. Vad sorgligt det är att något som ska vara positivt istället blir så nedbrytande. :( Jag känner igen många av tankarna, just nu väntar jag på remiss till stressmottagningen, men både jag och min psykolog är tveksamma till att påbörja en rehabilitering där, just för rädslan att det ska bli för mycket. Och då är det ju något som är fruktansvärt fel, när inte ens de som ska vara experter på utmattning kan erbjuda en lagom aktivitetsnivå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, detta är så grymt svårt för mej att förstå - att man kan missa målet så övergripande. Jag tror att det behövs mycket mer forskning på de svårare utmattningarna som pågått lång tid för att se vilken rehabilitering som är lämplig och i vilken form. Det är ju självklart att alla behöver arbeta med beteendeförändringar men alla klarar inte av stora grupper och den intensitet som ofta krävs. Vet du i vilken omfattning den stresskliniken har rehabilitering? Hoppas att det f inns något som är lagom för dig!

      Kram

      Radera
  2. Det är gräsligt när rehabilitering blir desrehabilitering, se där ,nu hittade jag på ett nytt ord!
    Och tänka förutsättningslöst tror jag är nyttigt, förr eller senare kommer det nån bra tanke ur det och om inte så får man ut skiten och allt lättar bara man får ner det i skrift kan jag tycka ibland.
    kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja...ibland känns det mer som demolering istället för rehabilitering. Jag hoppas verkligen kunna förklara för den nya läkaren hur allt detta känns och påverkar mig - och att det är så förhållandevis små saker som totalt tippar mej över kanten.

      Ja det är bra att "ordbajsa" ibland. Oftast känner jag dock att det klarnar underhand jag skriver - men nu är jag riktigt trött och hittar inte varken flyt eller sammanhang då jag skriver. Men det går inte påverka så just nu får det vara så!

      Kram

      Radera
  3. Svår situation det där. Tänker direkt att hoppas det inte blir en negativ känsla för dig att återgå till jobbet, hur handlas man med det då? Klurigt att jobba med det man behöver hjälp med själv.. Måste kännas konstigt och ständigt leta efter sätt som kan hjälpa, fast det gör man oavsett om man jobbar med det eller inte. Önskar dig en fin dag❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det har varit klurigt hela resan. Att själv ha mycket lång erfarenhet av att arbeta med rehabilitering har inte alls varit enkel, för jag tror ju mej veta vad jag behöver, men får inte ta sakerna i den takt jag tror att jag behöver. Sen känns det inte som att min erfarenhet och kunskap tas på allvar, eftersom jag är patient och inte kollega. Jag skulle behöva en läkare som går att diskutera med och som låter min kunskap och erfarenhet vara just det - trots att jag är patient.
      Kram

      Radera