fredag 14 mars 2014

Släpp fången loss!

Har jag någon gång berättat för er hur tråkigt jag tycker att det är att vara hemma ensam i tystnaden - trots att jag verkligen behöver både ensamheten och tystnaden? Att jag aldrig någonsin skulle valt detta frivilligt eftersom jag älskar när det händer saker, att göra utflykter med min familj, att jobba och att träffa människor?

Jag får ändå timmarna att gå varje dag på något märkligt sätt. Genom att vara, skriva och pyssla med något litet då och då. Jag har slutat tänka stora planer och projekt utan försöker att vara nöjd med det jag kan göra här hemma.

Ju närmare klockslaget då jag vet att familjen kommer hem desto mer växer känslan av att vilja ut och iväg. Samtidigt blandas ofta lusten, glädjen och förväntan med någon slags sorg. Som att krocken mellan världarna gör mig extra medveten om vilken begränsad värld jag lever i. 

Då de andra kommer hem har jag ibland tänkt ut någon liten utflykt jag vill göra. Egentligen spelar det inte någon roll om det bara handlar om att köpa skruv på Jula - bara jag slipper ut från mitt ofrivilliga fängelse en stund. Att någon annan skjutsar och ökar min frihet en smula samtidigt som jag får göra något med de jag älskar - att "leka" vanlig familj för en liten sekund.

Ofta släcks dock mitt hopp om att få se något annat än husets fyra väggar. Allra vanligast är att det är jag själv som inte orkar. Som att all kraft rinner ur mig i mötet med de andra när de kommer hem - orken räcker inte ens till att bestämma vart vi ska åka. Sanningen är nog att energin aldrig fanns - att det var lusten jag kände (se Flaskan). Andra gånger är det någon av de andra som är trötta eller inte har lust. Idag var det en kombination av de båda. 

Oberoende orsak blir jag så besviken. På min värk, på att jag har så svårt att ta mig någonstans - och framför allt på utmattningen som är så svår att förtränga, som gör det rent av omöjligt att bita ihop och bara glömma.

Men nästa vardag kommer jag att längta igen, det verkar vara så jag fungerar. 

4 kommentarer:

  1. Ja, det känns verkligen som att vara fången, både i sig själv och i bostaden. Och det gör ju att man aldrig kan glömma, inte ens för en liten stund, hur illa det är ställt. Kram! ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om jag slipper förväntningar från andra och helt och hållet och lyckas med att dra ner mina egna - går det ibland glömma. Lättast av allt är det då ingen i familjen har krav på sig utan vi verkligen kan ta dagen som den kommer - som semestern...
      Kram

      Radera
  2. Så olika vi människor är. :-) Jag njuter av att vara ensam hemma. Förmodligen gör jag det ännu mer för att jag så sällan är just helt ensam men jag har alltid varit en ensamvarg med ett stort behov av tystnad och stillhet. Minns inte om du skrivit om meditation och/eller yoga och om det är något för dig?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan också njuta av att vara ensam hemma men just nu har det bara blivit för mycket och svårigheterna att på egen hand ta mig hemifrån gör att jag känner mig lite fångad. Tidigare har jag valt ensamhet men i aktivitet - som att måla, pyssla och läsa. Eftersom jag inte har energin till att göra sådana aktiviteter i den omfattningen jag skulle behövt för att "fördriva tiden" så går tiden välidgt långsamt ibland.

      Yoga är tydligen inget vi med bindvävsdeffekter ska syssla med så det har jag lagt åt sidan - men jag försöker jobba på med meditationsappen. Har väldigt svårt att få rutin på det dock - och jag blir stressad av att försöka få det att fungera - så just nu ligger det nere.

      Radera

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...