fredag 7 mars 2014

Sluta.Aldrig.Hoppas

Jag har känt mej så ledsen i veckan.

Över min egen situation - kraschen i helgen, att inte kunna göra saker så självständigt jag vill, att vara låst här hemma, att känna mej missförstådd - helt enkelt över att saker händer som får det att kännas så hopplöst.

Samtidigt som jag inser att det faktiskt är en bra sak att jag faktiskt blir ledsen över de här sakerna. För det innebär att jag inte har tappat hoppet om en förändring. Hade jag inte velat ha det på något annat sätt kanske jag mer hade varit likgiltig inför situationen och inte kämpat så förtvivlat att jag hamnar i bakslag för att jag försökt för mycket. Jag är en fajter, och det gör ont. 

Häromdagen sa jag till min man, tänk om de (som är inblandade i min rehabilitering) på riktigt förstått hur mycket jag kämpar för att komma framåt och hur mycket av min tid som går åt till att fundera ut alternativa lösningar. Att grubbla över på vilket sätt jag skulle kunna jobba. Hur mycket jag vill leva. 

De tre cirklarna som jag berättade om i ett inlägg häromdagen är verkligen hopp för mej. Att oavsett vilka "problem" jag har som människa, även om det är saker som är kroniska - så finns det alltid saker som går att förändra i uppgiften/aktiviteten och i miljön. Jag önskar så att det tankesättet fick växa och spridas till fler verksamheter än arbetsterapi. Tänk om det kunde få vara grunden i en sjukskrivningsprocess - att man inte bara stannat vid patientens tillfrisknande utan gick vidare för att kompensera det som inte går att behandla.

Hur många människor i Sverige idag har aktivitets- eller sjukersättning för att man nöjt sej med att bara se till cirkeln människa? Hur mycket skulle man kunna förkorta sjukskrivningstiden med genom att inte bara vänta på att någon ska må bättre utan även aktivt arbeta på att tillsammans även förändra det personen ska göra och platsen det ska göras på? Hur många sjukskrivningar skulle kunnat undvika helt och hållet om arbetsgivarna från början såg till samspelet mellan människa, aktivitet och miljö utan att i förväg bestämma vilken norm som gäller - att det blir naturligt att arbetet ska anpassas efter personens förmåga istället för tvärtom? Tänk om detta synsätt fick vara grunden redan i förskola och skola.

Vill avsluta med att dela med mig av ett svar jag fick på en kommentar i en blogg som jag nyss hittat. Kvinnan som bloggar är landstingspolitiker och jobbar på Försäkringskassan. Det är så underbart med människor som använder både hjärta och hjärna i sitt jobb. Efter det jag plockade fram i gårdagens inlägg så är vi många som behöver höra det här: 

"Tack! Jag var inne på din blogg och blev nästan gråtfärdig. Jag har hört det så många gånger men det berör mig lika starkt varje gång för så ska det aldrig behöva vara. Det är väl klart som fanken att dina behov ska ligga i centrum och att du inte ska behöva jobba för att bli respekterad och bemött som en fullvärdig individ! Jag kan bara hoppas att det snart löser sig för dig och att de du möter shapar upp sig så att du får det stöd som du vill ha och behöver. Jag tar dina erfarenheter med mig så än en gång tack och lycka till! Ingen är besvärlig för att man vill bli bättre och jobbar för att få den vård man behöver. Aldrig. Samtidigt vet jag hur lätt det är att känna sig sån och just därför är det så viktigt att uppvärdera patienterna så att det blir ett mer jämbördigt förhållande. All pepp i världen!"

Ta till er det här i hjärtat ni också mina fina bloggvänner! 

❤❤❤

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar