torsdag 10 april 2014

I ljuset blir det mörka kolsvart

Så glad efter sjukgymnastbesöket. Fick så mycket pepp och han var så nöjd - för han såg resultat på det jag har gjort. Trots att jag bara gjort övningarna fredag till tisdag - en gång per dag - i tre sekunder. Jag behövde inte förklara, inte försvara - han sa bara att han såg att jag hade gjort helt rätt. Perfekt. Bara jag kan känna var jag ska lägga nivån - upprepar han hela tiden - och övningarna ska inte inkräkta på och tippa mig över kanten. Du vet bäst, upprepar han igen, men utan att tappa varken sin professionalitet eller min respekt.

Jag är så tacksam.

Men samtidigt livrädd att han ska tvärvända. Så bränd. Det känns som jag hela tiden måste tvinga mig själv att lita på honom - att tro på att han verkligen förstår - att det inte bara är något han säger att han gör. Jag är hela tiden beredd att gå i försvar, att kriga och att bli besviken och kränkt - men bemöts med respekt och uppmuntran. Utstrålar angelägenhet - engagerar min man, väljer att boka in sig själv på mitt första besök hos min nya läkare för, ber mig dra ut på svaren till FK och skicka handläggaren till honom - han vill att det ska fungera.

Det är då jag går därifrån som ilskan kommer.

Över allt respektlöst bemötande, nonchalans och okunnighet. Att vara maktlös - bara en bricka i ett spel där någon annan bestämmer över mitt liv. Felbehandlad, utelämnad och pressad över min gräns - gång på gång. Jag har kämpat för mitt liv med näbbar och klor - för rätten till min upplevelse av mina begränsningar. Ägnat möte på möte åt att förklara (och försvara) min låga aktivitetsnivå, känt mig missförstådd och betraktad som en ovillig inbillningssjuk hypokondriker. Som ett ufo ingen kan förstå sig på. Jag har fått känna mig lat, oengagerad och motsträvig - totalt motsatt den jag är.

Jag är så arg, så mycket ilska inom mig som jag inte vet vad jag ska göra med. Så många år av mitt liv i onödan, så mycket stulen tid.

Så skadad, bränd att jag knappt i känslan kan lita på att ilskan jag känner är rätt - men mitt huvud vet. Och jag förstår med mitt intellekt att nu kanske saker kan bli lite mera rätt. Vågar inte hoppas på att jag ska må bättre än - men kanske att jag i alla fall kommer att bli bättre bemött.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ditt ansvar - inte mitt!

För någon vecka sedan påbörjade jag en text som handlade om att vara genomskinlig och självutlämnande med syfte att uppmärksamma ett behov ...