onsdag 2 april 2014

Mamman i soffan

Att vara beroende av att kunna sitta bakåtlutad, med stöd för nacken och benen gör mig så begränsad och fjättrad vid soffan och vardagsrummet.

Jag avskyr det.

Jag sitter eller ligger inte där konstant, men landar där många och långa stunder - mellan de korta utflykter jag gör ut i huset. Ju längre stunder jag är uppe desto längre blir stunden jag behöver landa - och ju mer jag har gjort desto mindre tål jag efteråt. Om jag pressar mig för att orka med en längre stund blir konsekvenserna stora, inte bara för stunden utan långvarigt. 

Uthålligheten är så kort att om jag sitter upp utan stöd för nacken går all energi till det och jag har svårt att tänka och interagera. Om jag rör mig och sysselsätter mig med något "fysiskt" som att plocka i lekrummet - istället för att sitta still och bygga eller leka med lego - så har jag bättre uthållighet. Men det är egentligen bara en chimär, det handlar nog mer om att det kamouflerar smärtan och tröttheten bättre, och kräver mindre energi till det mentala. 

Det är då jag känner mig halv och otillräcklig. Att jag inte orkar finnas till för mitt barn som jag själv har satt till världen - jag som haft oändlig ork och tålamod med andras barn under åren - det är pinsamt och obegripligt. 

------------------------------------------
Läs andras reflektioner över samma ämne:

2 kommentarer:

  1. Obegripligt - nej, pinsamt - absolut inte! Däremot är det sorgligt och en smula orättvist att både du och ditt barn drabbas på det här viset. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mm...känns sorgligt och orättvist, det har du verkligen rätt i! :-(
      Kram

      Radera

En ärlig ursäkt…

Alltså, det är dags nu. Jag måste krypa till korset och be er alla om ursäkt. Jag har varit till en sådan belastning på grund av min oerhör...