tisdag 15 april 2014

Så ICKE personcentrerat

Först börjar hon med att tacka mig för att jag kom, trots att jag inte ville riktigt.

- Alltså jag har varit på mötet med Försäkringskassan nu -

Då blev jag sur och sa att det var ju inte riktigt sanningen, men då försökte hon skratta bort det. Jag tände till ordentligt inombords för att hon ens har mage att skämta om att jag är ovillig är så enormt kränkande.

Sen fick jag sitta och berätta vad som har hänt sedan vi sågs sist i början på februari - och trots att jag enligt hennes önskemål uppdaterat henne via mail om vad som har hänt så gjorde hon inte en min av att känna igen något förrän jag säger att det här är ju sådant jag har skrivit till dig om. Då sa hon: "Ja, jo jag tror att jag känner igen det.".

Från att tidigare höjt sjukgymnasten till höjderna och typ utnämnt honom till frälsare svängde hon nu helt och ville bara prata om att jag nekats behandling hos psykiatrin. Grunden till att remissen skickades dit i första läget var ju teamutredningen som gjordes förra året i maj - där mina tester hos psykologen visade på stora kognitiva svårigheter. Den psykologen tyckte ju att det var bara en leg. psykolog som kunde ge mig rätt samtalsbehandling och dömde ut både gruppsamtalen hos stressrehab och kuratorsamtalen på VC som otillräckliga. Psykologen på psykiatrin tyckte däremot att jag totalt sett hade bra nytta av de samtalskontakter jag haft under åren både före och under min sjukskrivning. Psykologen på Smärtrehab poängterade i sin utredning min goda copingförmåga, psykologen på teamutredningen och på psykiatrin likaså - och jag själv tycker att jag hela tiden arbetar med mig själv och mitt förhållningssätt till konsekvenserna av smärta och utmattning.

FK-handläggaren ville nu inte nöja sig med att jag bytt till en VC som har tre leg. psykologer anställda - men vars läkare jag ännu inte hunnit träffa - utan ville förmå min arbetsgivare att betala en utredning av en psykiatriker som de brukar köpa tjänster av. Hon menade att psykologen vid Teamutredningen hade poängterat att mina kognitiva besvär var så stora att det kunde hon bara inte släppa. Och nu var det hon som satt och förkastade psykiatri-psykologens bedömning, sjukgymnastens bedömning och kompetens samt en allmänläkares kompetens och menade att en psykiatriker kan mer. Hon uttalade sig som att hon tror att det är det mentala som ger mig ALLA problem. Jag var noga med att starkt poängtera att sjukgymnasten är den första som inte tycker att mina besvär är märkliga och obegripliga, att fokus under tre år mest har legat på utmattningen och den mentala biten och det är först nu jag upplever att någon tar det fysiska på allvar. Till det kommer ju att jag upplever att fysisk överbelastning ger mer påverkan på det mentala än ren mental belastning i ett icke överbelastat fysiskt läge.  

Jag ifrågasatte starkt varför ytterligare en utredning skulle göras, vad som är syftet och vad det kommer att leda till, allt med hänvisning till alla tidigare utredningar som gjorts utan röd tråd och förankring. Framför allt teamutredningen som inte ledde till något annat än att VC skickade remisser för röntgen och psykolog - efter flera månader gått och FK låg på - men struntade i allt annat som utredningen kommit fram till. Hon kunde dock inte ge mig några tydliga svar och verkade förvånad över min tvekan och förstod inte alls varför jag ville diskutera detta med min nya läkare - nu var det ju psykiatrikern som var frälsaren till allt. Just innan hade vi suttit och pratat om hur splittrat allt varit under min sjukskrivning, hur vilsen vården verkat och hur frågande man varit till min problematik - och hur ensidigt allt har varit. Trots detta verkar det nu som hon tror att HON kan råda bot på genom nya utredningar som inte ska gå genom eller samordnas med vården. Jag stod dock på mig och tänker inte tacka ja till någon ny utredning förrän jag diskuterat det med min nya läkare. 

Det är tur att maken var med och bekräftar att jag inte har missuppfattat det hela - för så förvirrande är det. Behöver jag berätta att känslan som dominerar just nu är ilska!?
 

6 kommentarer:

  1. Jag blir så fullständigt rasande när jag läser det här! Det är verkligen inte ett okej agerande. Efter att ha läst din blogg är jag så sjukt imponerad av hur du gång på gång hittar nya strategier och hur du trots dina svårigheter lyckas med så mycket, du har verkligen fantastiska copingstrategier. Starkt av dig att stå på dig angående utredning, jag hoppas att handläggaren kan träffa sjukgymnasten innan någon utredning beslutas om så att du får stöd i din uppfattning att ytterligare en utredning verkligen kan skada och att det är den fysiska orken du behöver få fokusera på.

    Du är fruktansvärt stark, envis och klok och ingen har rätt att behandla dig så här!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu kommer ett sent svar på din kommentar - men du ska veta att den betytt mycket för mej under dagarna som har gått. Det är skönt att få bekräftelse att det jag upplever är också det jag tidigare förmedlat här i bloggen - och även om det är saker jag redan vet om mej själv så är det betydelsefullt att någon annan sett detsamma. När jag tänker på hennes agerande blir jag fortfarande mållös och förvirrad - för jag förstår verkligen inte hur en rehabiliteringskedja kan vara utformad så här, att diverse rehabliteringsåtgärder kan initieras av den som har lust utan att det behöver förankras hos en patientansvarig läkare.

      Tack igen! kram

      Radera
  2. Åh, så arg jag blir å dina vägnar!!! Bara att säga att du inte "ville" komma är ju en rejäl kränkning och ett bevis på hur lite hon förstår. Usch vad ledsen jag blir! :(

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som sagt ovan, här kommer sent svar. Även din kommentar har jag burit med mej de senaste dagarna och den betyder mycket för mig. Det känns så grymt oreflekterat att haspla ur sej sådana saker utan att reflektera över vad det sänder för budskap till mej!

      Kram!

      Radera
  3. Ibland undrar jag om de försöker göra en galen genom att byta åsikt/strategi hela tiden. Jag förstår verkligen din ilska! Och man måste nog banne mig ha någon med sig, annars tror man till slut att det är man själv som är galen. Kram! ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Även här kommer svaret sent! Tack för din kommentar - den betyder mycket för mej! Jag vet inte vad syftet är med att hon byter strategi så här - jag hoppas dock att det mer handlar om förvirring och en vilja att hjälpa i kombination med dålig reflektion över sitt eget beteende hellre än att det handlar om att föra mej mot galenskap med vilja.
      Kram!

      Radera

En ärlig ursäkt…

Alltså, det är dags nu. Jag måste krypa till korset och be er alla om ursäkt. Jag har varit till en sådan belastning på grund av min oerhör...