torsdag 24 april 2014

Undanglidande ord

Jag har en text jag så gärna vill skriva - den är betydelsefull och kan få genomslag på ett sätt jag önskar av hela mitt hjärta. 

Men jag är så trött och kan inte ens fokusera länge nog för att formulera det jag vill skriva i tanken - orden glider undan som moln på en stormhimmel. 

                                         

Hjärnan stänger av och jag har inget annat val än att lägga undan det jag håller på med - gång på gång. Jag försöker att stävja frustrationen och besvikelsen över att det blir så här. Minska kraven och förväntningarna på min egen förmåga. Det är bästa möjligheten för att få det att fungera - lite senare. 



8 kommentarer:

  1. Jag känner igen den där hjärndimman. Det är så mycket som inte blir gjort för att det liksom bara inte går att skärpa till hjärnan. Och så blir jag ledsen, så ledsen, och längtar tillbaka till tiden när jag kunde tänka. Kram! ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. :-( förstår att du blir ledsen - det är jag med! Jag saknar så den där skärpan - då när hjärnan inte helt plötsligt blev slö och trubbig!
      Styrka till dej! Kram

      Radera
  2. Svar
    1. Ja, precis det man behöver i ett sådant läge! Andas och pausa!
      Kram!

      Radera
  3. Känner igen känslan, så fruktansvärt tråkigt!
    Kram från Storasyster

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är så extremt frustrerande att inte kunna fånga orden!!!
      Kram

      Radera
  4. Vet du, Malin, du har skrivit så många betydelsefulla texter att om du väntar en stund med nästa så är vi många som förlåter dig! Unna dig vila och ro så gott det nu går med sjuklingar i huset.
    Kan t.ex. tacka dig för det du skrev om ständig/ hoppande feber för ett tag sen, det har jag märkt av de senaste 10??? åren men man springer ju inte runt och tar tempen i ett utan det tar ett tag att få syn på sambanden...I din blogg med alla kommentarer har folk med liknande symptombilder en chans att mötas och läsa om varandra, stöta och blöta och få aha- upplevelser. Det fenomenet är nog hyfsat nytt tror jag och ett bra vapen i kampen för rehabilitering och vård. Tack för vad du gör för både mig och många andra! styrkekramar Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Sofia för din uppmuntran!

      Ja, jag tror verkligen på styrkan i de kontaktnät som bildas så här - i gemenskapen av det man går igenom.

      Den där febern är verkligen ett kapitel för sej självt - vore väldigt intressant att få en djupare förklaring till detta med att temperaturen höjs efter överbelastning. Ökad temp. känns ju annars närmast som infektion eller inflammation i kroppen.

      Kram!

      Radera