onsdag 14 maj 2014

En längtan efter balans

Jag längtar efter en vardag där jag kan hitta balans - balans mellan utgifter och inkomster på energikontot. Där jag själv avgör hur långt jag pressar mig och där det är okej att bara vara utan förväntningar och krav.

Det är så tydligt att det svänger hit och dit just nu. Allt för stora uttag gång på gång gör kontot överbelastat och återhämtningen tar längre tid och kräver en stor dos inaktivitet. Svängningarna gör det omöjligt att hitta någon form av likformighet eller förutsägbarhet - och jag tål mindre och mindre. Rutiner är bra men svåra att hålla då måendet kräver vila och passivitet större delen av dagen.

Desto mer inaktivitet som krävs för att vända måendet desto mer dåligt samvete får jag för att jag inte får till det. Inte ens min pyttelilla övning får jag till då det är så här. Men å andra sidan - vem gör rehabträning och är social då man är sjuk i influensa? - hur skulle jag och andra då kunna förvänta sig det av mig i det läge jag är just nu?

Jag känner så igen det Anna i bloggen "Det som är jag" skriver:
"Jag har en stark känsla av att inte vara ikapp. Inte någonstans. Och det är väldigt stressande. Jag längtar paus och vila och biter ihop och grubblar över varför jag hamnat efter. Igen."

Känner igen den här känslan väldigt väl - att aldrig hinna kompensera för glappet mellan förväntad aktivitetsnivå och den energinivå jag faktiskt har. En känsla av att alltid vara på minus och aldrig hinna vila ikapp. Att känna sig jagad av behovet av paus och vila utan att vara stressad över något särskilt.

Att alltid leva med känslan av energiskuld.

8 kommentarer:

  1. Känner igen mig lite för väl i detta, även om min aktivitetsnivå är högre nu än tidigare.

    Tack för en bra blogg. Varit här och läst ett tag sen jag fick tips från nån. Känner igen mig i mycket, skönt med nån annan som sätter ord på saker om det trötta.

    /Linnéa
    (http://ett-annat-perspektiv.blogspot.se/)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för titten och kommentaren - och välkommen hit.

      Igenkänningen är viktig - det är sporren som får mig att fortsätta skriva - att jag vet vad det betyder för mig att läsa om och träffa andra som jag känner igen mig i.

      Kram

      Radera
  2. Inte nog med att man känner sig efter och inte i kapp nånstans, man är även efter i insikter om hur man ska leva och ta hand om sig själv och det ska till många smällar innan man lär sig. Det kan frustrera ihjäl mig ibland, att insikterna tar sån tid... och sen tar det ännu mer tid att ändra ett invant beteende när man väl fattar vad och hur man ska göra. Rimmar inte ett smack med qick-fix-samhället vi lever i. Jag pratade med en f.d. kollega igår som sa att hon lärt sig mycket av mitt ( omvända) exempel och jobbar förståndigare nu, det var både roligt och jobbigt att höra. Där finns ju åtminstone ett existensberättigande; som varnande exempel! Obs galghumor...
    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det lätt att misströsta då det går så långsamt att man inte ser någon förändring. Jag tycker själv att jag gjort stora förändringar men märker ingen effekt - å andra sidan brukar jag säga att jag vet ju inte hur jag mått om jag inte gjort dessa förändringar heller.

      Jag tror att personer i ett tidigt skede kanske kan se oss som ett varnande exempel men de som verkligen borde bromsa har alldeles för starka överleverskygglappar på sej - tyvärr.

      Skickar en kram och en önskan om att du får en trevlig helg.

      Kram

      Radera
  3. Jag hade tänkt att lämna en kommentar om stor igenkänning, men så såg jag att du citerat mig, så det vet du redan... Längtar också efter balans. Frustrerad över att det ska få så svårt att få till. Utgifter och insättningar på energikontot var ju en bra liknelse. Längtan efter en situation där man bara kan finnas, slipper pressa sig. Det dåliga samvetet. Stor kram!

    (Började skriva en kommentar på mobilen tidigare idag men tror inte den kom iväg, så eventuellt dubbelpost)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas att vi någon gång kommer dit - att vi hittar en större balans. Om jag tänker tillbaka på din första blogg - och var du och jag var då - så har vi i alla fall båda kommit en bit på väg. Vi vet lite mer om orsakerna bakom vårt mående även om det inte är glasklart i alla fall. Jag hoppas i alla fall att det så småningom jämnar ut sig lite - att topparna och dalarna slätar ut sig en aning.

      Kram!

      Radera
    2. Ibland tänker jag att jag borde bli bättre på att jämföra med hur det har varit. Och inte hur jag skulle vilja att det vore. För om jag gör det, så har jag ju, precis som du skrivit kommit en bit på väg. En rätt så rejäl bit dessutom. Exempelvis så har både du och jag fått förklaringar på VARFÖR även om det där HUR (vi ska ordna sig) finns kvar. Nog ska vi hitta en bättre balans till slut! Kram

      Radera
    3. Ja, ofta jämför vi oss (och blir jämförda) med andra då den egentligt enda giltiga referenspunkten är oss själva - över tid.

      Kram!

      Radera

Om varför jag inte använder begreppet kroniskt trötthetssyndrom

Det var varit mycket i media om ME/CFS den senaste tiden, vilket är glädjande. För ju mer uppmärksamhet sjukdomen ges och ju mer relevant f...