onsdag 21 maj 2014

Om skuld, tid och att leva här och nu

Jag har just sett färdigt en film - About time. Den handlar om en kille som har möjligheten att leva om de delar av livet han vill, hur många gånger han vill. Det låter enkelt men varje beslut han tar om att leva om något får konsekvenser han inte räknat med. Hur som helt en bra och klart sevärd film. För mig är det ofta så när jag ser en film att den väcker saker hos mig som inte alls har med själva filmen att göra, som jag grunnar vidare på då filmen är slut.

Den här gången handlar det om all skam och skuld som följer med att bli sjuk på det sätt jag blivit - jag tror framför allt att det är utmattningssyndomet jag tänker på. För känslan "tänk-om-jag-fick-leva-om-delar-av-mitt-liv" eller "tänk-om-jag-kunde-ha-det-ogjort" är ganska lätt att tänka då man får klart för sig att det är mitt beteende och sätt att möta livet som gjort att jag är där jag är idag. 
 
Men det stannar inte med det utan jag tänker att det finns tre olika dimensioner på temat skuld som jag lever med:

Dåtidsskuld:
Här hamnar allt som har med saker jag gjort eller inte gjort. Gjort för mycket, gjort fel saker eller inte gjort det jag borde. Det skapar en undran om allt jag gjort varit fel och en bluff - varför det jag gjort lett mig hit då andra inte blivit sjuka - varför just jag? Är jag sämre än andra och borde levt på något annat sätt? Skulden över att ha gett min tid och energi till att hjälpa andra människor - över att det jag gjorde innan jag fick min familj nu gör att jag inte har så mycket kvar att ge till de som jag älskar och som behöver mig mest.

Nutidsskuld:
Skulden över allt jag klarade förut men som jag inte kan göra nu. Över att jag är beroende och behöver hjälp. Alla saker jag vill göra tillsammans med mitt barn, det jag missar och att det finns tillfällen då mamma alltid saknas. Känslan av skuld gentemot min man - över att vårt äktenskap innehåller så mycket mer nöd än lust. Att jag inte kan jobba och dra mitt strå till stacken, att behöva leva på bidrag istället för att jobba med det jag vet att jag var förbannat bra på. 

Framtidsskuld:
Det här är svårt att tala om. Men det handlar om saker jag inte kan göra nu som påverkar min och andras framtid. Exempelvis är det inte rimligt att tänka att jag skulle kunna vara gravid och spädbarnsföräldrer i ett läge som det är nu och konsekvenserna av det vill jag helst inte tänka på - det gör för ont. Tanken på att åldras skrämmer mig också och ökar på skammen av att redan nu leva i en allt för tidigt åldrad kropp. Hur kommer det bli då, sen då kroppen blir gammal på riktigt? 

Det är ju inte det att jag inte förstår varför jag bär på all denna skuld - och bemötandet i vården har ju inte gjort den mindre precis, många skulle behöva jobba på ett skuldreducerande bemötande. Men jag vill inte bära på den längre - känslan av att jag får "skylla mig själv" - för den förringar så mycket av det som är jag.

För jag har levt ett bra liv och gjort saker jag är stolt över. Jag har varit med och varit en viktig del av andra människors liv, till och med fått höra att jag räddat liv - hjälpt och gjort förändringar till det bättre. Varför skulle jag behöva skämmas för och ångra det? Jag har levt mitt liv efter de förutsättningar jag haft och hade inte kunnat göra något annorlunda - för jag har inte vetat om något annat sätt att leva.

Sedan jag fått veta att det går att göra annorlunda så har jag lagt all min tid och energi för att förändra det som går att förändra. Använt den envishet som körde slut på mig till att försöka bygga upp något nytt och ta hand om mig själv. Försökt föra över kunskapen och erfarenheten i mötet med mitt barn - att det är okej att känna, att lyssna på kroppen, att bromsa och sätta gränser. Jag har lärt mig att uppskatta det lilla och njuta av nuet, att inte rusa in i allt bara med hjärtat utan att invänta och se vad huvudet säger också, och att fundera över om det är värt det just nu.

Och framtiden vill jag härmed låta vara just framtid - det jag kan hoppas på men inte kan veta och styra. Inte på det sättet i att jag struntar i hur jag lever nu och vad det får för konsekvenser - utan att livet här och nu - att varje dag får vara den viktigaste just nu.

6 kommentarer:

  1. Å så bra skrivet. Precis så där känner jag också och precis de där olika sorters skuldkänslorna bär jag också på. Så tråkigt bara att det ska vara så, att vi ska behöva känna skuld bara för att vi hamnat i den situation som vi nu faktiskt är i. Hur kunde vi ha vetat?! Stor kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hur i hela friden skulle vi kunna vetat och gjort annorlunda! Visst kan vi inte helt avsäga oss skulden, men vi är defenitivt inte ensamma om den.
      Kramar till dej! <3

      Radera
  2. Ja! Himla svåra frågor. Jovisst kan man väl alltid säga att man borde ha gjort på annat sätt. Men om, och det fortfarande blivit vad som nu är. Vad skulle man då ha gjort ytterligare annorlunda? Man har levt efter bästa förmåga kan jag tycka. Efter de premisser och verktyg som varit i samtiden. Sedan vet man ju inte alltid orsak och verkan förrän man ser i backspegeln.

    Man kan inte ha vetat att man skulle bli så utdränerad att man behövt det mått av tex vitaminer och mineraler jag skulle komma att behöva. Att det skulle ge den grad av mående, samt brist att det betydde en totalt fysisk och psykisk genomklappning, att det idag inte finns återhämtningsförmåga. Trots regelbundet ätande av dem idag. Att jag har fortfarande en utmattningsgrad som inte går att förklara med brist. Men ingen smärtproblematik.

    Att vården ger mig skulden att jag inte tillfrisknar. Som att det jag inte anstränger mig maximalt att bli frisk. Ung som att jag väljer att stanna i denna sjukroll av bekvämlighet. De ger dig/ oss skuldansvaret. Ändå har vi gjort mer än nog att försöka komma tillbaka.

    Nutidsskuld ger jag också sittande regering skulden för. Det är deras syn på sjuka som bidragsparasiter som ger skulden att våga be och ta emot hjälp. Våga vara svag.

    Framtidsskulden: har jag ej så mycket att säga om, mer än att jag om detta fortsätter kommer er att bli en mycket jobbkrävande vårdtagare , med stort hjälpbehov och på så sätt uppta andras arbetstid och omvårdnad mycket i form av hög arbetsbelastning. Men vad ska jag göra åt det? Jag beklagar. Men kommer inte gå och ta mig av daga, för att göra det bekvämare för andra. Jag har existensberättigande jag också, även om det betyder tufft.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, vi kunde inte ha vetat hur det skulle bli! Jag brukar tänka att jag nog hade mått ännu sämre om jag faktiskt inte blivit sjukskriven, gått i gruppsamtal på stresskliniken och gjort stora förändringar i mitt beteende.

      Radera
  3. Tack för att du skrev detta.

    SvaraRadera

Ditt ansvar - inte mitt!

För någon vecka sedan påbörjade jag en text som handlade om att vara genomskinlig och självutlämnande med syfte att uppmärksamma ett behov ...