torsdag 5 juni 2014

Framgångsfaktorer?

Jag funderar mycket på senaste veckornas vändning och vad det är som gör mig så motiverad. För just nu är det så, jag känner mig grymt motiverad att göra mina övningar och är noga med att ta det försiktigt men vågar samtidigt pressa mig en aning. Jag känner också att denna lilla positiva förändringen som skett i och med den nya övningen ger mej hopp och en längtan efter så mycket mer.

Jag tror att det handlar om tre viktiga saker:
1. Uppföljning
För första gången görs det regelbundna utvärderingar byggd på en tydlig kunskap och kompetens och min upplevelse är av situationen är en viktig del av detta.

2. Rätt nivå
Den regelbundna utvärderingen och att jag blir lyssnad på är nog det som gör att rehabiliteringsåtgärderna ligger på rätt nivå. Detta och känslan av att jag klarar av att genomföra dem själv ger mig en bättre självkänsla än de tidigare ständiga misslyckandena.

3. Bemötande
Med sitt sätt att möta mig, lyssna på mig och lyfta mig har har sjukgymnasten lyckats vinna min tillit och jag har stort förtroende för honom och hans kompetens

Samtidigt är det väldigt tydligt att jag aldrig varit omotiverad att sträva efter att må bättre - inte någon gång under hela min sjukskrivning. Ändå har jag fått känna mig så motsträvig och negativ till mina rehabiliteringsåtgärder under de senaste åren. För mig är det uppenbart att detta hänger samman med just att åtgärderna inte varit anpassade efter min nivå, att ingen kunnat förklara mina symtom, att min upplevelse av situationen varit oviktig, att inga regelbundna uppföljningar gjorts och att tilliten till de som skulle behandla mig på detta sätt skadats svårt. 

Nu vet jag ju att vägen tillbaka är lång och förmodligen kommer bakslagen även fortsättningsvis - men detta är en hoppingivande start.

Hur tänker du? Vad är framgångsfaktorer för rehabilitering tror du? 

4 kommentarer:

  1. Jag tror att det är jätteviktigt att bli mött på precis rätt nivå. Både för rehabiliteringen rent fysiskt men även för att känna att man når fram med hur man är, hur allt är, oavsett om man själv kan sätta ord på det eller inte- så att man inte stoppas in i ett fack där man inte hör hemma med den frustration det medför när man inte lyckas få den andra människan att förstå det. Och då tror jag lättare att man känner att det rör sig framåt (för att man på rätt nivå kan röra sig framåt) och inte klafsas runt i samma gegga hela tiden, vilket är stressande. Samtidigt som det inte krävs för mycket av en, vilket definitivt är stressande. Intressant att fundera på, hursomhelst. KRAM

    (Har lite halvhjärtat startat en ny blogg, ok, jag vet jag är bloggmissbrukare, för att få fokusera i det friska och glada i mig).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Rätt nivå är helt avgörande tror jag - som du säger inte bara rent fysiskt utan att bli bemött som hel människa - som den jag är just i den situation jag äg i just nu!

      Förstår ditt behov av en nystart i bloggandet - jag går i samma tankar, så vi får se jur det blir!
      Kram!

      Radera
  2. Jag kan inte annat än att instämma; rätt nivå tror jag är något av det viktigaste och mest grundläggande. Annars faller ju liksom allt, hur bra tanken eller utförandet än är. Och att nivån inte bara är den rätta, utan att jag också får känna att det är en okej nivå utifrån mina förutsättningar just nu, hur låg den än må vara (om du förstår vad jag menar).

    För mig har det också handlat en hel del om att hitta rätt person(er) i hjälp med rehabiliteringen, människor som jag känner mig trygg med och som bemöter mig på just rätt nivå och på ett sätt som passar mig och min personlighet. Jag har, precis som du, alltid varit motiverad till att bli bättre men jag har inte alltid riktigt varit redo för en del av det arbete jag gör nu. Så det är också en viktig del för mig, både att jag nu är redo men även att kunna acceptera att jag tidigare faktiskt inte varit det, utan något skuldbeläggande.

    Det har också varit till hjälp att jag faktiskt (!) mött stor förståelse från FK och AF, där framför allt min handläggare på FK varit noga med att jag ska veta hur den närmaste framtiden ser ut när det gäller ersättning osv. Allt för att minska på stressen kring alla såna praktiska frågor.

    Ps. Om du byter blogg vill jag gärna följa med, om jag får. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår precis vad du menar! Det är lätt att känna att den låga nivån man befinner sig på inte räcker till eller inte är okej - speciellt då man inte är tillräckligt bra för att "platsa" i behandling.

      Kag tror som du säger oxå att man behöver vara redo innan man kan ta till sig viss behandling. Samtidigt känner jag att om jag tänker ur ett yrkesperspektiv anser att man ofta kanske behöver hjälp att bli redo - att det är en del av min uppgift som behandlare att motivera och hitta vägar för att nå fram till patienten.

      Jag kommer förmodligen inte byta blogg utan kanske göra förändringar här istället :-) men jag lovar att säga till!
      Kram

      Radera

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...