onsdag 13 augusti 2014

Att slåss mot väderkvarnar

Jag har alltid gillat när hösten drar igång igen efter semestern - tidigare alltså innan helvetessjukskrivningen. Känslan av skolstart och förväntan har hängt med även i vuxen ålder. Att köpa lite nya pennor, kläder, en ny kalender och ta en pronenad i den sköna höstluften och fundera över vad framtiden har i sitt sköte. 

Sedan jag blev sjukskriven har hösten varit förknippad med krav och förväntningar som jag inte lyckats uppfylla, med ett kraftigt försämrat mående till följd. I mötet med vården, och övriga instanser som en sjukskriven kastas runt mellan, har jag känt mig otillräcklig, värdelös, besvärlig och mycket mycket liten. 

Saker som upprört mig, gjort mig frustrerad och där jag sett en förbättringspotential har jag samlat på hög att "ta med mig" tills den dag jag eventuellt är tillbaka i arbete igen. Mycket har jag pyst ut och funderat över här i bloggen. Detta har hittills engagerat mig något enormt och längtan efter att ha energi för att orka slåss med väderkvarnarna "på riktigt" har varit mycket stor. 

Men i takt med att orken blev större och jag fick skörda framgången av mitt kämpande mattades känslan och engagemanget konstigt nog av i stället. Det var då jag märkte att jag bara ville LEVA och göra allt det där roliga jag saknat under lång tid. Att tänka på det jobbiga som varit ville jag helst slippa lägga energi på överhuvudtaget. Sommaren, stugan och extremlångsamt internet la sig dessutom som ett filter över tillvaron som gjorde att tankarna på framtiden gick lättare att lämna därhän.

Då sommaren gick mot sitt slut och bakslaget kom gick luften ur mig helt och hållet. Det var ju nu jag tänkt att ta nästa steg och att jag skulle få uppleva känslan av att orka ännu lite mera. Långt in i hjärtat hade jag börjat tänka på att arbetsträna med förväntan, men just nu måste jag låta den tanken vila igen. Vad det gäller att slåss med väderkvarnarna för att få till en förändring andras situation blir jag matt av bara tanken. 

Som det känns nu använder jag hellre min energi till att baka en god kaka att njuta av tillsammans med min familj än att jag ställer mig på barrikaderna för att förändra situationen för andra med utmattning och långvarig smärta. Det känns konstigt och märkligt - för jag har alltid stridit för andras väl oavsett hur jag själv har mått. Jag är smått förundrad och vet inte riktigt vad jag ska göra med detta "oengagemang". Å ena sidan undrar jag om jag helt tappat stinget men å andra sidan känner jag att detta kanske är den prioritering jag behöver göra just nu - för att jag ska kunna hämta kraft som jag i ett senare skede kan använda för andras välbefinnande? 

Hur känner du inför hösten?

10 kommentarer:

  1. Jag tycker allt känns skönt. alla försvinner till sitt och jag slipper anstränga mig belasta mig vara social med mer. Saker jag inte har ork för eg. Att sitta i den sociala ensamheten känns gudagott för mig. För att jag är så tråkig för omgivningen ändå. Jag sover ju mest oavsett väderlek eller årstider högtider etc. Det går ju sällan eller aldrig att planera nåt med mig med framförhållning, utan får vara på minuten om jag råkar ha ork just då.

    Därför känns hösten bra när alla återgår till sitt utan att ta så mycket hänsyn till mig mer, utan de gör sitt. Jag gör mitt, sover!

    det finns eg inget hopp om tillfriskning mer. 14 år med detta utan nästan förbättring. Föeändring av cykler, av skeenden av måendet som så men inte förbättrat. endast annorlunda omdisponerat gör att jag har inget hopp om eg förbättring. Eftersom detta inte går att medicinera eller motionera bort. så eg flyter jag bara med så gott det går. jag har rensat bort de mesta kraven, det funkar inte med och på mig, stress gör bara sömnigheten och överbelastningen och hjärntröttheten värre.

    Det här med att stå på barrikaderna för andra! Ja det är en god tanke. Men när man är så här sjuk som du och jag och minsta lilla får oss att blåsa omkull så finns inte varken ork eller glöd för andras engagemang. Lägg den glöden på dig själv och familjen istället. Där den behövs och känns bra. Strunta i de dumma myndigheterna. De friska får slåss för oss när vi inte har ork.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag vet att andra får slåss för oss då vi inte har ork. Samtidigt så har hela den här resan skapat ett enormt engagemang hos mig vilket nog ofta har sitt ursprung i ilskan över hur undermåligt jag har blivit behandlad, det engagemanget är svårt att bara släppa eller stoppa undan. Men att prioritera mig själv och familjen först, det är ju så min målbild sett ut och jag är glad att den börjat landa hos mig.
      Hoppas att din höst - trots allt - blir till något bra för dej!

      Radera
  2. Självklart ska du prioritera dig själv först! Ingen annan blir ju hjälpt av att du offrar dig själv.
    Jag har lite småpanik inför hösten, sjukskrivning som tar slut och en massa möten hit och dit. Känns ganska osäkert just nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag vet...offra mej själv har jag ingen lust med, längre! Hoppas att din höst klarnar och att det blir till det bästa för dig!

      Radera
  3. Du har ett ansvar gentemot dig själv i första hand! Glöm inte det. Jag tycker att det låtet alldeles förträffligt att du använder energi till att baka en kaka åt till din familj, och är där i stunden, med dem. Man kan inte konstant stå på barrikaderna och ta ansvar för andra, man måste våga prioritera sig själv i första hand. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag vet! Jag är bara ovan att jag spontant gjorde de val jag gjorde - men glad för min familj är ju de viktigaste i mitt liv!
      Kram!

      Radera
  4. "Då sommaren gick mot sitt slut och bakslaget kom gick luften ur mig helt" är en perfekt beskrivning av mitt liv f.n. Har ändå tagit det väldigt försiktigt denna sommar och dragits med en förkylning som poppat upp nu och då och hindrat de värsta excesserna....Ändå bakslag och dödstrött.
    Äntligen är alla trevliga människor på jobbet igen så jag kan ta livet i min takt...
    Det är bara att börja kämpa sig uppåt igen!!!
    Basal kroppskännedom funkar i alla fall bra på mig, det är jag glad över!
    kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så tråkigt att höra att du mår sämre!!! Hoppas att BK:n kan förkorta din återhämtningstid något i alla fall och att du får känna att det vänder till det bättre snart!
      Kram!

      Radera
  5. Hoppas allt är ok och att du tar väl hand om dig istället för att blogga! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för omtanken - och sorry för sent svar! 💙 kram

      Radera