torsdag 21 augusti 2014

Att vårda det friska

Jag tycker att det går som i vågor. Behovet av att sörja och "älta" det jag inte längre klarar av är tidvis stort men överskuggas i perioder av lusten och längtan att bara vara och leva här och nu - med de förutsättningar jag har.

Vilket som väger tyngst är oftast förknippat med hur mycket symtom jag har. Ju mer begränsad jag är, desto förluster har jag ju också att sörja över. Men det handlar också om var någonstans jag väljer att lägga mitt fokus - på det jag inte klarar av eller på det som fortfarande ger mig glädje och tillfredsställelse. 

Om jag till exempel låter mig uppslukas av de orättvisor och felbehandingar jag blivit utsatt för i vårdsvängen, går det mesta av min energi dit och min sinnesstämning blir därefter. Får mitt sinne istället uppfyllas av något jag tycker om och klarar av blir jag inte mindre trött men definitivt mer tillfreds. 

Nu är ju tyvärr inte livet så att det alltid går att välja vad som händer runtomkring mig - och även om jag medvetet väljer förhållningssätt så är det oundvikligen så att det påverkar vad jag lägger min energi på. Så har det varit största delen av min sjukskrivning. 

Jag har haft förmånen att under senare delen av våren och under sommaren leva förhållandevis skyddat från sådant som slukat onödig energi och har således kunnat välja själv vad den ska användas till. Det har varit underbart skönt! På detta sätt har jag kunnat välja att glädjas över det som varit bra och låtit mig uppslukas av nuet. 

Rent fysiskt är det sådär just nu, bakslaget som kom för en månad sedan vill inte släppa. Men själsligt och kreativt mår jag jättebra. Min tid och energi fördelar jag till min familj, mina övningar och mitt stora intresse foto som jag låter ta stor plats just nu. Jag ligger med ändan i vädret och fotar småkryp och vattendroppar trots att värken gnager. Kanske inte så bra för kroppen alla gånger, men själen mår gott av det, och jag tar det som arbetsträning då det är en aktivitet som verkligen går att dela upp i många små moment. 

Snart drar hösten och mötena igång på allvar, så jag passar på att njuta av nuet!


4 kommentarer:

  1. Det där är något jag har väldigt svårt för just nu, och får jobba mycket med. Jag fastnar lätt i jämförelser med hur jag var tidigare, och vad jag inte längre klarar, istället för att se det jag faktiskt fortfarande kan. Dessutom jämför jag mig med ett oerhört högpresterande jag, vilket säger sig självt att jag inte kan uppnå. Jag är medveten om det men ändå inte riktigt där. Acceptans. Så himla svårt. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är grymt svårt att inte jämföra med den högpresterande person man var förut! :-( Hoppas att du så småningom kan hitta en balans och får känna att du faktiskt är bra nu oxå! 💙 kram!

      Radera
  2. Oj vad jag känner igen mej i allt ni skriver! Acceptans är det svåra i vår situation och jämförelsen med det gamla livet. Men........man ÄR i sin kropp och har inte mycke att välja på! Kämpa på! Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jobbigt att höra att du känner igen dej - samtidigt som jag många gånger själv upplevt att igenkännandet kan vara trösterikt. Fortsätt kämpa du också!
      Kram

      Radera