lördag 9 augusti 2014

Besvikelse

Bakslaget hänger efter mig lika envist som som svart kletig tjära. Kampen med ökade symtom och känslan av otillräcklighet gör mig ledsen och besviken. 

Jag hade inte trott att vägen tillbaka skulle vara utan kamp, men nu känns det som jag halkat tillbaka flera månader. Det hade jag faktiskt inte väntat mig, jag inbillade mig faktiskt att har hade kommit en bit på vägen, och att det var hållbart! 

2 kommentarer:

  1. Jag förstår din besvikelse, men tyvärr är det nog alltid så att man få bakslag ibland. Det är riktigt frustrerande, men jag tror inte att det går att slippa dem. Stor kram! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, jag vet ju att det är så - att bakslagen är en del av att komma framåt, i det långa loppet. Det är i alla fall vad jag hoppas! Kram!

      Radera

Ditt ansvar - inte mitt!

För någon vecka sedan påbörjade jag en text som handlade om att vara genomskinlig och självutlämnande med syfte att uppmärksamma ett behov ...