onsdag 10 september 2014

På tunn is

Det känns så, som att jag går på tunn is och inte vet om det ska hålla. 

Sjukgymnasten anser att nu är det dags för att ta ett nytt steg. Jag känner mig mer livrädd än beredd. Det är ett program med multimodal rehabilitering som ligger framför - riktigt när i tid vet jag inte. Omfattningen och upplägget vet jag inte riktigt heller. Enda anledningen till att jag inte tokprotesterar är att min sjukgymnast finns med under vägen och jag litar på att han hjälper mig att backa om det behövs. "Du har ett skyddsnät nu!" säger han. Plus att de då håller i kontakterna med FK och arbetsgivare för hur fortsättningen ska se ut. 

Men vad stressad jag blir, liten och ynklig!

10 kommentarer:

  1. Jobbigt för dej, men du får lita på att det går bra, du har ett bra stöd i din sjukgymnast, tillkalla hela universum som stöd! Jag tänker på dej! Sänder över styrka och en kram! /Birgitta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt stöd och din omtanke!
      Kram!

      Radera
  2. Skickar styrkekram och tankar till dig!

    SvaraRadera
  3. Känner med dig och vet hur stressande det kan vara men jag hoppas att det blir bra för dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag vet att du förstår - tack! <3 Hur går det för dej nu?
      Kram

      Radera
    2. Tack för att du frågar. Önskar att jag kunde ge ett positivt svar men det är tyvärr ganska tungt med en ny kamp med/mot vården. Ny läkare med nya idéer och utmattningens vara eller icke vara, kontra depression och andra diagnoser som jag inte alls känner igen mig i. Jag känner mig just nu ganska liten i sammanhanget och väldigt, väldigt trött på att kämpa i motvind.

      Radera
    3. Hej! Har tänkt mycket på dig sen jag fick ditt svar! Så jobbigt att allt bara går runt hela tiden - att läkarnas personliga spekulationer går före någon slags framförhållning och helgetsperspektiv! Känner med dej något oerhört och hoppas verkligen att detta snart får en ände! ❤ Kramar!

      Radera