tisdag 11 november 2014

Angående tillfrisknande vid utmattningssyndrom!?

Hej vänner!

Något jag under länge tänkt göra men inte orkat med. Fick en kommentar av en läsare med en fråga som hon ville att jag skulle vidarebefordra till er läsare. Jag skriver ut den i sin helhet:

"Om det är okej skulle jag vilja rikta en allmän fråga till dig och alla andra som läser (där jag förstår att det är många som har liknande sjukdomar/diagnoser);
Har någon av er fått höra att en utmattning inte kan pågå i många år? Att utmattningssyndrom alltid läker ut av sig själv och att om symtomen kvarstår efter c:a två-tre år så är det inte utmattning utan något annat (som de inte kan svara på vad det är..)?"
Om jag själv ska försöka mej på ett svar så har jag fått höra att det tar lika lång tid att tillfriskna från en utmattning som det tar att insjukna. Med det perspektivet kan det ta väldigt många år att tillfriskna. Jag har också grubblat mycket på samma fråga då jag i utmattningssammanhang aldrig verkat passa in i mallen och då man på Stresskliniken verkade förvänta sig att det i alla fall skulle börja vända åt rätt håll i och med behandlingen där. Vid min utvärdering sa dock min handledare något som jag senare mailade henne en förtydligande fråga om, hennes svar passar bra in på läsarfrågan så jag klipper in det här:

"Angående din fråga om det finns något publicerat kring utmattning och smärta, så är det inget jag kan komma på att jag har läst något om. Att smärta är ett vanligt symtom vid utmattning  är ju tydligt känt, men din frågeställning kring smärta-utmattning är inget jag kan så mycket om, annat än att smärta under lång tid tar mycket energi.

Vi har inget dokumenterat hos oss kring smärta/utmattning annat än den erfarenhet vi har rent kliniskt. När vi träffar personer som har en smärtproblematik dvs att det är smärtan som är det största problemet och utmattningen kommer sekundärt,  så ser vi att de  personerna inte blir så mycket bättre efter vår rehabilitering. Personer som har smärta, men som själva tänker att det är utmattningen som är det största problemet, dom får ut mycket mera av vår rehabilitering, trots att de också har smärta. Personer som har en smärtproblematik i första hand, behöver få stöd och hjälp för det, och då ska de personerna  till smärtrehab i första hand."

Den kliniska erfarenheten vid min Stressklinik är alltså att personer med långvarig smärta, som i ett senare skede insjuknat i utmattningssyndrom, inte tillfrisknar på samma sätt som någon med enbart utmattningsproblematik under deras behandlings och utvärderingsperiod (vilket sträcker sig under drygt ett par års tid).

När jag diskuterar min utmattning med min sjukgymnast anser han inte att det är märkligt alls att jag är utmattad - efter så lång tid med smärta. Han menar att man med en långvarig smärta får felaktigheter i sitt rörelsemönster vilket bland annat bidrar till en felaktig användning av sina muskler som i sin tur ger någon form av fysisk utmattning. I smärtan som inkluderar en central sensitisering (se artiklar under fliken smärta) ingår även utmattning mer eller mindre. Det har också blivit tydligt i mitt arbete med min sjukgymnast att en fysisk överbelastning, exempelvis om jag fått en för svår övning, alltid ger mig försämrade utmattningssymtom.

När det gäller tillfrisknande av utmattning skriver Socialstyrelsen i sitt beslutsstöd - dvs riktlinjer för sjukskrivning:

"Vid svårare stadier av utmattning är funktionen, trots adekvat vård, ofta nedsatt i upp till 6 månader, och i vissa fall i upp till ett år eller mer. "
Då tänker jag att här skriver de inte något slutdatum för tillfrisknande utan konstaterar att ett tillfrisknande kan ta mycket, mycket lång tid trots adekvat vård. Och hur många är det som inte fått adekvat vård och på grund av detta inte tillfrisknar överhuvudtaget?


Detta är mina erfarenheter och tankar om denna fråga- vad är era?

19 kommentarer:

  1. Jag har också gått med dessa frågor.. Hur länge kan det egentligen hålla på?
    Men jag tror att det kan ligga en annan problematik under som man kanske inte visste fanns. Jag har då tydligen en svår ångestproblematik i samband med utmattningen.
    Undrar hur många som blir helt återställda efter en rejäl burn out?!
    KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Ja, det kan nog vara så att om man har en svår utmattning, som håller i sig länge så kanske det är fler faktorer än stress som spelar in. Jag tänker att du inte bara så har tillägget ångest, utan även en långvarig smärtproblematik...som försvårar och förlänger läkningen av utmattningen. Det vore en intressant studie - att jämföra tillfrisknandet hos personer med enbart stressutlöst utmattning med tillfrisknandet hos personer som har något tillägg,,,
      Kram!!

      Radera
  2. Hej!

    Jag tror det är svårt säga vad som är hönan och vad som är ägget; vår kropp är komplicerad där alla funktioner hänger samman och där kroppens biokemi måste vara i balans för att vi ska må bra. Jag tror utmattning i många fall utlöser och försvårar svagheter som kroppen har. När vi inte får tillräcklig med återhämtning under lång tid sliter det och bristerna blir där svagheterna finns. I vissa fall kan gener triggas som utlöser sjukdomar man har anlag för, i vissa fall kan tillstånd som kroppen kämpade med sedan tidigare försvåras.

    Definitivt tror jag dock att när kroppen tydligt visar att den har svårt att återhämta sig, har något gått fel. En person som enbart kämpar med utmattning har givetvis upp och nergångar och processen är lång. Men, det är inte samma sak som att börja om från noll hela tiden. Då fungerar inte kroppens återhämtningsförmåga! Det finns en anledning när man säger ”det här följer inte normalt utmattningsmönster”. Det stora problemet när vården och man själv konstaterar att återhämtningen inte fungerar är att ingen verkar veta vad det beror på och vad man kan göra åt det!

    Jag har försökt ta reda på så mycket forskning jag bara kan och orkar och vad jag funnit är två saker. Det ena är att blir det obalans i en funktion i kroppen leder det automatiskt till fler obalanser om det pågår för länge. Då reagerar kroppen med en mängd olika slags symptom och läkarna står handfallna. Det andra är att man har tekniska svårigheter att studera människan på den nivå när energin produceras; cellnivån. På forskningsnivå kan man numera studera levande celler men det lär väl ta ett tag innan svaren på våra frågor är besvarade.

    Det man faktiskt vet om cellerna idag är vilka ämnen som tillsammans agerar för att skapa energi, när allt fungerar som det ska. När det inte fungerar, när det går ”fruktansvärt långsamt” som många av oss upplevt och när man inte tål någon som helst fysisk överbelastning, finns det flera teorier om vad som gått fel. Mitokondrierna (som är vårt kärnkraftverk) kan alltså bli dysfunktionella av flera olika anledningar. Det kan handla om att kommunikationen mellan ämnena har störts eller att det finns brist på Q10 eller brist på sköldkörtelhormon (syns ej med blodprov eftersom det handlar om cellnivå, ej om sköldkörteln som organ). Den som vill fördjupa sig mer kan bland annat läsa boken "Sköldkörteln och Mitokondrierna".

    Personligen är jag inte jätteintresserad av att testa och experimentera med mediciner. Jag vill inte utsätta en redan skör kropp för något man inte vet effekten av, utan allra helst stärka kroppen så milt och naturligt som möjligt. A och O är givetvis att lyssna till kroppens begränsningar! Är det något jag har lärt mig av allt det här är det att kroppen skickar signaler av en anledning och det gäller att vara mycket lyhörd! Men, eftersom jag märkt att återhämtningsförmågan inte fungerar och vet att Q10 är en mycket viktig del i denna process har jag valt att äta tillskott av Q10. Varför jag vågade göra det beror på den stora mängd av professionell forskning där man funnit att Q10 är ett helt naturligt ämne för kroppen, mycket viktigt för både kropp och hjärna och där tillskottet är ofarligt och inte ger några biverkningar, även i mycket höga doser. För er med inflammatorisk värk eller er med depression kan det vara av intresse att veta att Q10 också är kroppens antioxidant som motverkar inflammationer och som stabiliserar serotoninnivån.

    Vila och aktivitetsbalans är helt nödvändigt, även om man tar Q10. Det vet jag av egen erfarenhet. Kroppen behöver jobba gradvis för att tillfriskna. Men, skillnaden i energiproduktionen är påtaglig, mycket påtaglig. Jag rekommenderar varmt den som vill testa Q10 att göra det! Så pass viktigt är ämnet för kroppen att den visar mycket fort när den får det den gillar och behöver!

    Lycka till alla i er resa mot tillfrisknande!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt engagemang och att du tar dig tid att dela med dej av din kunskap Carro!! Får jag fråga om du har fått någon annan diagnos än utmattning? Och hur reagerar din läkare på att du förbättras med q10? Jag önskar verkligen att utmattningsdiagnostiken och indelningen av svårighetsgrad utvecklades. Den är så ruskigt platt idag - det är ju lite skillnad när "kravet" är att man utsatts för stress i 6månader...viss skillnad om man varit utsatt flr stress i många år...och borde oxå vara skillnad i tillfrisknande bara det. Sen detta i tillägg med andra besvär som jag skrev om till Ninis här uppe.
      Kram

      Radera
    2. Precis som Sofia beskriver hade jag en ok återhämtningsförmåga i början. Men när jag började styrketräna etcetera blev jag sämre och varje gång jag blev sämre märkte jag att min återhämtningsförmåga försämrades. Även om mitt tillstånd gått upp och ner under årens lopp blev det i grunden sämre och sämre. Som ni också beskriver. Skillnaden är att jag till slut fick ytterligare en diagnos; fibromyalgi. I och med den ökade förståelsen om varför jag inte tillfrisknade och varför jag tålde så lite. I dag är den diagnosen allmänt accepterad men fortfarande råder mycket okunskap, precis som vid utmattning. En teori är att mitokondrierna, som jag nämnde tidigare, är dysfunktionella och att det är ärftligt. Men som jag också nämnde tidigare kan det finnas flera olika orsaker till att det kan bli så. I boken ”Sköldkörteln och Mitokondrierna” nämns framför allt utmattning och även anorexia/långvarig näringsbrist.

      Idag kan jag säga att jag har hjälpt mig själv. Vården har gett mig tid i form av heltidssjukskrivning. Men det är först efter att söka kunskap på annat håll som jag nu har en helt annan stabilitet och kraft i kroppen. Idag kan jag säga att återhämtningen fungerar, det kunde jag inte tidigare. Min läkare är glad över min förbättring och säger att man bör vara lyhörd för det som fungerar. Samtidigt säger han att han i egenskap av läkare inte kan ordinera mig exempelvis q10 innan det finns klara, kända bevis för detta. Han känner dock till att det är helt ofarligt och avråder mig inte från det på något sätt. Utöver Q10 finns det ytterligare två saker som stärker min kropp och får den i balans. Det är: vitaminer i höga doser under tre månaders tid samt glutenfri kost.

      Medan Q10 i stort sett ger mig gratis energi har höga doser av vitaminer och mineraler (B, C, E, selen, magnesium, zink, järn, mangan) stärkt kroppen inifrån och ut. Det känns att hela kroppen fick stöd samtidigt. Generellt sett brukar man ju säga att vitamintillskott är helt onödigt om man äter bra kost. Jag tror absolut det är så, när man är frisk! Men när kroppen bara skakar av kraftlöshet fastän man äter riktigt nyttig mat känns det inte riktigt som att de goda ämnena kommer fram… Jag vet inte hur det funkar men nu när det gått tre månader för mig är utgångsläget ett helt annat än när jag började. Min förhoppning är att jag nu kan trappa ner detta och ändå behålla den goda effekten. Framför allt genom att jag numera äter glutenfri kost. Jag blev dålig i magen/tarmarna i somras och slutade plötsligt tåla mjölkprodukter. Blev lite bättre med laktosfri kost men ändå inte bra. Är inte glutenintolerant eller allergisk på något sätt men troligtvis känslig för gluten. Forskning pågår om gluten och fibromyalgi med goda resultat av glutenfri kost. Eftersom det är harmlöst att prova, så länge man givetvis äter en balanserad kost, har jag börjat och mår riktigt bra på det. Det man vet är att gluten triggar inflammationer och retar immunförsvaret – inte bara i tarmarna utan även i resten av kroppen samt nervsystemet och hjärnan! Tror det är nyttigt för alla att dra ner konsumtionen av gluten…

      Jag vet inte vad som är bra för just dig som läser det här och jag kan inte heller säga att jag är frisk. Jag har en lång väg kvar. Men jag vill nästan gråta av lycka av att få känna hur det går framåt i allt snabbare takt och styrka. Så var det långt ifrån tidigare.

      Kram!

      Radera
    3. Tusen tack för att du delar med dig - och så skönt att höra att det går framåt för dej. Jag förstår verkligen känslan du beskriver när du skriver att du vill gråta av lycka när du känner att det går framåt! Trots att du på långa vägar är bra. Exakt så kände jag då min sjukgymnastik började få effekt i somras. Helt overkligt att det inte stod still eller gick bakåt!
      Kram!

      Radera
  3. Frågan är bara var man ska börja?!
    Klart man har blivit pådyvlad den åsikten i vården att utmattning inte kan ta så här lång tid att tillfriskna ifrån, både rakt på och i mer sofistikerad form"Är du FORTFARANDE inte bättre??"
    Jag har varit sjukskriven i två stora sjok ett halvår 07 och sen nov 10..... Mellan de två årtalen jobbade jag som en besatt för att alla experterna sa ju att jag var frisk efter ett halvår hemma och jag ville bara lägga allt bakom mig som en ond dröm. Att jag sen mådde pyton struntade jag i, jag bara kämpade och slet för att komma upp i de bestämda 75%. Tack vara stor envishet och småsjukskrivningar när det blev för jobbigt och infektionerna gick i ett klarade jag 3 år. Nu i efterhand begriper jag inte hur...Hade jag blivit annorlunda bemött då så hade kanske en del varit annorlunda i mitt liv, men det får jag aldrig veta, jag måste leva så bra jag kan här och nu.
    De senaste fyra åren har jag mer och mer accepterat hur skadad jag är och drivs nu mest av ambitionen att må så bra det går och lära mig hur jag ska ta hand om mig själv. Arbete vill jag gärna ha, men inte på bekostnad av hälsan och hittills har jag arbetsprövat två gånger och det har snabbt kraschat. Är fortfarande inte tillbaka där jag var jan 13 när jag började min första arbetsprövning och har nu ännu snävare aktivitetsutrymme. När jag blir pressad in i något slutar jag tänka på vad som är bäst för mig och sen rasar det snabbt. Så min slutsats är tyvärr att det inte bara är möjligt att vara utmattad länge, utan också att den kan förvärras! Hade en läkare på Minnesmottagningen som gjorde en demensutredning på mig för två år sen som sa att det verkar var mycket olika hur folk tillfrisknar från utmattning, vissa snabbt, andra långsamt och somliga inte alls. Nej, jag var inte dement, bara utmattad.
    Att bli sämre i en utmattning är dock inget vården vill prata om, den kunskapen får man via andra drabbade. Vi passar ju verkligen inte in i sjukförsäkringsmallen och effektivitetssamhället...
    Min bästa hjälp för att få sjukskrivning jag behöver har varit att ta med maken på läkarbesöken som kan vittna om hur jag har det och som är en "helt vanlig människa" med tyngd och pondus. Nu har jag en bra läkare sen ett halvår tillbaka som tar fajten med FK, blev utkastad av företagshälsovården efter 2,5 år.
    Min bästa hjälp förutom sjukskrivande läkare är min terapeut som tålmodigt säger till mig att du vet bäst vad du kan/ inte och ger mig mod och kraft att kämpa för min existens. Just nu går jag på basal kroppskännedom, en sorts sjukgymnastik som övar bålstabilitet och funkar bra mot stressen i kroppen. Jag tror jag behövde misslyckas med arbetstränandet innan jag gick på detta, är mer motiverad nu och har jobbat mycket med skammen över min situation i stort, men det har tagit lång tid. Jag har ingen nämnvärd smärtproblematik, är " bara " utmattad. Det verkar,precis som Malin skriver, vara ytterst svårt för vården/ samhället att ta in hur lite vi tål och hur långsamt vi måste avancera och detta orsakar så mycket elände. Var finns spetskompetens på detta område som fler och fler drabbas av??
    undrar Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Sofia för att du delar med dej (och att du ständigt uppmuntrar mej, självklart vill jag ge plats flr andra här tack flr den andra kommentaren!)
      Just detta med den försämrade återhämtningsförmågan, och att faktiskt bli försämrad i sin utmattning på grund av bristande kunskaper i vården är något som just nu ligger nära tillhands för mej själv. Om jag orkar skriva ner mina tankar kommer ett inlägg om detta snart.

      Kram!

      Radera
    2. Jag upplever att när man blir utmattad hamnar man mitt emellan kunskap och okunskap. Jag upplever att vården idag vet hur de ska stötta den drabbade med samtal, kroppskännedom etcetera. De vet att kroppen och hjärnan behöver både vila och tid. Det de inte vet är vad som faktiskt har gått fel, vilka obalanser som råder. I bästa fall räcker det med vila och tid, tack vare det kan kroppen tillfriskna. Då är vården nöjd och känner att de har bidragit med den kunskapen. Allt gott. Men när kroppens problem blev för djupa, när vila och tid inte räcker? Då blir vården (generellt sett förstås!) obekväma och illa till mods, för de har ingen aning. Vet man inte grundproblemet från början är det ju förstås svårt rätta till under resans gång. Särskilt när resans gång i sin tur har förvärrat allt... En del erkänner detta, andra kämpar för att pressa in individen i den färdiga mallen där allt ska funka. Ryms du inte däri blir du ifrågasatt och eventuellt utkickad. Här gäller det att lita på sig själv, att veta att ens mående inte är inbillning eller att man inte är ovanligt oförsiktig. Kroppen pratar sitt språk av en anledning, lita alltid på det!

      Jag hoppas innerligt spetskompetensen kommer snart! Jag är en naiv optimist som tror att vi ska få svar på våra frågor! Samtidigt är jag realistisk nog för att förstå att det inte sker imorgon... Jag har hittat andra vägar för att stödja kroppen, utöver vilan, och jag tror att vi tyvärr måste gå samt lita på egna vägar när vården inte fullt ut kan hjälpa. Att få tillbaka en ok tillvaro är prio ett!!

      Allt gott till dig, Sofia!

      Radera
  4. Senaste budet från läkare (och detta är enligt hen relativt nya riktlinjer från Socialstyrelsen, som också säger att Försäkringskassan inte godkänner en sjukskrivning för utmattning i mer än tre år) är att utmattning endast kan orsakas av arbete, och att om man inte arbetat på tre år så är man inte längre utmattad. Man kan heller inte få ett utmattningssyndrom av andra orsaker än arbete. Punkt.

    Tillbaka på ruta ett med andra ord. Jag blir så trött, så trött och jag är så trött, så trött....... Men utmattad, det är jag tydligen inte. Något är väldigt fel, men vad felet är, det vet ingen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men allvarligt!!! Blir så upprörd då jag läser din kommentar!!! Alltså jag har försökt kolla runt efter nya riktlinjer från Socialstyrelsen då det gäller utmattning men hittar inget alls, de har heller inte ändrat i sina riktlinjer för sjukskrivning - tror inte de brukar vara särskilt hemliga med sin information. Skulle bra gärna vilja veta vad din läkare sitter på för ny hemlig info och forskning. Det är ju tydligt då man tittar runt att den mesta forskningen inriktas på utmattning kontra arbete - vilket är naturligt flr man vill kunna förebygga sjukskrivning för utmattning som är en stor kostnad i samhället. Men att utmattning bara skulle bero på faktorer i arbetet är vad jag tänker en väldigt förlegad syn. Forskningen skulle behöva utvidgas till långvariga konsekvenser av en svår utmattning och tillfrisknande från densamma - samt samsjuklighet som jag skrev om i min kommentar till Ninis. Blir sugen på att kontakta en professor som är ledande på området - som jag inte känner men läst endel av - nu sviktar minnet så jag minns inte namnet på kvinnan - och höra hennes syn på saken. Ge inte upp Jenny!!! Har du kvar länkarna jag tidigare samlade ihop till dej i samma ämne? Kanske kan du hitta något där? Annars tycker jag att du ska be läkaren att få läsa de riktlinjer och den forskning hen hänvisar till.
      Många kramar!!!

      Radera
    2. Jag blir, liksom du Malin, upprörd när jag läser det Jenny fått höra. Man VET ju sedan länge tillbaka att utmattning inte är samma sak som en akut stressreaktion. Man vet ju att det inte handlar om för mycket stress utan att problemet är för lite återhämtning!! Kroppen klarar mycket, bara den får balansera upp det med motsvarande vila. Ser man det så förstår man att utmattning handlar om vad kroppen upplever under ett helt dygn, under mycket lång tid. Då kan man inte säga att det bara handlar om arbetet eller bara något annat. Framför allt måste det ju vara individuellt, vad som tar mycket energi från en och vad som också gör att man inte har möjlighet till tillräcklig återhämtning. Vi lever ju alla i olika slags livssituationer!

      Sen är det ju en helt annan fråga hur lång tid kroppen behöver för att må bra igen och vad som faktiskt har skett i kropp och hjärna. Där ligger alltför stor okunskap! Skriver mer om det i min kommentar ovan.

      Ge inte upp, Jenny!

      Radera
    3. Oj, vilken intressant diskussion...Tack för alla tips och kunskaper som har regnat över oss alla!! Jag ska också testa Q10 ett tag- det skadar nog inte i alla fall. Angående gluten så har jag spontant dragit ner på det för att jag känt att jag mår bättre så, det lönar sig att lyssna på kroppens signaler.
      Jag har också tilläggsproblem till utmattningen som jag förstår mer och mer, traumatiska saker kopplade till kroppen i tidig ålder som resulterat i kroppsförnekelse och viktproblem hela mitt liv och nu när jag succesivt upptäcker grunden till att jag hamnade i utmattning går jag genom en tuff sorgeprocess. Samtidigt går jag dock igenom kroppsterapi och mår gudomligt bra av den! Så jag har mer hopp än på länge.
      kram till er alla och särskilt dig, Malin!
      Sofia

      Radera
    4. Tack Sofia! Skönt (men sorgligt) att du börjar få rätsida på bakomliggande orsaker - jag tror att det är jätteviktig att förstå vad som kan ligga bakom och ha lett fram till att man är där man är idag...
      Kram!

      Radera
  5. Starkt jobbat, Sofia att du vågar möta och bearbeta tidigare trauman! Det är modigt gjort och låter sunt för tillfrisknandet.

    Angående q10 tipsar jag gärna om att inte ta dem senare än lunchtid. I annat fall blir man för pigg för att somna på kvällen... :) Det som funkat bäst för mig är att sprida ut intaget lite så man också sprider ut effekten. Jag tar vid frukost, vid 10-tiden och vid lunch. Finns på Apoteket, 100 mg kapslar. Ju fler man tar, desto högre blir effekten men efter ett tag blir depåerna fyllda och då kan man nästan bli för pigg. Svårare att vila. Du får själv hitta den balans som funkar för dig!

    Lycka till med allt! Det låter gott med hopp!

    SvaraRadera
  6. Hej.
    Tänkte jag provar att skriva om mitt problem med utmattning för första gången.
    För fyra år sedan fick jag en ledande tjänst inom mitt företag och under två års tid pressade jag mig själv för att vara bäst på det jag gjorde och lite därtill. Jag skötte allt och höll koll på allt. Slutade aldrig tänka på jobb. Jag drömde t.o.m om jobb.
    När min mor fick en hjärnblödning och nästan gick bort, fokuserade jag på jobb.
    En dag sa det tvärstopp. Allt snurra, jag kallsvettades, mådde illa och hjärtat slog så att rösten darrade.
    jag trodde jag skulle dö.
    Vc sjukskrev mig pga yrsel med kristallsjukan. Det släppte inte så företagsläkaren tog över sjukskrivningen med piller och diagnos paniksyndrom, 3 månaders sjukskrivning och sedan tvingad tillbaka till arbete.
    Med hjälp av semester, tjänstledigt och sparade pengar klarade jag mig i ett halvår innan jag krashade igen.
    Nu va jag sämre än innan. Trodde jag aldrig skulle bli bättre. Förlora jobbet osv.
    Gick till vc igen som en sista chans innan jag skulle ta saken i egna händer.
    Fick en ny läkare som raderade min tidigare historik och börja om på nytt.
    Han diagnoserna mig med utmattningssyndrom av grövre skala och skickade mig till specialist.
    Dessa människor räddade mitt liv. Med hjälp av terapi (vilket jag tidigare trodde va voodo) och medicinering förbättrades jag märkbart.
    Innan va mina dagar ett helvette med oro, ångest, smärta i bröstet, hjärtklappning osv.
    Vid ett tillfälle ringdes jag 112.
    Nu ca 2 år senare börjar jag känna bättring.
    Det finns ingen på vägen som vågat säga när eller om jag skulle bli bättre.
    Iallafall inte med något särskilt förtroende i rösten.
    Jag började i måndags på jobbet utan sjukskrivning efter nästan 2 år borta från jobbet.
    Min förra tjänst delas nu av tre personer. Vilket skapar förundran över vad kroppen faktiskt klarar av.

    Jag tror och hoppas att jag kommer ur detta starkare än jag va innan men vissa dagar känns det som en omöjlighet.

    Det jag ville ha sagt iallafall är att det blir bättre. Med hjälp blir det lättare. Men tiden, vila, lugn och ro är det som är viktigast.
    Detta är något man inte kommer att få utan att kämpa. F-kassan kommer se till det.

    Lycka till!

    /T

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å, tack för ditt förtroende och att du ville berätta din berättelse! Så fantastiskt att du tillslut fick träffa rätt personer som kunde hjälpa dej på rätt väg - det är a och o. Håller tummarna att det nu håller - och vilken bekräftelse att din tjänst nu är tre, du hade helt klart en helt orimlig arbetsbörda att kämpa med.

      <3

      Radera

En ärlig ursäkt…

Alltså, det är dags nu. Jag måste krypa till korset och be er alla om ursäkt. Jag har varit till en sådan belastning på grund av min oerhör...