torsdag 20 november 2014

Obalanserad

Det går lite sisådär med balanserandet för mej nuförtiden. Det är som att jag så snabbt vande mig tillbaka vid att ha lite vidare gränser att jag nu har svårt att hitta tillbaka då det är tajtare igen. Jag känner mej på något sätt tafatt i min egen förmåga att kalkylera med min energi. Min vana trogen tar jag hellre i för mycket snarare än är för passiv, vilket gör att det ja blir överbelastad. Det svänger hit och dit - vilket jag avskyr - mycket frustrerande.

Det tar sån tid att komma tillbaka efter ett bakslag på grund av en för hög aktivitetsnivå! Och det är väl detta som jag upplever att det är så svårt för andra att förstå. Att konsekvenserna av ett bakslag sitter i - TROTS att man backat, gjort nödvändiga förändringar OCH minskat aktivitetsnivån. Att de ökade symtomen och den ökade bekastningskänsligheten kan sitta i väldigt länge och påverka väldigt basala delar av vardagen negativt. Att förväntningarna och kraven kan behöva läggas på en mycket lägre nivå än förväntat under en lång period för att det ska finnas en rimlig chans att få någon som helst återhämtning. 

Men efter snart fyra år i det här träsket VET jag att detta är enda vägen ur bakslaget - att dra till reträtt för att sedan långsamt och trevande försöka hitta tillbaka till balansen igen. 

Problemet med återhämtning blir stort när vardagens aktiviteter i sig - trots helhetssjukskrivning och full support från maken - hela tiden kräver mer energi än vad som finns tillgänglig. Hur är det då möjligt att erövra någon form av balans? Detta är mitt - och säkert många av er andras - ständiga dilemma. 

Men det får jag skriva mer om en annan dag! 

Önskar dig en fin helg!
Kram ❤

4 kommentarer:

  1. Jag känner så mycket med dig..! Har också varit mycket sämre hela hösten och tvingats backa mycket. Det är en sådan sorg. Men precis som du säger så finns det bara en sak att göra; backa och gå mycket försiktigt, vad man än har lust med.
    kramelikram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. ❤ Tack för att du berättar om ditt igenkännande - det betyder mycket för mej - och för din omtanke!
      Kram!

      Radera
  2. Känner igen mig mycket väl i det du beskriver! Man vänjer sig otroligt fort vid lite mer rörelsefrihet, det är ju där man vill vara! När ett bakslag sedan kommer vill man liksom inte tillbaka in i fållan igen. Tar ett tag att landa på den nivå kroppen önskar. Hoppas du snart hittar en skön och lagom landningsplats utifrån vilken dina gränser sedan kan vidgas!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! För att du berättar om ditt igenkännande, och för din omtanke!
      Du beskriver det väl och detta ned nivå och lagom landningsplats fick mej att tänka på bergsklättring och en avsats där det går att vila! ❤ Tack! Kram

      Radera

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...