tisdag 23 september 2014

Inget nu utan ett då

Sitter och funderar på samtalet som jag ska ha med läkaren, psykologen och sjukgymnasten nästa vecka, som planering inför den (eventuellt) kommande multimodala rehabiliteringsperioden. 

Hur ska jag beskriva min situation? För det är inte så enkelt att beskriva nu-situationen utan att de samtidigt har ett då att jämföra med vilket det bara är sjukgymnasten som har. 

Hur ska jag få dem att förstå då vissa personer nära familjen fortfarande inte begriper någonting? När jag för ett tag sedan beskrev min överkänslighet för intryck och hur det ofta hindrar mig i min vardag kläckte en av dessa ur sig: "Men det är ju symptom man får när man gått in i väggen!?" När jag chockat sa att det är ju detta jag varit sjukskriven för i över tre och ett halvt år, fortsatte personen: "Jaha, jag trodde att det hade gått över lite." 

Att jag under de senaste månaderna upplevt en vändning och en förbättring kan låta som att jag är på god väg att bli frisk - och visst kan det kännas som det då jag jämför med mina sämsta stunder. Men om jag samtidigt berättar att det är en utopi att samma dag kunna duscha, hämta barn på skolan och laga middag till familjen - blir bilden en annan, eller hur?

Frågan om vad som är rimligt att jag ska klara av snurrar återigen runt i mitt huvud. För även om det nu vänt åt rätt håll så klarar jag inte av min bas-vardag självständigt. Kommer jag då klara av att lägga till två till tre entimmesträffar per vecka plus att ta mig dit och hem utan att jag är tvungen att lägga ner de aktiviteter jag återerövrat i och med min förbättring? 

Samtidigt som jag känner mig redo att pröva och att gå vidare är jag livrädd. Rädd för bakslag, rädd för att förlora det jag börjat ta tillbaka och rädd för att bli sämre permanent. Allt detta vill jag få med och få fram - och jag hoppas de lyssnar och att det landar. 

Bara att skriva denna text fick mig känslomässigt totalt ur balans - det har tagit mig hela dagen. Nu ska jag bara andas, släppa och låta det vara tills nästa vecka. 

torsdag 18 september 2014

Skillnad

Äntligen börjar det långa, tunga bakslaget släppa klorna om mig. Jag märker det på att min aktivitetsnivå generellt ökar och att de mindre bakslagen varken blir lika djupa eller långvariga. 

Det intressanta med en sådan här process är att jag verkligen märker att det är skillnad på skit och skit. För det är väldigt stor skillnad på ett bakslag som kraftigt sänker den totala aktivitetsnivån och belastningskänsligheten under lång tid och de mindre variationerna som i sig själv kan vara symtommässigt lika kraftiga men som sträcker sig över kortare tid. 

Att avgöra om bakslaget är av den ena eller den andra sorten - långvarigt och djupt eller av en mer övergående karaktär - är inte helt enkelt. Det går att gissa genom att se "trenden", dvs vilket läge jag är i då bakslaget kommer. Men veta säkert går inte - annat än genom att se bakåt i backspegeln. 

Så att hamna i ett bakslag är både nedslående och tålamodsprövande. Det behövs ett hopp om förändring samtidigt som koncentrationen behöver ligga på här och nu - att slå till en nödvändig reträtt samtidigt som att inte ge upp. 

onsdag 10 september 2014

På tunn is

Det känns så, som att jag går på tunn is och inte vet om det ska hålla. 

Sjukgymnasten anser att nu är det dags för att ta ett nytt steg. Jag känner mig mer livrädd än beredd. Det är ett program med multimodal rehabilitering som ligger framför - riktigt när i tid vet jag inte. Omfattningen och upplägget vet jag inte riktigt heller. Enda anledningen till att jag inte tokprotesterar är att min sjukgymnast finns med under vägen och jag litar på att han hjälper mig att backa om det behövs. "Du har ett skyddsnät nu!" säger han. Plus att de då håller i kontakterna med FK och arbetsgivare för hur fortsättningen ska se ut. 

Men vad stressad jag blir, liten och ynklig!

tisdag 9 september 2014

Hörde ni smällen?

Det var bara jag som brakade rakt in i verkligheten. 

Min sjukskrivning går ut i mitten på månaden. Igår ringde jag min vårdcentral för att kolla varför jag inte fått någon kallelse till läkarbesök. Det visade sig att jag inte fanns inbokad på något besök och att läkaren (den nya som jag bara träffat en gång) inte skrivit något alls om fortsättning i mitt fall. Någon läkartid fanns inte att få förrän första veckan i oktober! 

Jag blev så ställd, frustrerad, arg och uppgiven att jag böjande gråta i telefonen. Både jag och min man var med på läkarbesöket och ingen av oss har något minne av att vi gavs ansvaret att boka en ny tid. Och vad trodde läkaren - att jag mirakulöst skulle tillfriskna så att han slapp träffa mig mer? Såna här saker verkligen dränerar på kraft. 

Har mailat min handläggare på FK och frågat vad som händer nu, för VC kunde inte ge mig någon annan tid - det blir ett glapp på två veckor i sjukskrivningen. 

Så typiskt - precis när jag tyckte att jag började vända skutan rätt igen! 

Hörde ni smällen?

Det var bara jag som brakade rakt in i verkligheten. 

Min sjukskrivning går ut i mitten på månaden. Igår ringde jag min vårdcentral för att kolla varför jag inte fått någon kallelse till läkarbesök. Det visade sig att jag inte fanns inbokad på något besök och att läkaren (den nya som jag bara träffat en gång) inte skrivit något alls om fortsättning i mitt fall. Någon läkartid fanns inte att få förrän första veckan i oktober! 

Jag blev så ställd, frustrerad, arg och uppgiven att jag böjande gråta i telefonen. Både jag och min man var med på läkarbesöket och ingen av oss har något minne av att vi gavs ansvaret att boka en ny tid. Och vad trodde läkaren - att jag mirakulöst skulle tillfriskna så att han slapp träffa mig mer? Såna här saker verkligen dränerar på kraft. 

Har mailat min handläggare på FK och frågat vad som händer nu, för VC kunde inte ge mig någon annan tid - det blir ett glapp på två veckor i sjukskrivningen. 

Så typiskt - precis när jag tyckte att jag började vända skutan rätt igen! 

onsdag 3 september 2014

I gamla hjulspår

Mycket riktigt visade det sig hos sjukgymnasten att något inte stod rätt till - därav det envisa bakslaget. Sjukgymnasten förklarade att då belastningen med den nya övningen blev alldeles för hög kopplade kroppen på gamla (felaktiga) rörelsemönster igen. Detta innebar också att de övningar jag gjort, gjordes med felaktiga rörelsemönster. Inte konstigt då att bakslaget varit så långvarigt och segt (omöjligt) att ta sig ur. Något jag inte kan göra på egen hand menar sjukgymnasten. 

Att detta påverkar hela mig med ökad smärta, utmattning och mental trötthet var lätt att se sa han. Så nu ska vi tillsammans arbeta för att vända på detta med övningar och täta utvärderingar. Han tar på sig ansvar och jag känner mig aldrig skuldbelagd när jag går ifrån honom, snarare upprättad! 

Då går bakslaget lättare att bära. 

En ärlig ursäkt…

Alltså, det är dags nu. Jag måste krypa till korset och be er alla om ursäkt. Jag har varit till en sådan belastning på grund av min oerhör...