onsdag 14 januari 2015

Tappa sugen!?

Igår tappade jag sugen sådär så jag jag bara kände för att lägga mej i sängen och dra täcket över huvudet, vilket jag också gjorde. 

Fredagens besök hos sjukgymnasten fick mej att känna att jag är tillbaka på ruta ett. Vi jobbar fortfarande - ett år senare - med att få mina muskler att hålla mitt ena skulderblad på rätt plats, och ständigt trillar det ner igen i positionen som skapar sådana besvär i bröstryggen och nacken. Så enkelt, men så oändligt svårt. Återigen beslutade  sjukgymnasten sig för att testa och tejpa, som för ett år sedan. 

Med tejpningen kom en massa smärta i andra muskelgrupper, troligtvis för att de inte är vana vis att de används, bitvis så svår att jag nästan tappade andan. Tejpen ska bytas var tredje dag, mellan bytena behöver huden vila och smörjas. Igår var det byte och det kändes som att halva dagen gick åt till detta. För att huden skulle få vila tog jag av tejpen innan jag duschade - trots att dusch och hårtvätt är en av de största påfrestningarna - just därför fick min man tvätta mitt hår. Sen fick han smörja mej på ryggen, och när huden fått vila ett par timmar var det också han som skulle hjälpa mej med tejpen. Han fick det bara inte att funka, på med tejpen, av med den, på med ny tejp - samtidigt som mina nacke bara skrek av trötthet. Tillslut gav vi upp utan att ha fått det rätt, och idag värker det ända ut i fingerspetsarna. 

Allt detta fick mej bara att rasa ner i ett svart hål. Kan inte riktigt förklara varför men det handlar om beroendet, utsattheten, att vara så utelämnad till min man när det gäller mitt medicinska välmående. Känslan av att aldrig komma framåt utan jobba med samma sak ständigt - att inte hitta någon lösning på problemen. Och att veta att skulderbladet bara är ett av många besvär jag har att arbeta med, men att det måste lösa sig innan jag kan börja jobba med nästa. Att återigen slita med att ta mej upp ur den där j-la rehabiliteringsgropen rent ut sagt. 

Men gårdagens jättedipp i humöret (som inte riktigt släppt taget om mej än) fick mej att inse att det faktiskt inte händer särskilt ofta. Jag måste faktiskt beundra mig själv och min förmåga att leva här och nu samtidigt som jag ständigt strävar framåt och uppåt, min förmåga att inte ge upp hoppet och min envishet som använder för att gång på gång ta mej upp ur den eländiga gropen. Fattar faktiskt ärligt talat inte hur jag orkar. 

På tal om att orka har jag en hel bunt med fina kommentarer som jag inte orkat ta tag i ännu. 

8 kommentarer:

  1. Ibland bara dippar man, och det är okej. Vi bär på så mycket och kan vi hålla humöret uppe för det mesta så tycker jag att det är en bedrift. Kram! <4

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så är det ju! Och jag är glad att jag inte tappar sugen varje dag - för det suger verkligen. Idag känns livet lättare igen.
      Kram

      Radera
  2. Du verkar ha en fantastisk förmåga att leva här och nu. Jag känner så väl igen mig i beroendet och utsattheten och de väldigt starka känslor det väcker. Jag blir rädd, arg och ledsen varje gång jag blir påmind om hur det är. Många kramar till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har haft en väldigt intensiv träning de sista fyra åren, av att tvingas leva här och nu - vilket jag egentligen påbörjade för över 20 år sedan...oops vad gammal jag är! Jag vet att du känner igen dej - jag blir förvånad varje gång vilka starka känslor det framkallar!! Det känns som kampen för självständigheten gör mej väldigt dumdristig (jag gör för mycket och får bakslag) eller motiverad (jag kämpar mej upp ur hålet ytterligare en gång).

      Radera
  3. Jag tror att man måste få ha sina dagar, gråta, förbanna, förtvivla, för att sedan återigen kunna fortsätta att kämpa och leva. Det är en enorm omställning att gå från att vara frisk och kunna klara sig själv, till att bli beroende och utlämnad, behöva planera varje liten detalj i vardagen och inte orka hur mycket man än kämpar. Det är en lång process tror jag och oavsett hur långt man kommit kommer säkert ändå dagar som denna ibland. Och det är ok. Kanske till och med nödvändigt. Om än jobbigt! Du är fantastisk i hur du hanterar din situation! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tack för din fina och omtänksamma kommentar som så tydligt sätter ord på det jag upplever!!! Den där omställningen alltså - från frisk och självständig till beroende och utlämnad - är inte enkel överhuvudtaget!! Tack för att du skriver! Och tack att du länkar till din blogg - tappade kontakten med den av nån anledning.
      Kram!!

      Radera
  4. Jag tror du är nåt viktigt på spåret i det där att ge dig själv en klapp på axeln och beundra dig själv för att du kommer igen och klättrar ur gropen gång på gång. Den uppmärksamheten och feedbacken behöver man så väl, för det är mest man själv som ser hur stor grejen är...och det är hopplöst att förklara. Men har man alltid varit snabb,rastlös och prestationsinriktad så är det viktigt att ge sig själv cred för att vara just tvärtom! Fast det är svårt och man ramlar dit om och om igen så blir man grym på att klättra upp ur gropar :)Härligt att du mår något bättre nu! Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tror att det är viktigt att uppmuntra sej själv - och att faktiskt uppmärksamma hur man själv reagerar på olika saker. Jag är bra på att klättra upp ur gropar - för jag anser att jag inte har något val - eftersom jag vill leva och inte bara existera - men jag HATAR att gång på gång behöva göra det!!!
      Tack för din pepp!
      kram!! <3

      Radera

Diciplinerad inaktivitet

Jag måste erkänna att jag ibland önskar att jag hade en sjukdom som gick att förbättra med hård fysisk prestation.  Som krävde aktivitet. Ja...