måndag 20 april 2015

Tom

Tom och ledsen 

Tom och ledsen och trött

Avstämningsmötet är gjort och jag vet som vanligt inte hur jag ska tänka. Jag hade bra stöd runt mig med min man, min läkare och min sjukgymnast och jag sa vad jag tänkte och tyckte. Men ändå liksom - min FK-handläggare är väldigt på och prestationsinriktad. Hela hennes attityd när hon poängterar att jag varit borta väldigt länge från arbetsmarknaden och med allt hon säger och gör tydligt visar att hon saknar förväntade resultat av den behandling jag genomgår får mig att känna mig som världens lataste, sämsta och konstigaste människa. Och hennes jakt efter undergöraren eller den undergörande behandlingen som ska göra mig till en fullvärdig samhällsmedlem igen går vidare - nu har min sjukgymnast misslyckas och nu ska psykologen frälsa mig. 

Hon faller tillbaka till Teamutredningen jag gjorde för ett antal år sedan och saker där som psykologen rekommenderade - psykoterapi - vilket då efter utredningen resulterade i att jag remitterades till psykiatrin eftersom det endast är där man kan få långtidsterapi som utredaren menat mig vara i behov av. Efter lång väntetid gjorde psykiatrin bedömningen att jag inte hörde hemma där på grund av att mina besvär ffa hörde ihop med smärta och utmattning. Jag bytte vårdcentral och sattes upp på väntetid hos deras psykolog. Den psykologen gjorde bedömningen att jag kunde få det jag behövde inom ramen för MMR - och det vet ni ju att den var jag ju tvungen att avbryta. Nu ska då samtal med denna psykolog vara lösningen på alla mina besvär och i oktober ska vi utvärdera det förväntade resultatet. Jag och läkaren lyckades skjuta fram detta möte eftersom jag ännu inte vet när psykologen kan ta emot mig. 

Vänta nu, vad hände med långtidsterapi? Och när ska jag få känna att jag duger som jag är och att jag lever mitt liv på ett bra sätt under de förutsättningar jag har. Tydligen inte så länge jag är sjukskriven. 

Att min personalkonsult som var med från arbetsgivaren under samtalet upprepade gånger tjatar på mig att ta ställning till var min organisationstillhörighet ska vara känns bara helt bisarrt. Jag sa till henne att trots att jag idag inte har någon tillhörighet på en arbetsplats (på grund av att jag arbetade i ett projekt då jag blev sjukskriven men har en fast anställning inom kommunen) så har jag i alla fall en chef som känner mig och har sett mig i arbete. Men den frågan är helt orimlig för mig att besvara. 

Sen återigen - jag vet inte om någon runt bordet tog in det jag sa på riktigt - samma tomma bottenlösa oförstående blickar som så många gånger förut, det är nog det som gör mig mest ont. Samtidigt så vet jag inte vad jag själv tog in eller fick fram, jag hade fullt sjå med att försöka att inte hamna i överbelastat läge med min kropp och då är jag egentligen inte i ett särskilt pratbart läge.

14 kommentarer:

  1. Oj, så hemskt, hemskt, hemskt. Vilken fruktansvärd oförståelse och okunnighet. De riskerar att fortsätta göra dig ännu sjukare! Det får bara inte hända!! Jag blir genuint jätteledsen.

    SvaraRadera
  2. Vill skicka dig kramar i massor! Du behöver det. Du är superfin, superklok och du gör allt du kan, dagligen, för att må så bra du kan. Att de inte kan se det beror på dem. Du ska veta att du är bra!!

    Kramar från mig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Carro! Ditt stöd betyder jättemycket för mej - och din reaktion på det jag berättar bekräftar det jag själv kände.
      Kramar tillbaka!

      Radera
  3. Hej!
    Varmaste kramar till Dig!!! Förstår att du har det jobbigt och jag vill skicka dig massor av kärlek. För det är det Vi behöver som kämpar med daglig smärta, utmattning och sjukskrivningsprocessen. Vi behöver avlastning och inte pålastning. Ett samhälle som underlättar för den sjuke och därmed ger den sjuke möjlighet till återhämtning och hälsa. Har själv gått i långtidsterapi (väldigt bra) och har fortfarande symtom men har lärt mig att acceptera (många tårar) och skapa det bästa av mitt liv trots allt. Men det som är svårt är, att jag en gång i tiden pressat mig själv över gränsen alltför mycket och när nu jag har gjort det som lärs ur i terapin, och då lärt mig att acceptera och göra efter förmåga, ja då kommer pressen utifrån istället. Det är nu dags för samhället att förändras och inte pressa sjuka människor.Var finns forskningen om att utmattade kommer tillbaka genom att pressas? Har själv varit på "utredning" med Fk:s psykiatriker och hen ansåg att jag inte hade utmattningssyndrom. Har varit sjukskriven för det i 13 år!. Får därför inte längre sjukpenning längre och måste lägga ner tid och den lilla kraft på omprövningar och möte med AF m.m.. Åter igen kraftig försämring och tillbakagång. Gör vad jag kan men det tar på krafterna rejält.
    Tack för att du skriver i din blogg! Då vi är många som kan känna igen sig i det du skriver.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! och tack för att du delar med dej!
      Vilken tuff situation du befinner dej i!!! Men vad sa psykiatrikern att ditt mående berodde på då, om du inte hade en utmattning? Blev du "friskförklarad" bara sådär? Mycket märkligt.
      Kramar och styrka till dej!!

      Radera
    2. Tack för ditt svar! Hela situationen är verkligen märklig.Psykiatrikern ansåg inte att jag uppfyller soc.styrelsens villkor för utmattningssyndrom, samtidigt att prognosen är svårbedömd? Hen tyckte jag skulle vidare till psykiatriker för att undersöka det kognitiva.Varför gjorde inte hon det? Fk såg då sin chans att ge mig avslag på sjukpenning.Väldigt rörigt! Ingen har ju friskförklarat mig.Den dåvarande läkaren visade sig också sakna kompetens för utmattningssyndrom och kommunikation med patienter. Har nu bytt läkare.Har nu varit hos en ny psykolog för teamutredning och hon utredde det kognitiva (dåligt arbetsminne). Ska träffa de andra i teamet om några veckor, får se hur det blir efter det. Trots all detta är jag mån om att känna mig levande även om jag inte kan vara så aktiv. Mentalt ständigt fokusera på allt jag har och som är bra. Tips! Kolla in OWN på facebook. Oprahs Super Soul Sunday under "Wath now"
      Allt gott till dig!

      Radera
    3. Det låter orimligt konstigt alltihop! Hoppas innerligt att det ordnar upp sig för dej och det snart! Kram!!

      Radera
  4. Tack,snälla för dina ord! Det värmer.
    Ha en bra dag!

    SvaraRadera
  5. Jag blir bara fly förbaskad å dina vägnar, Malin!!! Om inte du med din kunskap och järnvilja och verbala förmåga förmår nå fram till FK - vem gör det då?? Kunde inte din läkare sätta stopp för galningen från FK? Eller sjukgymnasten? Eller talade de för döva öron?Nä, förlåt, det är inte dig jag ska skälla på, du gör redan allt du kan och lite till. Jag blir bara så uppretad på attityden gentemot oss utmattade, att vi själva liksom "styr" vår utmattningsgrad, att vi kan koppla av och på den efter behag. Som om det vore det roligaste i världen att sitta hemma och vara sjukskriven. Usch, säger jag bara! Var nu inte för duktig med det som kommer utan känn efter och maska på!
    kramar från arg Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du! Min läkare och sjukgymnast försökte nog, men jag upplevde att de inte når fram med sitt medicinska språk och att de inte kan förklara på nåt annat sätt. Dessutom upplever jag att de flesta vårdpersonal är uppgiven och undergiven FK - att de faktiskt inte förstår att även om de inte kanske vinner striden mot FK så skulle det betyda enormt mycket för mug om någon ryter ifrån. Jag har försökt nå min gamla handläggare på FK för hon gjorde aldrig så här mot mej - hon tog mitt parti och pressade på vård och arbetsgivare istället då det behövdes! Håller på att formulera ett mail/brev till övriga inblandade. Kram!

      Radera
    2. Heja dig Malin!! Det finns guldkorn på FK, jag hade också ett sådant första 2,5 åren av sjukskrivningen. Det tråkiga var att jag inte riktigt fattade det, förrän den nye drabbade mig...Håller med om att det skulle betyda mycket för oss patienter om sjukvården röt ifrån gentemot FK, men jag förstår att det känns som att slåss mot väderkvarnar och att de också måste överleva...Ruggigt, alltihop. Men som sagt; jag tror på dig! Heja på!
      kram Sofia

      Radera
    3. Tack snälla! <3 Idag gör jag dock inga knop - lider sviterna av en tuff vecka. <3 kram

      Radera
  6. Nä, fy vad ledsen jag blir å dina vägnar! Har inte så många ord just nu men skickar en stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det behövs inte så många ord - jag vet att du förstår! <3 Hur går det för dej??
      kram!

      Radera

Liten avslagsskola - del 1

I februari har det gått ett år sedan jag fick de första signalerna om att Försäkringskassan hade tankar på att inte godkänna min sjukskrivn...