torsdag 16 april 2015

Trampar vatten

Idag känner jag mej ledsen och trött. En sådan där dag då jag känner mig instängd och isolerad, då jag längtar efter liv och rörelse och att få bidra med mitt strå till stacken i samhället.

Insåg här på morgonen att det enda sättet som går att mäta min funktion eller prestation just nu är att se vad jag gör själv i min ensamhet när de andra är på jobb och skola. Det som händer när de andra är hemma är inte en lika tydlig signal på vilken nivå jag är på eftersom det många gånger styrs av de andras behov mer än min egen energinivå. Naturligtvis måste man se till dagen som helhet, men oftast presterar jag över min nivå då jag är tillsammans med min familj. 

Eftersom det kräver mer av mig att vara tillsammans med min familj än att vara ensam kan jag inte heller belasta mig fullt ut när jag är ensam. Min energi måste räcka hela dagen, och veckan och eftersom jag har valt ett liv som innebär att jag också är fru och mamma måste jag ta hänsyn till mer än mig själv när jag kalkylerar med hur mycket belastning jag utsätter mig för. Denna balansgång är så svår. Särskilt svår då jag har ett barn som behöver mycket stöd, uppmuntran och pepp för att hen ska klara av sin vardag. Just nu känns det bara som ett ekorrhjul där jag hela tiden får kämpa för att ens få näsan ovanför vattenytan. 


6 kommentarer:

  1. Det är precis som du beskriver det; man överpresterar när familjen är hemma på ett sätt som begränsar en när man är ensam. Du är en fena på att se komplicerade samband och uttrycka dem bra, jag har lärt mig mycket av dig. Försöker ge vidare till en och annan...
    Just nu ser jag i min dagbok att jag mår något bättre i min djävulusiska infektion, för jag orkar skriva mer än typ 5 rader...=)
    kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack vännen! Dina ord betyder mycket för mej! <3 Kram!

      Radera
  2. Jag delar din ledsamhet och dina funderingar. Det är med sorg man inser att man inte kan få leva "vanligt" ens innanför husets väggar tillsammans med sin familj.

    Att vara hemma på dagarna, sköta sig väl, och känna att det känns rätt bra ändå är skönt. Men jag längtar tills familjen kommer hem och vill gärna dela med dem att jag är relativt stark. Det ledsamma då är att så snart de kommer hem måste jag påminna barnen om att inte hoppa upp och ner medan de ska berätta något för mig och att bara en i taget får prata vid middagsbordet. Och sen när middagen är klar kan jag inte hjälpa till med läxan eller följa på en promenad utan jag måste lägga mig i mitt sovrum. Ensam igen, som jag har varit hela dagen. Ingen hann se att jag kände mig rätt ok, för det försvann under middagen...

    Det måste vara extra svårt om ens barn har det jobbigt, förstår om det smärtar på många sätt. Lita dock på att du gör allt du kan, och säkert mer därtill. Ditt barn vet att du finns där! Stora kramar till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för datt du delar med dej av din vardag - jag känner så väl igen det där att vara stark i ensamheten och att inte få dela det med sin familj - för det är så skört - och den där ensamheten...
      Kram <3

      Radera
  3. Åh, så frustrerande det är när det blir så! Önskar dig ett större energiförråd så du slipper lägga all kraft på att hålla dig ovanför ytan. Finns det något som ger dig mer energi än det tar?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla för din omtanke om mej! Att meditera är väl det som fungerar - inte att det ger en massa energi men ibland dämpar det överbelastningssymtomen och smärtan i alla fall för stunden. Jag har många aktiviteter som ger mej glädje - men tyvärr tar de alla en massa energi. Kram! <3

      Radera