torsdag 1 oktober 2015

Att mötas - på riktigt

Hittade den här dikten någongång tidigt under mitt första år som nyutexaminerad arbetsterapeut, och den har följt mig sedan dess:

Till eftertanke

av Søren Kierkegaard
Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår. Om jag inte kan det, så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag inte heller hjälpa någon.

Detta har varit min ledstjärna och ständiga påminnelse - för att aldrig glömma det som är viktigast när det gäller att få till ett verkligt möte. Att varken min yrkestitel, min kunskap eller mina verktyg betyder någonting om jag inte på djupet försöker nå och förstå den som jag har framför mig. Att det inte finns något som heter för mycket, för litet eller fel om det leder mig åt rätt håll. Att inte bara tro att jag förstår, utan ta reda på om personen verkligen känner sig förstådd - och att till fullo lita på att svaret på vilken hjälp jag ska ge finns hos personen som behöver min hjälp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hopp eller bristande verklighetsförankring?

Har tänkt vidare på texten från igår. På hur det kanske framförallt handlar om erfarenheten av omgivningens brist på verklighetsförankring...