fredag 25 september 2015

Människan bakom

Jag är en av dom.

De som står för de höga sjukskrivningstalen. De långtidssjukskrivna. De med psykisk ohälsa, långvarig smärtproblematik eller en funktionalitet som helt enkelt inte motsvarar samhällets mall.

Men jag är mer än en pinne i statistiken, jag är en människa av kött och blod - med ande, kropp och själ. Med arv, personlighet och intressen - med ett då och ett nu.

Här är min berättelse. Vilken är din? #människanbakom

Lat är inget ord som någon någonsin använt om mig - plikttrogen och effektiv har varit mitt epitet, på gott och ont. Jag skolkade aldrig, gjorde mina läxor och klarade mina prov. Jag har inte "legat samhället till last" utan jag har arbetat och försörjt mig själv från den dag jag fyllde arton. Inte ens böter har jag fått, jo en gång för att jag inte hade lyse på cykeln - och okej på biblioteket, för att jag inte kunde slita mej från alla böcker jag ville läsa. 

Jag hade högskoleutbildning då jag var 22 och har sedan arbetat med att få andra människors vardag fungera. Sen jag var nio år har jag levt med smärta - men inte låtit den stoppa mig, jag har bitit ihop och fortsatt. Jag har velat mycket och genomfört mycket. 

Men inte en hel livstid skulle räcka till för att genomföra allt jag skulle vilja göra. 

Varken då eller nu.

Tyvärr kan man väl säga att lite ovilja och lathet i livet hade gjort mej gott - då kanske jag hade mått lite bättre nu.

För även i min sjukskrivningsprocess och rehabilitering har jag varit trogen och gjort allt de ni önskat av mig. Testat de mediciner som föreslagits, gjort de utredningar som jag remitterats till, deltagit i de behandlingar som planerats. Inte en enda gång har jag vägrat utan accepterat och genomfört - trots stora negativa konsekvenser för mej, min hälsa och min familj.

Ja, jag har till och med gjort mer än ni begärt. Tagit egna initiativ till att arbeta med mig själv, min kropp och mitt accepterande under tiden alla ni andra väntat på vården. För jag har inte velat vänta, jag har velat komma framåt för att hitta ett sätt att leva och vara aktiv - trots mina besvär. 

Och till dej som blir förvånad över att jag inte tror att jag kommer tillbaka till ett heltidsjobb - snälla pröva att gå i mina skor och se om du fortfarande känner dej förvånad. Under tre års tid har jag - trots att jag deltagit i allt ni föreslagit, varit engagerad och målmedveten - bara blivit sämre av det ni erbjudit och ansett vara det rätta. Sämre från ett utgångsläge som redan varit riktigt dåligt. Hur tror du att jag ska kunna tro något annat då ett tusen nittiofem dagar har gått utan att ni har lyssnat på vilken väg jag tror skulle kunna leda till en förbättring. 1 576 800 minuter då jag prioriterat att lyssna på er och kämpa för att det ska fungera så till den milda grad att min familj har blivit ännu mer lidande än vad den redan var från början. 

Ikväll gråter jag för att jag inte heller i natt orkar sova bredvid min man, över att bettskenan är trasig så alla dagar med värk, yrsel och illamående som krävdes för att få den att fungera är förgäves och måste göras om, över väntetider, oförstående läkare, bristande samordning, parallella spår utan kommunikation, nya kontakter och nya förväntningar. 

Jag vill bara få utrymme att lära mej leva mitt liv med de förutsättningar jag har nu. Att anpassa mej och hitta nya vägar. 

Snälla ge mej den möjligheten - vi vill ju samma sak du och jag - snälla när ska du förstå? 

------------------------------------------------

#människanbakom är en samling berättelser för att synliggöra människorna i sjukskrivningsstatistiken. De som ofta talas om men mindre ofta talas med. Dela gärna med dig av din berättelse i kommentarsfältet, i en egen blogg, på Twitter, Facebook, Instagram eller någon annanstans som passar dig.


4 kommentarer:

  1. Man vill gråta med dig... <3

    SvaraRadera
  2. Varför blir så många sjuka - varför är ingen intresserad av att snacka om det? Är det fel på arbetsplatserna? Samhällsstrukturen? För lite jämlikhet? Media? Eller rentav vården - som inte klarar av sin uppgift att stävja sjukdom med förebyggande arbete och tidiga insatser? Att hela tiden justera själva sjukförsäkringen antyder ju att vi alla är simulanter som blir friska bara vi får det tillräckligt kärvt. Själv har jag personlig erfarenhet av sjukpenning, utförsäkring, sjukersättning, ALI, IPS, AIR, cogmed, grön terapi, lönebidrag och andra påhitt i arbetslinjens namn. Alla dessa mer eller mindre fantasifulla åtgärder har varit hinder på vägen mot ett friskare liv. För vem tror på allvar att man blir frisk av att virka grytlappar åt kommunen? Utan ersättning. Det cementerar en redan destruktiv självbild än mer. Självstigmat hos landets sjuka är enormt. Nä, vill man verkligen få bukt med sjukskrivningen måste man förmå svenska arbetsgivare att anställa deltidssjuka - med avtalsenlig lön och anställningsavtal! Få ett slut på utnyttjandet av gratis arbetskraft förtäckt till arbetsträning eller praktik. Alla vi som varit inne i den svängen vet att det är 0% rehab och 100% lycksökeri i dessa projekt. Riktiga jobb med bra villkor för den som ska åter i arbetslivet, parallellt med hygglig vård och ett vattentätt trygghetssystem är lösningen på problemet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tack Monica för att du delade med dej!! ❤️

      Radera

Hopp eller bristande verklighetsförankring?

Har tänkt vidare på texten från igår. På hur det kanske framförallt handlar om erfarenheten av omgivningens brist på verklighetsförankring...