fredag 18 september 2015

När orken tar slut

Idag är jag (oxå) sådär infernaliskt trött. 

Sådär att orden försvinner när jag ska prata och jag måste jaga i fatt dom i huvudet. Sådär att tårarna rinner vid minsta motstånd. Sådär att koppen te jag hällde fortfarande står kvar i köket när jag sätter mej i soffan och står kvar där tills den är kall. Sådär att kroppen känns som kokt spaghetti och hjärnan som bomull. Sådär att öronen korvar sej av min egen röst. Sådär att jag fortfarande har förhöjd temp och influensavärk efter söndagens dusch.

Sådär att jag verkligen bara vill försvinna och abdikera från alla livets måsten.

Livet är komplicerat att leva och jag önskar att det vore enklare. Jag vet att många människor har det värre än oss - det är väldigt tydligt idag med alla människor på flykt. Men jag vet också att jämfört med många andra så har vi fått mer än vår beskärda del bördor. Jag vet att livet är som det är och att alla får ta det man får - men mitt i allt jobbigt vi har med oss själva önskar jag att vi slapp kämpa mindre om det som borde vara självklart.

Om att få förståelse och att bli trodd. Om att få det utlovade stödet utan att vi behöver ligga på. Om att få rätt vård och rätt stöd på rätt nivå. Om att rätt person tar ansvar rätt sak för att underlätta. Om att kommunikationen ska vara enkel. Om att någon kunde tänka till innan och säga "stopp" istället för "vi måste prova". Om att någon annan kunde rodda, samordna och strida för oss. Om att våra ord om vårt liv vore en sanning värd att lyssna på.

Om att vi ska få plats att leva - så att livet inte bara blir krav utan också lust och glädje. 

2 kommentarer:

Om varför jag inte använder begreppet kroniskt trötthetssyndrom

Det var varit mycket i media om ME/CFS den senaste tiden, vilket är glädjande. För ju mer uppmärksamhet sjukdomen ges och ju mer relevant f...