torsdag 1 oktober 2015

Ensamhet och utanförskap

Att inte kunna delta i samhället på samma premisser som andra skapar ensamhet och utanförskap.

Jag känner mej så oändligt ensam ibland. Eller ganska ofta om jag ska vara helt ärlig. 

Att inte orka med sociala tillställningar och telefonsamtal mer än väldigt sällan skapar ett stort tomrum i mitt liv. Jag har alltid haft ett stort behov av att umgås med andra, har älskat att ha folk hemma på fika och mat och har kunnat prata i timmar. Även på jobbet har människor och relationer varit i fokus. Jag har alltid trivts med att ha ett team runt mig och kollegorna har ofta blivit riktiga vänner. 

Men nu

Så tyst och tomt

Skillnaden är enorm

Den ofrivilliga isoleringen är vansinnigt påfrestande för jag är ju fortfarande samma sociala varelse inuti. De jag träffar förutom min man och mitt barn är vårdpersonal, någon gång nära familj och då och då någon av de familjer vi umgås med. Jag skulle så gärna vilja träffa mina vänner regelbundet, och bara umgås utan familjerna. Men förutom att jag inte har orken så känns det som att de är väldigt upptagna på sitt håll med jobb, familjer och annat engagemang. 

Jag behöver andra människor! De ger mig input, inspiration och glädje! Men det tar så extremt mycket energi att träffas, och jag mår så dåligt efteråt även om jag har fått glädje och inspiration. Jag önskar att mina vänner vågade, orkade, ville vara lite mer spontana och bara dyka upp här hemma. Att jag hade någon som kom hit, gjorde en kopp te och låg bredvid mej i soffan en stund, utan krav på ord eller motprestation. 

Jag längtar och saknar

12 kommentarer:

  1. Bra att du är så konkret! Hoppas nån av dina vänner på nära håll läser detta och vågar göra som du föreslår:
    kram Sofia

    SvaraRadera
  2. Det är precis samma här! Mitt problem är dock att majoriteten av mina nära vänner och familj bor i andra delar av landet, vilket gör att jag träffar dem ännu mer sällan eftersom det blir ett sånt projekt varje gång. Det är en stor sorg att missa födelsedagar, bröllop eller bara den där vardagliga kontakten som du skriver om.

    Kram till dig!

    PS. Har använt #människanbakom på Instagram men det verkar inte vara så stor aktivitet där..sex inlägg tror jag, sist jag kollade. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Jag tror vi är många som kämpar med den ofrivilliga ensamheten. Jag har också många vänner, och familj på långt avstånd - det är tråkigt!

      Ps. Kul att du använder taggen, vi är inte så många än men förhoppningsvis hakar många fler på snart, det känns viktigt att vi inte bara blir statistik! Ds

      Radera
  3. Jag håller med och instämmer med dig! Hoppas att vikan lära känna varandra och blir vänner m.m. / Mia E-mail:mia2@home.se

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi är nog många som lever med ensamhet!
      <3

      Radera
  4. Ja, det är tråkigt med denna ofrivilliga ensamhet när man är socialt lagd. Jag har tappat de flesta vänner och fortsätter att göra med nya bekantskaper då jag tyvärr måste säga nej nej nej hela tiden.

    De slutar att fråga om fika bio etc. Tyvärr orkar jag heller inte ha hem folk, allra minst spontant då jag måste sova oerhört mycket och blir hjärntrött av nästan ingenting. Tom hemtjänst stör när de kommer.

    Så jag odlar egna nya intressen som pcn tv och annat sånt. Går ut och fikar själv vid ork. För ingen är intresserad eller villig att komma med så kort varsel som jag måste ha. Så ja det blir tyvärr ensamt. Speciellt då jag heller inte har någon familj. Samtidigt som dilemmat är att jag inte ens orkar ha en familj som svävar runt i huset/lägenheten då hjärnutmattningen är så grav att samtlig kommunikation och aktiviteter av andra gör mig helt utbränd i många veckor.

    Så ja den osjälvvalda isolationen är inte varken trevlig eller rolig. Men jag har inget annat val helt enkelt. Jag måste tacka nej till bröllop med mer för det går inte. Vad är alternativet? Att jag ligger i ett tyst mörkt rum och hör festen och glammet på avstånd? Det blir ännu mer själsligt smärtsamt att veta att de är så nära, men ändå så långt borta och att jag ändå inte kan delta. Samt dessa förebråenden att kan jag inte försöka anstränga mig lite då? Jo men det är ju det jag gör! Så till den milda grad att jag blir sjuk i flera flera veckor av återhämtning.

    De andra återhämtar sig efter en vild natt med några timmars sömn. Det är skillnaden. De ligger inte helt knäckta och kan inte ens vare sig duscha eller laga mat eller annan marktjänst i en månad i återhämtning. Därför får jag hitta intressen där jag orkar och kan avbryta utan tjafs och anklagelser, i envägs relaterade saker, såsom tv pc musiklyssning, sortera mina musiklistor etc vid ork. Tråkigt men nödvändigt.
    Jag får ju heller ingen rolig kväll om jag ska känna mig anklagad och udda hela tiden heller. Så jag hittar på aktiviteter jag orkar när jag orkar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Tack för att du tar av din ork och din tid för att du delar med dej! Jag tror som du, att det är viktigt att hitta aktiviteter som går att göra då ork finns.

      Radera

Det finns bara ett vi!

Vet ni varför frågan om LSS/assistans och sjukförsäkringen är så enormt viktig?  Jo, för det berör ALLA - inte bara de som är i behov a...