fredag 9 oktober 2015

När dimmorna lättar och det vänder...

Igår hände det!

Dimman lättade, den gnagande 24/7-värken från helvetet släppte, och för första gången på flera veckor kändes det som att jag kunde tänka och andas utan bly-tyngder på kroppen. Det är svårt att förklara, men när den typen av smärta släpper känner jag mig så lätt - och fri! Jag kände och visste att den fanns där under ytan hela tiden, men den tog inte överhanden på hela dagen. Lycka!

Det är just de här dagarna som jag behöver vakta på mig själv och vara extra sträng med "pacingen". Inte glömma bort pauser och prioritera klokt, med huvudet. Känslan i kroppen är så dramatiskt annorlunda att jag känner mig oövervinnerlig, frisk och stark - som att NU, nu händer det, nu skulle jag kunna jobba! Jag tänker på flaskan och vet att jag inte alls är redo för det, att jag har lång väg kvar innan flaskan är full. Jag vet med mitt huvud vad som händer om jag skulle gasa på och göra det som lusten och längtan vill - den vägen har jag prövat så det räcker och blir över - så jag bromsar lite grann och försöker tänka långsiktigt hållbart. 

Utan att göra några dramatiska utsvävningar så fick jag ändå gjort små värdefulla saker igår. Saker som betyder något för mig. 

Jag är inte så säker på att någon annan ens märker skillnaden på de riktigt dåliga dagarna och när det vänder. Nu när jag inte brakar på och låter lusten och längtan härja fritt. Men inuti mig är det stor skillnad. 

Den största skillnaden är att kunna göra något utan att behöva pressa mig med viljan. Den centrala sensitiseringens sensationer med den gnagande smärtan, hjärndimmam, illamåendet och hjärtklappningen gör att det känns som att ta sig fram i en tjock sörja. Ett fysiskt motstånd som jag måste övervinna med min psykiska viljestyrka. När smärtan lättar är det som att komma upp på fast mark igen och det där fysiska motståndet, trögheten, försvinner. 

Som att jag cyklat upp för en backe och nu står längst upp på toppen, andas och njuter av utsikten - och när jag börjar cykla igen rullar det lätt! Då gäller det att inte av bara farten fortsätta trampa på med viljan, och i glädjen över att backen är slut glömma bort att kolla så att jag faktiskt håller mig på vägen! 

När lättnaden och glädjeruset över vändningen lägger sig en aning känner jag hur sliten jag är efter den senaste uppförsbacken. Jag är lättad och glad - men fruktansvärt trött och slut. 

Så jag "pejsar" lugnt vidare, en stund i taget.

4 kommentarer:

  1. Härligt vännen! Ja, det är en skum känsla att känna sig i stort sett helt frisk emellanåt, typ som att man kan göra vad som helst. När begränsningarna inte är direkt påtagliga tror man väldigt lätt att de är helt borta. Men, vi är ju rätt kloka och luttrade vid det här laget... :) Nej, lätt är det inte att hålla igen när krafterna återvänder men att få njuta av en symptomfri kropp är inte fy skam! Gläds med dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det är underbart att få vara symtom-fri för en stund! Nästan så jag glömmer hur det är emellanåt när jag långa perioder har symtom även vid vila. Sen att de symtomfria inte är så långa är en annan sak!

      Radera
  2. Vad underbart skönt att du fick uppehåll en dag till att börja med då! Det är skönt att veta att det faktiskt kan finnas därunder även om det är extremt sällsynt. Jätteroligt att höra i allafall! (y). Jag gläds med dig! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, pausen i symtom blir som ett andningshål! Även om det bara blev en kortare variant denna gång. Tack! Kram

      Radera

Ditt ansvar - inte mitt!

För någon vecka sedan påbörjade jag en text som handlade om att vara genomskinlig och självutlämnande med syfte att uppmärksamma ett behov ...