tisdag 24 november 2015

Att be om hjälp

Jag upplever att det ofta pratas om att vi (utmattnings- och smärtpatienter) behöver lära oss att släppa kontrollen och be om hjälp. Att det är en del i processen att bli frisk och komma vidare. Att förändra sitt beteende, att inte göra allt själv. För det är sådant som fått oss dit vi är, att vi biter ihop och "kan själv"! 

Under mina år som sjuk har jag lärt mig den smärtsamma vägen att det inte riktigt är så enkelt som att säga: Kan du hjälpa mig?

För det är en sak att be om hjälp, men det är en helt annan sak att få hjälp som verkligen hjälper mig. 

För att få hjälp från vården har jag varit tvungen att först övertyga vården att jag behöver hjälp. Vara tjatig, envis och besvärlig. Att sedan få rätt hjälp har visat sig att vara ännu svårare - för vården vill göra allt på sitt sätt, som de planerat, som de anser vara rätt. Oavsett vilka konsekvenser om det får för mig.

Jag har insett att jag inte alls är dålig på att be om hjälp. Mitt liv har inte alltid varit enkelt, men jag har sett motgångar och problem som utmaningar och något som går att lösa. Därför har det också varit naturligt för mig att ta tag i saker och även att be om hjälp, trots att det har tagit emot eftersom jag gärna klarar mig själv.

För att få hjälp krävs det faktiskt att människor är mottagna för att ge hjälp också. Inte ge på sina egna villkor, utan på det sätt personen som bett om hjälp behöver och klarar av. Att först lyssna och försöka förstå vad personen menar och faktiskt kan ta till sig. Att som hjälpare gissa vad en annan person behöver hjälp med är direkt olämpligt. Men detta sker gång på gång.

Jag längtar efter mer självständighet men jag ber om hjälp. Hade jag kunnat hade jag gärna sluppit. Men för att inte tappa ännu mer av mitt handlingsutrymme på grund av att jag överpresterat ber jag om hjälp, varje dag, ofta med det mest basala. Jag ber om hjälp trots att det gör att jag oftast får sätta mina behov av att göra saker på mitt sätt åt sidan. Som att svälja besk medicin, för att jag vet att jag måste. Trots att det gör vår relation ojämlik, trots att det gör mig osjälvständig. 

Det svåraste är egentligen inte att be om hjälp - det är att förhålla sig till detta med tacksamheten. Att jag ska vara tacksam för den hjälp jag får, av vården, av mannen, av familj och av mina vänner. Självklart är jag tacksam, men samtidigt finns det en outtalad förväntan på att det också innebär att jag är nöjd. Nöjd på ett sätt som inte ställer krav utan passivt tar emot. Nöjd på ett sätt som inte vill förändring. Nöjd med vad jag fått. Punkt. 

Men när hjälpen inte utgår från mina behov, när den stjälper snarare än hjälper för att den är utformad på ett sätt som jag inte klarar av. När jag inte tillfrågas om på vilket sätt just jag behöver hjälp. När jag blir mer sjuk, av hjälpen. Då är jag inte nöjd. Och vem skulle vara det, egentligen? 

Men om jag uttalar att jag inte är nöjd med det jag erbjuds eller det jag fått, tolkas det som jag är otacksam. Och nästa gång jag ber om hjälp blir det ännu svårare att få den. För att jag är krånglig och ställer krav. Är besvärlig. Otacksam.

Till dig som erbjuder hjälp och till dig som får frågan om du kan hjälpa:

Fundera en stund på varför du ska hjälpa? För vems skull? För att du måste? Förväntas göra det? För ditt dåliga samvete skull? Eller för att du ser något hos en person du tror att du kan hjälpa till med? Har du tid? Vill du? Vill du även om det innebär att du inte kan göra som du först trodde eller tänkte? På någon annans sätt och med någon annans bästa för ögonen? Och kan du fortfarande tänka dig att hjälpa även om det innebär att den du hjälper ställer krav? Kan du se att det inte behöver innebära att personen är otacksam? 

Om det blev svårt för dig nu kanske det fungerar bättre utan din hjälp?!

Men du och din hjälp behövs och jag hoppas att du är redo att se mina behov genom mina ögon! 

6 kommentarer:

  1. Min goa man brukar fråga mig; Vad kan jag göra för dig?
    En väldigt bra fråga!
    kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ett bra sätt att fråga på, du har en go man! Min man frågade igårkväll när jag inte lyckades att fixa fika till mej själv utan att röra till det för mej: ska jag ta över? Det var oxå skönt!
      Kram <3

      Radera
  2. Du är så klok Malin. Skriver så bra inlägg. Ja detta är svårt när man förväntas vara kravlös i en situation där man eg helst inte vill ha hjälp men måste. Men det du skriver om att inte bli nöjd med hjälpen. vi kan ju belysa det med ett klart exempel faktiskt.

    Om vi nu tar duschmomentet. någon måste hjälpa dig och gör det, men lyssnar inte på dig utan duschar dig i totalt iskallt vatten i 20 minuter/dusch hårtvätt.. du får efter det hög feber i en vecka. Hm VEM skulle vara tacksam över den hjälpen då? Ska jag/du behöva acceptera att ok vi får duschen men totalt iskall dusch? som gör en sjuk... Ska vi då inte duscha mer alls alltså? Bara för att vi då säger i från att man vill inte bli duschad i isvatten tack även om man får en dusch..
    däri ligger ju faktiskt tacksamhetsskulden... Att oaw vi får duschen, men i isvatten... Nä då skulle inte jag heller vara tacksam även om jag behöver hjälpen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det är verkligen en svår sits att vara beroende av hjälp på ett visst sätt. Att jag är tacksam betyder inte att jag inte kan ställa krav.

      Radera
  3. Vilken bra och ärlig blogg du har! Kul att ha hittat hit :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla! Kul att du tittade in - såg att du oxå bloggar, ska kika strax! :-)

      Radera

Om varför jag inte använder begreppet kroniskt trötthetssyndrom

Det var varit mycket i media om ME/CFS den senaste tiden, vilket är glädjande. För ju mer uppmärksamhet sjukdomen ges och ju mer relevant f...