lördag 28 november 2015

Tankar om respekt och öppenhet

Jag har funderat en del på vad jag skriver här på bloggen. Och på vad jag väljer att inte berätta om. För trots att jag bloggar anonymt så finns det ändå vissa saker som inte känns rätt att skriva om.

Bloggen är min privata pys-ventil, men jag väljer att skriva på samma sätt som jag hanterar det verkliga livet. Jag skriver mycket sällan om vad människor runtomkring mig gör, utan mer om mina tankar, känslor och reaktioner på det jag möter. Jag är helt enkelt inte mycket för att sprida skitprat - vare sig jag är anonym på nätet eller i verkliga livet - utan föredrar att försöka lyfta andra människor istället för att trycka ner.

Visst blir jag både arg och ledsen över hur endel människor behandlar mig, men det finns liksom inget att tjäna på att skriva att någon är dum i huvudet, även om det är så jag kan känna ibland. Det skulle nog vara skönt att svära och gorma över vissa personer, men i vilket syfte? Bättre då att beskriva de funkofoba åsikter, systemfel och handlingar jag möter i min vardag - och försöka reda ut vad som faktiskt behöver förändras.

Något annat jag tänkt på är att många skriver väldigt utelämnande och ibland till och med kränkande om sina barn. Det är både personer i min närhet som är väldigt beskrivande på Facebook men också människor som skriver helt öppet på sina bloggar. De beskriver ofta ingående om situationer där deras barn betett sig på ett sätt de ogillar. Och jag har upprepade gånger hört människor berätta om situationer där barnen gjort något som får föräldrarna att vilja "sälja dom billigt på blocket".

Jag har på allvar svårt att förstå hur de kan behandla sina barn så, skulle de själva vilja bli utelämnade och uthängda på samma sätt? Att prata om mitt barn på ett så respektlöst sätt känns helt otänkbart. Jag tycker att det är svårt att skriva såväl öppet som anonymt om helt vardagliga saker som mitt barn gör. Vad har jag för rätt att lämna ut honom? Det tar till och med ta emot att beskriva vissa saker vid vårdbesök där han är närvarande som huvudpersonen. Men det handlar mer om att jag inte vill att han ska behöva grubbla över och eventuellt missuppfatta det han hör. Att han ska känna sig som ett problem. För det är han inte och han har mer än nog nog med det han upplever och går igenom ändå.

Jag ser inget syfte i att öppet för vem som helst beskriva sånt han gör eller på vilket sätt han mår dåligt. Annat än då när vi besöker exempelvis vården. Men han själv får mer än gärna berätta om sin vardag när han själv vill och har behov av det. Oavsett hur han mår och vad det får honom att göra så tycker jag inte att han i sig själv är jobbig! Han är den mest underbara människa som finns, trots att han många gånger har det skittufft.

Det jag däremot tycker är väldigt jobbigt är att se mitt barn lida! Jag vill ju bara att han ska ha det bra och när han har det tufft får det mig att vilja ta allting i hans ställe. Men det går ju inte. Känslan av otillräcklighet när han mår dåligt är ofta olidlig eftersom jag inte känner att jag förmår finnas till för honom i den mån jag vill. Det jobbiga är inte hur han beter sig, utan det är att se honom kämpa så. Och att vi behöver strida för att han ska få det stöd och hjälp vi vet han har rätt till. Att ständigt behöva upprepa för vård och skola hur han mår och hur det påverkar hans vardag men uppleva att vi inte når fram. Att behöva gå igenom samma frustration för hans skull som för min egen. Att bli misstrodd och förminskad, och sedd som en dålig mamma.

Det är jobbigt.

Men det är ingenting som får mig att älska honom mindre, kanske faktiskt bara ännu mer.

Vår familj lever i en komplex situation. Vi blir trötta, arga och ledsna, som alla andra människor. Men vi behöver stötta och peppa varandra extra mycket för att orka. Och kanske mer än andra samarbeta och lyfta varandra istället för att snacka skit. Vi behöver se till att vi behandlar oss själva och varandra med respekt och kärlek i stället för att ge efter för tröttheten och frustrationens elaka ord.

Ta hand om er mina vänner! Och var rädda om er själva och dom ni älskar!

4 kommentarer:

  1. Kloka ord, vännen! Viktiga ord! Barnens integritet och bästa bör alltid värnas om och respekteras. Det är ju det vi önskar de gör med sina vänner, klasskompisar etcetera också. Vi föräldrar lägger ju grunden för barnens syn på sig själv och sin omgivning samt hur de pratar om sig själv och om andra. Viktigt vara medveten om!

    SvaraRadera
  2. Jag är ständigt nästan rädd för att skriva om andra människor för att jag känner att jag kanske jag fel. Jag har ju lite sociala svårigheter så jag är rädd att jag ska skriva något som någon tar illa upp för. Har svårt att avgöra vad som är vad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, men samtidigt är det en bra spärr att inte bara skriva rakt av utan att faktiskt vara självkritiskt och självcensurerande. Vissa har ingen självcensur och det blir bara sorgligt!

      Radera

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...